Apropå Kringlan

För nästan fyra år sen började jag med Standup och gjorde det märkliga beslutet i att också börja recensera standup för nöjessiten möllan.nu. Det rörde sig främst om Oslipat i Malmö där jag varannan vecka satt längst fram med en fotograf och skrattade gott.

Min allra första recension uppmärksammades av en känd komiker på twitter. Detta eftersom jag i min recension av honom hade påpekat att han verkade nervös på scen och hade mindre ticks när han pratade. Han sa att det absolut inte stämde och det dök upp ett gäng kända komiker som diskuterade min recension. Någon kom in och drog upp den där gången då P3 humorhimlen hade ett evenemang där jag blev plakatfull och gjorde bort mig. De skrev hånfulla tweets om att jag som rookiekomiker först ville bli deras vän på det där evenemanget och sen när jag inte fick det så skrev jag istället en kritiserande recension.

Jag var på en filminspelning när det här hände och hade rätt svårt att fokusera på mitt jobb då jag hela tiden i telefonen kunde läsa allt det här om mig själv, av människor som jag då såg upp till väldigt mycket.

För mig som precis hade börjat med standup, 21 år gammal kändes som att jag sabbat alla mina framtida gigtillfällen i hela Sverige och att hela ståuppsfären hatade mig. Det fick mig att må som piss.

Sen kom det plötsligt ett mail till mig samma kväll, från Kringlan Svensson med ämnesraden ”stå på dig!”. Där stod följande:

Hej Joseph!

Såg på twitter att du lyckats reta upp ett par av mina kollegor med din recension. Ville mest säga att du ska skita i dom. Standup-komiker ska vara jävligt glada att någon vill recensera deras grejer. Det klagas alltid på att kulturjournalister ignorerar standup.

[…]

Vill mest säga det, gör det på mejlen för att slippa dras in i utdragna twitterkonflikter, som jag lärt mig hata.

Allt gott,

/Kringl.

Till skillnad från alla andra komiker som inte kunde se längre än näsan räcker, så förstod Kringlan att jag var en nervös 21-årig ståupprookie. Han valde att aktivt ta kontakt med mig utan att han egentligen behövde för att visa en gnutta medmänsklighet och förståelse.

Jag förstår att det han sa i AMK-morgon var helt fruktansvärt. Jag förstår att alla hans arbetsgivare inte vill ta i honom med tång längre. Jag förstår också alla som vill göra ett case kring att det här skulle vara en strukturell samtidsgrej. Men jag förstår också att en människa är känslig, hur en kan behöva hjälp, ha möjligheten att balla ur och hur det ibland kan svartna framför ögonen vid helt fel tillfällen. Så därför tänker jag personligen i alla fall bemöta Kringlan med medmänsklighet och förståelse precis som han gjorde mot mig för fyra år sen.

Den motsträviga kreativiteten

Det är märkligt det här med att ha heltidsjobb. Ju längre jag jobbat desto mer måste jag komma till insikten att min tid numera är begränsad. Jag måste dra ner på den tid jag lägger på TV-serier, på att läsa böcker, på att spela TV-spel, på att vara ute och träffa vänner. För annars kommer den där ångesten över att jag i retroperspektiv inte gjort någon nytta. Att jag bara jobbat och varvat det med grejer jag tycker är kul, som vilken svenne som helst.

Jag har skrivit lite manus här, kört lite standup där. Men det är inte i närheten av den produktivitet jag tidigare haft och jag inser för varje dag att jag måste ge mina kreativa projekt mycket större utrymme i mitt liv. Det kräver kompromisser på andra håll och innebär att bryta invanda mönster.

Så jag köpte en kamera i fredags. Jag ska börja filma en vlogg är tanken. Kanske är det mitt mest geniala initiativ någonsin, kanske är jag helt ute och cyklar. Men framförallt så behöver jag göra det och jag behöver lägga ner tid på det, innan jag blir helt galen.

Nu är det höst och andra reflektioner om nuet

Vet ni vad det dummaste som finns är? Att inte skriva. Att inte skriva till sig själv. Man borde inte ge sig själv möjligheten att skapa en romantiserad, förändrad eller förvärrad version av ens minnen. Texter till en själv, reflektioner om vem jag är nu ska komma som en påminnelse till ens framtida jag. En påminnelse om att man har utvecklats, om hur man varit och hur man mår.

Nu har jag visserligen inte skrivit ett sånt inlägg på länge, jag brukade vara bra på det. Det kom från och till sådana här inlägg. Mitt i natten när man försökt sova, huvudet har fyllts av så många tankar att man helt enkelt måste upp och skriva. Den här gången hade jag tur, eftersom jag sov ungefär mellan 22-03. Jag försökte somna om, men det gick inte. Så istället skriver jag.

Just när vi pratar om minnen tänkte jag en hel del på Israel. Vad jag minns därifrån. Jag var rädd att jag hade glömt en massa, men det visade sig inte stämma. Plötsligt kom de som en ihopklippt musikvideo, flimrade förbi när jag tänkte på dom. På den där äldre killen som visade vart han gömde sina cigaretter, på beduinbarnet som hade gömt sig i en sopcointer för att skrämma mig, hunden med munskydd som hoppade på mig, välte ner mig på asfalten och rev upp min näsa som skapade ett ärr jag fortfarande bär på.

När vi lyfte en sten och en orm dök upp från ingenstans, vi sprang för livet hem till Uri där vi bjöds på saft. Den där lite störiga kompisen jag hängde med ett tag som hade jättemånga småsystrar och jag förvånades över att i ett rätt så fattigt hem bli bjuden på så otroligt god mat i form av knapriga kycklingklubbor. Min egen uppfunna version av kull som jag kallade ”dynaminti” och hur vi sprang upp och ner för asfaltstrapporna. Det var så mycket spring i utomhustrappor. Maale Adumim låg uppe på ett berg och Israel kan inte direkt creddas för att vara så rullstolsvänligt. Så det fanns stentrappor överallt. Det har jag inte tänkt på förut.

Jag kommer ihåg de två gångerna jag skolkade och hur jag hade planerat att ägna dagen ensam på en lekpark med min matsäck. Efter bara någon halvtimme blev jag så rastslös att jag gick hem, ringde mamma och ljög om att jag hade blivit sjuk i skolan och fick gå hem. Båda gångerna blev mamma suspekt eftersom skolsköterskan borde informera om det på förhand. Men jag kom undan.

En gång kastade vi mjukisdjur nerför trappan vi hade hemma i källarvåningen. Vi siktade och hade något poängsystem. Jag minns inte poängsystemet och jag minns inte heller hur leken fungerade. Men jag minns det fortfarande så otroligt starkt, för jag har nästan aldrig haft så kul.

Jag kommer ihåg när jag fyllde 9 och dränktes på skoj av en bekant i skolan i min lilla trädgårdspool så att jag började gråta. Redan vid den åldern tog jag alltså tag i uttrycket ”it’s my party and i cry if i want to”.

Jag minns lag ba’omer och när vi la en gungsstol i elden som gjorde att glödheta fjädrar flög runt överallt. Det var helt jävla livsfarligt och helt mirakulöst att ingen av oss skadades. Jag minns också att jag tidigare under den kvällen satt i gungsstolen och imiterade olika tv-program. Mina vänner låtsades trycka på en fjärrkontroll och bestämde vilka tv-program jag skulle vara.

Jag minns hur rädd jag var när jag blev påkommen med att snatta. Hur den snälla kioskägaren med missmodiga ögon ogillade när den yngre frukthandlaren kallade mig för ben zona (horunge) för att jag vägrade ge dom mitt hemnummer. Jag var dålig på att komma ihåg saker utantill och visste inte mitt hemnummer utantill. Av ren slump råkade min bror komma in i kiosken en stund senare och tog mig därifrån. Min mamma grät och var jätteförbannad. Än idag förstår jag inte varför jag kallades för horunge och fick min mamma att gråta för det där. Jag snattade liksom bara godis. Det var inte som att jag slutade på grund av det som hände heller.

I den religiösa delen av min uppväxt hade jag fått för mig att när jag var död, så skulle gud stå som en domare bakom ett podium och läsa upp alla dåliga saker jag gjort. Mina föräldrar skulle vara i närheten och förfasas för varje gång jag typ svurit. Redan då tyckte jag det var absurt att jag blev förbjuden att säga ord. Så helt för mig själv ropade jag ”FUCK!”, första gången någonsin som jag sa ordet. Ingen var i närheten och jag frågade mig själv vad som nu hade hänt. Har jag skadat någon genom att säga det här ordet? Spelar det någon som helst roll? Jag kom fram till att gud skulle vara en rätt löjlig typ om han skulle bry sig om att jag sa ”fuck” en gång för mig själv.

Jag tror jag tidigt förstod, mycket tack vare vänner och syskon att mina föräldrars förbud och hinder oftast inte hade någon egentlig mening förutom deras egen blindhet. Det fanns en svårighet i kommunikationen och i synnerhet pappa har alltid varit svår att argumentera mot. Vi spelade ett spel som hette Dungeon Keeper. Mina föräldrar hade ingen aning om vad det var för spel, de hade inget intresse av att ta reda på handlingen, vad det gick ut på eller varför jag och min bror Jonathan tyckte det var så roligt. När vår äldsta bror informerade våra föräldrar om att man inte var god i spelet, utan att man spelade på ”den onda” sidan, då fick vi inte spela det längre. Det gick inte att diskutera eller resonera fram en kompromiss. För vi var barn och hade automatiskt fel.

Just när det gäller TV-spel och även tecknade filmer så har mina föräldrar en väldigt intressant relation till dom. Trots att snittåldern på TV-spel idag ligger på runt 35 år och det finns tecknade filmer som riktar sig till vuxan, så är dessa två medier något som de direkt förknippar med barn. Att det är barn som är meningen att konsumera det. Mycket hos mina föräldrar har förändrats de senaste 15-20 åren, i synnerhet den religiösa biten. Men just synen på TV-spel och tecknad film har stannat kvar. De förstår att det finns vuxna som konsumerar det, men det förknippar det med barn. Lite på samma sätt som de kanske ser mig som vuxen idag, men antagligen fortfarande förknippar mig med den jag var som barn.

Jag tror de och kanske inte ens jag själv inser hur mycket jag ljög, stal, skolkade, fuskade, busringde, vandaliserade och fifflade under min barndom. Det var ändå väldigt sällan man blev påkommen och precis som att ropa ‘fuck’ för sig själv så skadade man sällan någon annan genom det heller.

Jag vet inte vad jag vill komma med det här riktigt, men det är det här jag tänkte på just nu när jag är 24 år gammal, samtidigt som det ösregnar utanför en oktobermorgon.

Roskilde 2014 – En text om förvirring och ren eufori

Så var ännu ett år av Roskildefestivalen över. Det är alltid väldigt blandade känslor innan man åker på Roskilde. Hur man ska packa, hur vädret blir, om man kommer att få en bra campingplats när insläppet startas.

Det här var mitt sjunde år på Roskilde och jag var ärligt talat orolig i år för hur mina bakfyllor skulle bli. Det senaste året har de varit värre än någonsin. Om jag skulle må lika mycket piss på Roskilde skulle det förstöra allt. Men den var precis som tidigare år. Lite mer intensiv på morgonen än vad den någonsin är resten av året men den avtar desto snabbare. Om det beror på att jag varje morgon häller en dunk vatten över mig själv som en sorts ”fattigmansdusch” ute i soligt väder låter jag vara osagt. Men det hjälper nog.

Det var ett jävligt bra år, det är det nästan alltid. Men alla år har också sina brister och i år var det avsaknaden av min bästa kompis som jag varit på Roskilde med de senaste sex gångerna. Väl på plats var det dock inte så konstigt (no offense, Ariel) även om jag ibland kunde tänka mig hur han brukar närma sig mig överlycklig, ta tag i mina axlar och ropandes konstatera ”Joseph, vi är på Roskilde!” med ett danskt uttal på det sista ordet.

Kompensationen var antagligen att jag hade fantastiskt många band jag alltid velat se, det hade jag inte förra året. Kanske det bästa konsertåret någonsin för min del. 2008 är det år jag annars håller högt med Judas Priest, bob hund och Lykke Li som alla var riktigt bra. Den senare spelade ju lyckligtvis även i år.

Så vi måste prata om Lykke Li. Jag såg henne i våras och tre gånger 2008. I våras på Berns hade inte hennes senaste skiva släppts än och även om det var grymt så var det inte 5/5. Nu på Arena, en tidig kväll bland typ 17 000 personer stod jag längst fram och grät floder. I synnerhet när hon körde ”Love out of lust” från Wounded Rhymes, en av mina favoritlåtar som jag inte fått uppleva live tidigare. Det var den mest fantastiska konserten jag sett i mitt liv. Jag skämtar inte.

En annan mäktig upplevelse jag måste prata om: Damon Albarn. Han körde mest från sin nya skiva och en del crowd-pleasers i form av kända Gorillaz-låtar. Men den mäktiga upplevelsen dök upp när han körde ”Out of Time”, en låt från skivan Think Tank, Blurs sista album som kom ut 2003. Jag lyssnade mycket på Blur när jag var liten för att min storebror gjorde det, men han tröttnade på dom och jag fick hans skivor. Strax därpå kom Think Tank ut och jag köpte skivan givetvis. På något sätt har Blur alltid varit nostalgiskt för mig men det har också alltid varit ”min brors musik” (ett barns logik). Men inte Think Tank. Just Out of Time är en väldigt lugn låt som jag fastnade för och hade ofta på i min portabla CD-spelare i sängen medan jag läste CD-häftets text samtidigt som jag lyssnade på låten. Därför var det extremt speciellt för mig när han valde att köra den låten helt plötsligt. Wow.

Kavinsky var också en överraskning. På affischen stod det Kavinsky (outrun live), som är hans senaste skiva. Det gjorde mig lite besviken eftersom det skulle innebära att han inte skulle köra något från hans tidiga EP:s. Tji fick jag. Både ”Transistor” och ”Wayfarer” dök upp och fick mig att ropa till av glad chock. Det roligaste var dock när han innan ”Nightcall” skulle låta publiken klappa in honom igen. Men istället för att gå ut från scenen såg vi, som stod en bit vid sidan av scenen, att han bara gick ner på huk bakom DJ-båset och passade på att tända en ny cigg.

Mitt camp var som vanligt fantastiskt. De random Stockholmarna vi bodde grannar med 2010 har vi nu bott tillsammans med i fyra år och är alla riktigt goda vänner. Man känner festivalmänniskor på ett annat sätt än man känner andra människor. För på festivaler och i synnerhet Roskilde, är det som att bo i ”Spelman på Taket”-byn där den stora judiska familjen man alltid hänger med är ens camp. Likheterna fortsätter: Vi sjunger tillsammans och vi uppehåller en del traditioner i form av internskämt. Ja ni hör ju.

För varje festival är det alltid en ny grupp, de flesta är samma men det bor alltid nya med en och en del försvinner. Man blir förälskad i dom oavsett, drar upp gamla internskämt, hittar på nya, bondar över saker och är sitt bästa jag. På festival och återigen, i synnerhet på Roskilde är man sitt bästa jag. Alla ger. Ger av sig själva, ger bort cigg, ger solkräm, ger smink, ger glädje, ger maten de inte själva orkar äta upp, ger luftmadrasser att låna ut till en när man behöver ligga och sova i skuggan en stund. Du vet väl hur gött det ibland kan vara att se någon öppna en julklapp dom riktigt gillar? Så är det på Roskilde ganska hela tiden. Och min julklappsmetafor är det närmsta jag kan komma för det går egentligen inte att förklara.

Men det är konstigt, för jag tror aldrig heller jag varit så irriterad på en festival. Irriterad på köer och folkmassor. Jag vet inte, jag kanske har varit lika irriterad tidigare år, men det tog nog lite hårdare på mig i år. Det är inte det man minns och man glömmer genast bort det så fort det är avklarat. Som när jag och min pappa (mina föräldrar kom på söndagen för att se på Stevie Wonder med mig) skulle gå runt hela Oranga scenen för att köpa mat på BussBuss. Otrolig irritation. Sen när jag satt där med maten, ölen och Stevie Wonder började spela så är jag på ett ögonblick inne i mitt buzz igen. Irritationen håller inte, glädjen gör. Och det är det som är så ovanligt på Roskilde. När någon ger dig dålig kritik minns du den, när någon ger du dig en komplimang glömmer du bort det. På Roskilde är det precis tvärtom.

Mamma och Pappa tittar på Stevie Wonder

Som i kön vårt camp satt i ett flertal timmar för att få en bra plats på campingområdet. Stressen över att få en bra plats och sätta upp tälten. Enorm irritation, enorm stress. Sen när tälten är uppsatta och man knäcker sin första tuborg är det som om det aldrig ens hade hänt.

Slutligen för att citera Keith Richards under The Rolling Stones-konserten:

It’s good to be here. It’s good to be anywhere!

Ha den inställningen pojkar och flickor. Var mer Orange Feeling i er vardag. Var mer som på Roskilde. Det kommer göra alla lyckligare och till bättre människor. Det är ju något magiskt med det där danska fältet. Vad som helst kan hända och vad som helst händer.

 

Ps. små klipp från campingen och konserterna går att se på min instagram.

Pontus Lundkvist sätter som vanligt huvudet på spiken

”Vill man att någon ska ha sagt en grej, så har hen sagt det och därmed jämt. Drevet har ingen nödbroms. Ingen broms alls förresten, det måste rulla på tills soppan är slut. Det händer semidagligen att någon stackare “utropas”, karusellen snurrar igång och när det sen, oftast bara någon timme senare, visar sig att allt handlar om ett missförstånd har grejen redan vuxit till nåt “strukturell” e d och då saknar det betydelse om den felciterade jävel som är underst i mobbinghögen och får ta emot all skit egentligen inte sagt något som på långa vägar kan kopplas ihop med ämnet eller inte. Vissa tycker man ska låta bli att blanda ihop sak med person, men grejen är ju att personerna i fråga ofta aldrig ens varit i närheten av den där saken.”

Läs hela inlägget här. Och sen kan du läsa det här inlägget också, på samma tema.

OCH på ett annat tema detta som påminner rätt mycket om Liv Strömquist resonemang i Lilla Drevet om att SD är mer välkomnande än vänstern eftersom allt som krävs för att vara en del av SD är att vara svensk, medan vänstern har en tendens att bråka internt mer. Kanske för att en viss person inte har jättebra kunskap om klassanalys, rasism, strukturer, transfobi etc etc etc.

Uppdaterat: Ahmed Berhan ska visst ha sagt något liknande i Tankesmedjan nyligen också. Ni får leta på internet om ni vill höra på det.

En historia med en tokig twist

Fredrik böjde sig fram till hyllan och tog fram sin gamla kikare. En Georgofs 0171, den finaste kikaren som fanns på 40-talet. Så många pjäser den fått genomleva genom åren. Allt från stora operor som La Traviata och Carmen till Ett Dockhem på kulturhuset stadsteatern till obskyra källarteatrar på zinkensdamm.

Det var dags att sälja den gamle klenoden. Kontot hade börjat smalna och pensionen räckte inte alltid till. Nu var det ju dessutom dags att åka till Sydkorea, där brorsan lämpligt nog skulle begravas. Bredvid sin fru i Seoul av alla ställen. Fredrik hade ju inte träffat sin bror Rolf på flera år och än mindre besökt dom. Det hade varit Rolf själv som orkat ta sig från sitt nya hemland till sitt gamla. Mest för att visa sina barn sitt gamla hemland men också för att han aldrig kunde få nog av djungelvrålspåsar som han alltid bunkrade upp med under sin sverigevisit. ”Lakrits finns inte i sydkorea” brukade han säga och fyllde sedan sin mun med det svarta guldet.

Väl på arlanda händer det som inte får hända. Fredriks bagage ramlar omkull och alla hans dildos sprider sig som vinden på hela terminalen. Pinsamt.

Fritte Matsson räddar världen

Fick i uppgift av min skola att skriva två valfira sidor prosa. Jag tyckte det blev ett ganska så fint resultat, så jag tänkte dela med mig av min lilla historia här:

Det går bra för Fritte Matsson. Han trodde inte att han skulle få sitt nya kneg, men tji fick han. Idag var det dags för Fritte att flytta in i sin nya omrenoverade lägenhet, skitbra läge, fet balkong och han har till och med fixat så att han har en egen pissoar i badrummet. Jävla praktiskt. I just den pissoaren höll Matte (18 cm) på att pissa med toalettdörren öppen. Han hade precis släpat in en skittung bananlåda. Den vägde säkert flera ton. Han spottade ut tjugo snus ur varje hörn av hans tandkött innan han vek in sin salami och drog upp gylfen.

Precis då var Kecke (14 cm) och Johnny (15 cm) på väg in med en avlång grön soffa som skulle ställas längst in i sovrummet. Kecke höll den en kort stund med ena handen bara för att torka svetten från pannan samtidigt som han stödde vikten av soffan med sitt ena knä. En stund blev Fritte rädd att Kecke skulle tappa balansen vilket han precis då gjorde. Innan soffan ramlade i golvet hann han ta tag i den igen, tur för honom.

”Hörni, försiktigt!” ropade Fritte och halsade en kung (5,2%). ”Vi måste ändra vinkel, gå ut igen” konstaterade Johnny. Kecke backade ut med soffan som de vände uppåt innan de gick in igen. ”Vänd den lite till vänster” beordrade Johnny. Kecke vände den åt fel håll. ”Kecke, min vänster!” ropade Johnny upprört och Kecke justerade vinkeln. Till slut kom de in genom dörren.

Matte bakade en snus och utbrast ”Jaså ni kunde bära in den ändå!”. Johnny stirrade surt på Matte och frågade om han skulle ha sig en omgång, trots att han visste att Matte hade större kuk. Matte bara garvade som svar och korkade upp en femkommatvåa (5,2%) som han dränkte sin snus med.

När Bullen (11 cm) till slut kom in med lådan full av gamla P-våfflepärlor kunde de lugnt beställa pizza och dricka upp sina fjorton ölflak varav hälften var slut när pizzabudet till slut kom med tre kebabpizzor och tre biff&bernaisse-pizzor. Medan de drack upp resten av ölen och åt upp pizzorna pratade de om gamla goda tider. Som den gången Kecke fick klamydia när hade knullat en dvärg på piren. Eller den gången Johnny hade dödat Claes Malmberg. Det fanns många bra historier att garva igenkännande åt.

”Hur var det du fick ditt nya kneg egentligen?” frågade Bullen och halsade en Sofiero Guld (7,5%). Alla tittade nyfiket på Fritte som log ett slugt leende och började berätta om sin arbetsintervju.

Han hade tagit på sig sin finaste kostym när han skulle söka jobb som Ludacritives Account Manager Sells Boss på Vansquear International och tittade upp mot skyskrapan där hans framtida kontor skulle finnas. En viss form av skepsis fanns inom honom. Tidigare hade han bara jobbat som Voleur Account Manager och det var på skitföretaget Siba. När folk på det kontoret alltid frågade varför han ständigt var så överklädd så slog han till dom med en tidning och konstaterade att ”man ska klä sig som det jobb man vill ha, inte det jobb man har”. Men nu fanns alltså chansen att få just det, drömjobbet. Allt skulle lösa sig om han fick det här jobbet. Sista pusselbiten skulle lägga sig på plats.

Han skakade hand med Bengt (15 cm) och Rolf (17 cm) som var de högsta hönsen på gården, so to speak. ”Det är ett väldigt intressant CV du har” tyckte Rolf. ”Ja, verkligen. Imponerande” sa Bengt som alltså verkade hålla med.

Till slut kom frågan som Fritte hade varit allra räddast för. ”Vad har du för svagheter?” frågade Bengt och granskade honom noggrant med glasögonen längst nere vid nästippen. Fritte tvekade en stund men svarade till slut sitt enda ärliga svar: ”Jag hatar kvinnor”. Bengt fortsatte att granska honom så noggrant att svettpärlor börja rinna nerför hans näsa men vände sig till slut mot Rolf. De tittade på varandra en lång stund. Sedan brast det för dom och dom började garva så hårt mycket att Rolfs monokel hamnade på sniskan. ”KALLAR DU DET EN SVAGHET? DU FICK OSS NÄSTAN, DIN LILLA JÄKEL!!” ropade Bengt som reste sig upp och gnuggade sin hand mot Frittes fontanell medan han höll hans huvud fast i andra armen. När han blev släppt ur greppet kom Rolf fram mot honom, plötsligt dödsallvarlig i blicken med ett kontrakt i ena handen. ”Vi vill att du börjar jobba här omedelbart” meddelade han, Fritte skrev genast på kontaktet.

Hans dröm hade äntligen gått i uppfyllelse! Han förstod att hans svaghet inte var en svaghet. Han hade gått runt och trott att han var ensam om sitt hat mot kvinnor, att han hade en sorts åkomma. Det var som att han såg på världen med nya ögon. Plötsligt la han märke till att även andra män bytte kanal när det var en kvinnlig komiker som försökte vara rolig på TV. Att även andra män tyckte att ”den där Petra Mede är bra jävla irriterande”. Att även andra män, när feministfrågan dök upp, drog det så kallade ”ying och yang”-argumentet,, att vi är motpoler fast med en liten klick av varandra inuti oss (då brukade Fritte i smyg fantisera att hans kuk var inuti den han pratade med). Att även andra män skickade anonyma hot till kvinnliga mediepersonligheter och bloggare för att de tror att de är nåt.

En gång var Fritte på biblioteket för att låna en whiskeybok och såg att Maria Sveland (0 cm) föreläste om sin nya bok. Han gick genast mot bibliotekets datorer, skrev ut en bild på henne och smög in på handikapptoaletten.

Där drog han en ordentlig runk och lät sperman flöda över A4-pappret som han sedan gjorde ett hål genom med ett ordentligt juck. När han framför sig inne på toaletten såg det blöta A4-pappret med ett hål genom Maria Sveland så tänkte att han att ”där fick hon så hon teg!” men började omedelbart skämmas efteråt. Nu insåg han äntligen att han inte behövde skämmas. Det var ett fullständigt normalt och rimligt beteende för en man att göra så.

”Så himla nice att du fick jobbet” konstaterade Kecke och halsade den sista ölen. Det var sedan tyst i rummet, förutom ljudet av att någon grät. Killarna vände sig om och såg att Matte höll på att stortjuta. ”Vad är det med dig?” frågade Fritte. Matte tittade upp och såg att alla nyfiket granskade honom. Till slut sa han ”Jag kom bara att tänka på när Ravelli räddade straffen mot Rumänien”.

Ett brev till Ida (Publicerad 3:e maj 2012)

Hej Ida!

Det är Joseph här, jag vet inte om du minns mig men vi gick vårterminen i fyran på mellanstadiet tillsammans på everödsskolan. Jag hade precis flyttat från Israel och där hade man inte tjejkompisar när man var yngre än typ 13, så man kan säga att du var min första tjejkompis. Sedan dess har nog majoriteten av min vänskapskrets bestått av tjejer, så man kan säga att du var först.

Ja, mitt liv har ju förändrats en del sedan de elva åren. Jag flyttade som du kanske visste då till näsby utanför Kristianstad. Visste du förresten att Cornelia i klassen ringde mig där och frågade chans på mig? Hela min familj tittade på när jag pratade med henne och mina föräldrar som varit ihop sen dom typ var 15 gav mig intrycket av allt sån där var dödligt allvar så jag tackade vänligt men bestämt nej. Men det hade jag nog gjort oavsett hur tidigt mina föräldrar blev ihop, det hade nog inte med saken att göra.

Jag bor med mina föräldrar, fortfarande i Malmö som jag flyttade till när jag var 15. Eller jag har flyttat tillbaka så att säga. Jag bodde på min folkhögskola ett år och sen inneboende i Stockholm ett tag innan jag kom tillbaka hit. Jag säger till alla som frågar att jag kommer flytta ut i höst, men eftersom jag inte ens haft ambition nog att uppdatera mitt cv och skicka det till projektledare över hela Sverige så vet jag inte längre. Jag säger mig nästan varje morgon att jag ska göra det, men det blir liksom inte av. För varje morgon får jag lite mer ångest och en liten röst som berättar för mig att det är försent att söka jobb till hösten. I alla fall dom jag vill ha.

Jag har inte pratat med dig sedan vi hängde en termin i fyran och egentligen minns jag bara tre gånger vi pratade. Sen minns jag också att vi hade massagekurs och du masserade mina händer. Jag hade mjukisbyxor på mig den dagen och jag var jätterädd att du skulle se min erektion men jag var också jätterädd för att plötsligt röra runt på benen, eftersom du då skulle fattat. Men du gick ju i femman då, så du hade nog inte fattat någonting.

Jag har funderat en del på gud på sistone. Folk, särskilt övertygade ateister frågar mig efter att de fått reda på att jag är jude om jag tror på gud. Jag svarar att jag inte vet och dom tittar smått dömande på mig och kommenterar att ‘då är du agnostiker’. Då har jag lust att slå till dom på käften, men det skulle ju bli dålig stämning så jag låter bli.

När jag tänker efter så tror jag nog på gud. Jag tror också på att gud är lite som feminism. Att folk liksom fått för sig att man inte kan stå för någonting som andra svärtat ner. Jag är feminist och jag tror på gud. Okej, nu bestämmer jag mig för det.

Ah ja. Hörs snart.

(konceptet att skicka brev till gamla vänner som man egentligen inte skickar utan publicerar i en bok, eller i det här fallet en krönika har jag snott av författaren och poeten Kalle Haglund. Hans bok ‘mellanstadier’ är fantastisk. Läs den)

Heteronormen har gjort mig till ett förvirrat åbäke (Publicerad 26:e december 2012)

En sockerbagare hen bor i staden…

En del människors argument gentemot genusmedvetna förskolor går ofta ut på att barnen skulle bli förvirrade. Att det blir konstigt för barnen om, som det brukas sägas ‘flickor är flickor och pojkar är pojkar’. Det måste för övrigt vara det tommaste man kan säga i sammanhanget. Vad betyder det ens? Att man säger till barn i tidig ålder att både flickor och pojkar kan leka med dockor/bilar/whatever ska alltså göra dom otroligt förvirrade. Men än mer, vetskapen om homosexualitet vill inte ens anti-feministerna ta i med tång. Att man skulle berätta för barn att två killar kan bli kära i varandra skulle skada deras psyke så mycket att de hade fått men för livet.

Jag själv levde i Israel när jag var mellan 5-10 år och där skulle till och med anti-feministerna i Sverige tycka att det som händer könen emellan på förskolor och lågstadiet varit konstigt. Mina äldre syskon började högstadiet och det är ungefär då man tar kontakt med det motsatta könet överhuvudtaget utanför påtvingat samarbete på mattelektionerna och där tyckte man bara att tjejerna var jobbiga besserwissrar. Som alltså var min enda uppfattning av tjejer i min ålder i lågstadiet.

På rasterna gick killarna och spelade fotboll, tjejerna gjorde något annat. Vi brydde oss inte riktigt eftersom ingen kille i klassen hade någon som helst kontakt med tjejerna i klassen. Att göra något som ens angränsade till feminint beteende ansågs vara väldigt tabu och skulle någon kille ta mer kontakt med en tjej mer än att smygläsa vad hon skriver på provet så hade de andra killarna tittat med misstänksamma blickar på denne.

Det här speglade sig även i hur jag betedde mig hemma. Min syster tittade ofta på Mtv och det var flera popsånger som jag ofta tyckte var mycket bra. Men om hon till exempel frågade mig vad jag tyckte om en låt så kunde jag bara svara ‘njaa, jag vet inte’ eftersom det var så fjolligt med popsånger. Samma tv-kanal visade en gång ett urdrag från vad jag gissar var ett homosexuellt bröllop, jag minns inte riktigt. Jag minns dock kyssen två män emellan som omedelbart fick mig att må extremt illa. Jag visste inte om homosexualitetens existens, ingen hade någonsin förklarat på ett pedagogiskt sätt för mig att två människor av samma kön också kan bli attraherade av varandra så det kom som en omedelbar chock.

När jag flyttade tillbaka till Sverige i början av 2001 blev jag otroligt förvirrad över hur mycket killarna och tjejerna pratade med varandra. De frågade chans på varandra, lekte lekar ihop och pratade med varandra. För första gången i mitt liv började jag socialisera med tjejer och har nog haft en majoritet av kvinnor bland mina vänner sedan dess. Min bild av homosexuella har stadigt normaliserats. Jag var väl förmodligen också en av dom i högstadiet som sa att ‘bögar är okej så länge dom inte gör något med mig’ som om alla bögar var attraherade av alla fucking killar som finns.

Å andra sidan har heteronormativiteten och rädslan för fjolligheten följt med mig än idag. Jag har till exempel aldrig i mitt liv haft målade naglar och mår dåligt av bara tanken på det. När jag gick teater i gymnasiet väntade jag in i det sista för att  teatersminkas och tvättade bort det direkt så fort pjäsen var över. Jag undviker också alla former av smycken, det rör sig runt i magen och obehaget växer när jag har på mig något av det slaget.

Allt detta för att de starka genusreglerna från Israels lågstadie påverkat så pass mycket. Att låta flickor vara vad dom än vill vara och tvärtom är mycket mindre förvirrande än att tvinga ‘pojkar att vara pojkar och flickor att vara flickor’.

Hen bakar kakor mest hela dagen…

Om en polare till dig hade betett sig som myndigheter (publicerad 16:e januari 2013)

Ibland funderar jag lite på hur olika statliga myndigheter fungerar. Ni vet, försäkringskassan, polisen, skatteverket, arbetsförmedlingen, CSN, tandläkarförbundet och så vidare. Tänk om ens polare hade betett sig som en myndighet gör? Man hade inte stannat kvar med dom särskilt länge.

Man bokar exempelvis tid för att träffas på en pub med myndighet-polaren, vi kan kalla honom Sebbe. Sebbe kommer aldrig till puben trots att ni hade stämt träff. Du ringer Sebbe men i telefonsvararen som efter ett tag dyker upp får du reda på att du bara kan ringa Sebbe klockan 08-13 varannan torsdag och tisdag samt 14-16 på onsdagar.

Till slut får du tag på Sebbe och han kan inte riktigt minnas att ni hade bestämt möte. Det visar sig såklart att det hela var ditt fel att inte Sebbe dök upp. Du hade sagt till honom att ni skulle ses klockan sex men du sa aldrig om det var sex på morgonen eller sex på kvällen, så pubrundan makulerades.

Du bokar in en pubrunda till men Sebbe ber dig skicka en skriftlig ansökan om att få dricka öl med honom. Han ber dig gå in på hans hemsida och leta dig fram till en blankett som ligger gömd som du måste skriva ut, sedan kryssa i några kryss samt skriva rätt datum och signatur för att den ska vara giltig. Efter ett tag får du tillbaka ett brev där det står att du skrivit i fel datum för pubtillfället och ber dig skicka en ny blankett. Du gör detta.

Väl på puben tar ni varannan runda. Sebbe betalar första rundan med kontanter, du betalar andra rundan med kreditkort och även de två nästkommande. Du undrar om inte han kan bjuda på nästa och han svarar att det är din tur att bjuda – han har betalat en öl för dig. Hur tänker han nu, undrar du? Sebbe förklarar att du tar en medveten risk som medtar ett kreditkort till en pub och därför är ölen du bjudit på inte giltiga. Du frågar – men du dricker ju ölen, du ser ju den framför dig? Sebbe har dock inte de resurser som krävs för att lägga fokus på småsaker – han måste tänka på sin försäkring och sin nästa tvättid.

En annan gång ringer Sebbe dig! Han stämmer träff på samma pub och säger att du ska vara där klockan halv sju på kvällen nu på torsdag. Tydligt och bra – trodde du! Du var skyldig Sebbe en öl sedan innan enligt honom och eftersom du inte köper ölen till honom under kvällen och han inte påminner dig om det så blir det ingen öl till Sebbe. Två veckor senare får du en faktura på 500 kronor som en förseningsavgift. Samt att du måste bjuda på den där ölen vid nästa pubrunda.

BAKGRUNDSHISTORIA:

En del av dessa delar är rätt uppenbara igenkänningshumor men jag tänkte att jag skulle förklara kreditkortsbiten.

För några år sen drack jag tequila på en bar, fick en stor fylla och tog skjuts av ett gäng män i en bil som tog mitt kreditkort och hotade att döda mig om jag inte gav dom pinkoden eftersom jag hade spytt i deras fina mercedes. De gick till en bankomat och tog ut alla pengar. (7000 kr, alla mina CSN-pengar), de gick sedan till en preem-mack och köpte saker på kredit för 400 kr, samt snodde min mobil. De dumpade mig i en lokal bakom en pizzera i Bunkeflostrand. De tog ut pengarna på en vanlig bankomat med videobevakning och använde kortet på en preem-mack som också hade videoövervakning.

Polisen skrev dock att de inte gick vidare med fallet av ‘uppenbara skäl’ trots att de hade kunnat identifiera brottslingarna på videotagningarna men eftersom det bara gällde 7400 kr så gick de inte vidare med fallet trots att det var allt jag hade att leva på. Hade jag blivit rånad på en större summa men haft tio gånger så mycket på ett annat bankkonto så hade de dock gått vidare med fallet. Detta är systematisk klasshat och kapitalism.

Banken (swedbank) ersatte inte en enda krona eftersom jag ansvarslöst nog gick ut på en bar med mitt kreditkort (!). Tvärtom skulle jag betala dom 150 kr eftersom jag hade -400 på mitt bankkonto under en oacceptabelt lång tid.