Archive for the ‘stereotyper’ Category

Så här störigt kan det vara att dedikera sig till en skämttweet

2015/09/10

krav på bloggare

Jag tror det var förrförra helgen strax innan Popaganda som jag kom på en tweetidé till parodikontot Nöjesgaiden (som jag och Teodor Stig-Matz liggger bakom) som gick ut på att vi listade tio saker vi gärna vill se att en bloggare hos oss har. Gemensamma nämnare jag hade redan då var att Nöjesguidens bloggare älskade GIF-animationer och att jag ville framställa Nöjesguiden som smygrasister.

Den här listan skulle dessutom skrivas på en skrivmaskin, på hipstercafét String med en skön ipa till.

Igår fick jag äntligen lite tid över och orkade slå slag i saken. Jag satte mig ner och skrev de tio punkterna och blev väldigt nöjd med resultatet.

Sedan skulle jag skriva ner detta på skrivmaskinen och det var lite där saker blev störiga. När jag vanligtvis skrivit på skrivmaskin spelar det inte så stor roll om jag gör ett typo, särskrivning eller formaterar texten fel. Oftast skriver jag ändå bara på skrivmaskin för att skriva internet-fritt och renskriver in det i en dator i efterhand.

Men nu skulle det se bra ut och det blev svårare än jag trodde.

IMG_7802

Här är några av de första försöken. Jag märkte tidigt att min radbytare blivit rätt slö och bara gjorde en slags halv radbrytning, vilket bland annat orsakade att 2000 på pappret längst ner att hamna lite högre upp. Jag tänkte: ”Tja, det kan jag nog leva med”, sen skrev jag ”GIF-animationer” istället för ”reaktion-GIFs” och fick börja om.

IMG_7803

Så här arg blev jag av att återigen glömma att radbytaren var seg.

IMG_7801

Sen lossnade färgbandet på skrivmaskinen. Jag fick leta upp en instruktionsfilm på youtube då jag helt hade glömt hur jag satte fast skiten. Det tog kanske en halvtimme att få fast den.

IMG_7800

Men jag märkte att jag sakta men säkert lyckades skrapa ner hela och det här var sista försöket innan jag lyckades få till ett perfekt papperark.

IMG_7804

Ta-daa!

Sen la jag på skrivmaskinens lock som också har ett handtag, promenerade med raska steg mot Café String och funderade på vilken öl som är hipstrigast. Det visade sig att Café String inte hade någon Brooklyn Lager som jag hade tänkt mig. Bara Norrlands Guld, Mariestads och Wisby Pilsner. Det fick bli en Wisby. Tjejen i kassan sa att det inte fanns några kylda just nu varav jag svarade ”det gör inget, det är till ett twitterskämt”. Hon verkade inte förstå.

Väl på plats insåg jag att jag behövde hålla upp pappret och mobilen samtidigt. Texten ska vara i fokus så båda händerna var båda tvungna att vara jättejättestilla, ölen var tvungen att synas och se till så att ljuset hamnade rätt på pappret. Till råga på allt gjorde jag detta offentligt men var i alla fall smart nog att inte föra oväsen genom att skriva listan på plats. När jag blev klar drack jag upp min ljumna öl och insåg att de på Café String spelat Damien Rice-låten ”The Blower’s Daughter” på repeat den senaste halvtimmen som jag varit där. Det var konstigt.

Totalt tog det ungefär tre timmar och kostade mig 45 kronor.

Här har ni listan för övrigt på de 10 saker Nöjesgaiden kräver att deras bloggare ska vara. Ni kan även läsa den på Nöjesgaidens twitter (som man hemskt gärna får följa om man vill)

  1. Ska precis ha gått ut gymnasiet men på något vänster ändå ha svinbra koll på Malmö, Göteborg eller Stockholms uteliv.
  2. Ska följaktligen också vara hobby-DJ
  3. Ska vara tjej eller gaykille. Helst rasifierad och/eller HBTQ. Tidigare sökte vi även rasifierade killar som är straighta, men ni vet hur dom är.
  4. Får absolut inte blogga åt oss om hen inte har ett arkiv på minst 2000 reaktion-GIFs att fylla bloggen med.
  5. Bloggen ska ha en helt omotiverad tagline. Exempel: ”din yrsel i ljumsken” eller ”biggest nut in the vineyard”
  6. Om det är en tjej är det ok om hon ger lite stureplansvibbar, det får man som tjej. Som kille måste han dock se ut som om en av medlemmarna i bob hund är hans pappa.
  7. Ska följa Paradise Hotel.
  8. Ska ha läst Genusvetenskap A (inte mer, det blir träigt) eller typ skrivit en filmvetenskaplig studie om feminister som trots sina värderingar tittar på heteronormativa hollywoodfilmer.
  9. Selfies i bloggen får mer än gärna vara skärmdumpar från snapchat
  10. Ska älska Beyoncé.

Fritte Matsson räddar världen

2014/01/20

Fick i uppgift av min skola att skriva två valfira sidor prosa. Jag tyckte det blev ett ganska så fint resultat, så jag tänkte dela med mig av min lilla historia här:

Det går bra för Fritte Matsson. Han trodde inte att han skulle få sitt nya kneg, men tji fick han. Idag var det dags för Fritte att flytta in i sin nya omrenoverade lägenhet, skitbra läge, fet balkong och han har till och med fixat så att han har en egen pissoar i badrummet. Jävla praktiskt. I just den pissoaren höll Matte (18 cm) på att pissa med toalettdörren öppen. Han hade precis släpat in en skittung bananlåda. Den vägde säkert flera ton. Han spottade ut tjugo snus ur varje hörn av hans tandkött innan han vek in sin salami och drog upp gylfen.

Precis då var Kecke (14 cm) och Johnny (15 cm) på väg in med en avlång grön soffa som skulle ställas längst in i sovrummet. Kecke höll den en kort stund med ena handen bara för att torka svetten från pannan samtidigt som han stödde vikten av soffan med sitt ena knä. En stund blev Fritte rädd att Kecke skulle tappa balansen vilket han precis då gjorde. Innan soffan ramlade i golvet hann han ta tag i den igen, tur för honom.

”Hörni, försiktigt!” ropade Fritte och halsade en kung (5,2%). ”Vi måste ändra vinkel, gå ut igen” konstaterade Johnny. Kecke backade ut med soffan som de vände uppåt innan de gick in igen. ”Vänd den lite till vänster” beordrade Johnny. Kecke vände den åt fel håll. ”Kecke, min vänster!” ropade Johnny upprört och Kecke justerade vinkeln. Till slut kom de in genom dörren.

Matte bakade en snus och utbrast ”Jaså ni kunde bära in den ändå!”. Johnny stirrade surt på Matte och frågade om han skulle ha sig en omgång, trots att han visste att Matte hade större kuk. Matte bara garvade som svar och korkade upp en femkommatvåa (5,2%) som han dränkte sin snus med.

När Bullen (11 cm) till slut kom in med lådan full av gamla P-våfflepärlor kunde de lugnt beställa pizza och dricka upp sina fjorton ölflak varav hälften var slut när pizzabudet till slut kom med tre kebabpizzor och tre biff&bernaisse-pizzor. Medan de drack upp resten av ölen och åt upp pizzorna pratade de om gamla goda tider. Som den gången Kecke fick klamydia när hade knullat en dvärg på piren. Eller den gången Johnny hade dödat Claes Malmberg. Det fanns många bra historier att garva igenkännande åt.

”Hur var det du fick ditt nya kneg egentligen?” frågade Bullen och halsade en Sofiero Guld (7,5%). Alla tittade nyfiket på Fritte som log ett slugt leende och började berätta om sin arbetsintervju.

Han hade tagit på sig sin finaste kostym när han skulle söka jobb som Ludacritives Account Manager Sells Boss på Vansquear International och tittade upp mot skyskrapan där hans framtida kontor skulle finnas. En viss form av skepsis fanns inom honom. Tidigare hade han bara jobbat som Voleur Account Manager och det var på skitföretaget Siba. När folk på det kontoret alltid frågade varför han ständigt var så överklädd så slog han till dom med en tidning och konstaterade att ”man ska klä sig som det jobb man vill ha, inte det jobb man har”. Men nu fanns alltså chansen att få just det, drömjobbet. Allt skulle lösa sig om han fick det här jobbet. Sista pusselbiten skulle lägga sig på plats.

Han skakade hand med Bengt (15 cm) och Rolf (17 cm) som var de högsta hönsen på gården, so to speak. ”Det är ett väldigt intressant CV du har” tyckte Rolf. ”Ja, verkligen. Imponerande” sa Bengt som alltså verkade hålla med.

Till slut kom frågan som Fritte hade varit allra räddast för. ”Vad har du för svagheter?” frågade Bengt och granskade honom noggrant med glasögonen längst nere vid nästippen. Fritte tvekade en stund men svarade till slut sitt enda ärliga svar: ”Jag hatar kvinnor”. Bengt fortsatte att granska honom så noggrant att svettpärlor börja rinna nerför hans näsa men vände sig till slut mot Rolf. De tittade på varandra en lång stund. Sedan brast det för dom och dom började garva så hårt mycket att Rolfs monokel hamnade på sniskan. ”KALLAR DU DET EN SVAGHET? DU FICK OSS NÄSTAN, DIN LILLA JÄKEL!!” ropade Bengt som reste sig upp och gnuggade sin hand mot Frittes fontanell medan han höll hans huvud fast i andra armen. När han blev släppt ur greppet kom Rolf fram mot honom, plötsligt dödsallvarlig i blicken med ett kontrakt i ena handen. ”Vi vill att du börjar jobba här omedelbart” meddelade han, Fritte skrev genast på kontaktet.

Hans dröm hade äntligen gått i uppfyllelse! Han förstod att hans svaghet inte var en svaghet. Han hade gått runt och trott att han var ensam om sitt hat mot kvinnor, att han hade en sorts åkomma. Det var som att han såg på världen med nya ögon. Plötsligt la han märke till att även andra män bytte kanal när det var en kvinnlig komiker som försökte vara rolig på TV. Att även andra män tyckte att ”den där Petra Mede är bra jävla irriterande”. Att även andra män, när feministfrågan dök upp, drog det så kallade ”ying och yang”-argumentet,, att vi är motpoler fast med en liten klick av varandra inuti oss (då brukade Fritte i smyg fantisera att hans kuk var inuti den han pratade med). Att även andra män skickade anonyma hot till kvinnliga mediepersonligheter och bloggare för att de tror att de är nåt.

En gång var Fritte på biblioteket för att låna en whiskeybok och såg att Maria Sveland (0 cm) föreläste om sin nya bok. Han gick genast mot bibliotekets datorer, skrev ut en bild på henne och smög in på handikapptoaletten.

Där drog han en ordentlig runk och lät sperman flöda över A4-pappret som han sedan gjorde ett hål genom med ett ordentligt juck. När han framför sig inne på toaletten såg det blöta A4-pappret med ett hål genom Maria Sveland så tänkte att han att ”där fick hon så hon teg!” men började omedelbart skämmas efteråt. Nu insåg han äntligen att han inte behövde skämmas. Det var ett fullständigt normalt och rimligt beteende för en man att göra så.

”Så himla nice att du fick jobbet” konstaterade Kecke och halsade den sista ölen. Det var sedan tyst i rummet, förutom ljudet av att någon grät. Killarna vände sig om och såg att Matte höll på att stortjuta. ”Vad är det med dig?” frågade Fritte. Matte tittade upp och såg att alla nyfiket granskade honom. Till slut sa han ”Jag kom bara att tänka på när Ravelli räddade straffen mot Rumänien”.

Krönika: ”Världens bästa film på fem minuter”

2013/11/12

Skriven 12:e december 2012:

Hörni jag kom på värsta filmidén som jag skulle vilja presentera. Kolla den handlar om en ung skitsnygg kille va? Vi kan kalla honom Jake. Han har tidigare varit i militären så han har ett mörkt förlutet och är lite mystisk av sig. Samtidigt så har han ett hjärta av guld. Fatta. Gud. I alla fall han är tillbaka i hemlandet (USA, duh!) och har skitdåligt med pengar. Han jobbar på gatan med att rita av folk vilket han såklart är ett geni inom men ändå inte lyckats inom det än.

En rik dude som bor på en herrgård någonstans, vi kan kalla honom farsgubben, upptäcker Jake och tar honom till sin herrgård. Den rika duden har såklart en dotter som ser ut som en tandpetare á la 10-talsidealet trots att filmen utspelar sig typ 1890. Ja ni fattar. Vi kan kalla henne Marianne-Elinor-Elizabeth-gurrrl. Hon ska giftas bort till en blond kille med skarpa ansiktskonturer, vi kan kalla honom Kukhuvudsnubben.

Jake börjar rita av naturen runt området eller något och Marianne-Elinor-blablabla börjar prata med honom. Tycke börjar fattas för varandra!!! Kukhuvudsnubben blir jävligt förbannad och ställer till det för Jake. Han kanske sätter dit honom på något sätt, lurar in honom i ett vad om något. Whatever.

En dag ska Jake hjälpa en fattig bonnflicka med att mjölka en ko och Marianne-Elinor kommer på dom och tror att bonnflickan och Jake hånglar/suger av varandra/tittar sensuellt på varandra och Jake blir nobbad. I samma veva kommer farsgubben fram till Jake och eftersom Kukhuvudsnubben hittat något från Jake’s förflutna som inte stämmer med deras värderingar eller något så blir han avvisad från området.

Jake tar sig tillbaka till Austinjacksonnashville och lyckas den här gången ganska bra som konstnär. Men han kan inte glömma Marianne-Elinor-Elizabeth-Gurrrl och fyller hela sin ateljé med bilder som han ritat av henne. Hans nya omotiverade kompis som är lite av en comic relief som typ äter äpple med kniv och har brun manchesterkavaj skrockar åt Jake’s besatthet och tycker att Jake ska leta upp Marianne-Elinor-jaja. Men Jake vågar inte och upptäcker dessutom i en kvällstidning denna rubrik ‘Kukhuvudsnubben och Marianne-Elinor-Elizabeth-gurrl har gift sig’. Han blir förkrossad och gör typ som Nicolas Cage i Zandalee *referens asfå känner till men googla då dummer*.

Sen är Marianne-Elinor och kukhuvudsnubben i Austinjacksonnashville och äter middag. Kukhuvudsnubben säger något opassande och hon gittar. Ja hon flyr och gömmer sig på ett ölhak där ingen mindre än Jake spelar piano (han är musikalisk också!). Dom pratar lite och han tror allt är hopplöst. Men hon faller såklart för Jake igen. Dom tar farväl.

Men passionen är för stark. Marianne-Elinor-Elizabeth letar upp Jakes omotiverade kompis som hon av någon anledning vet känner Jake och blir hänvisad till hans ateljé. Där upptäcker hon förstås alla bilder som han det senaste sjuttiotre åren (nej okej. Ett år. Det har gått ett år) ritat av henne. Han vänder sig om från sin senaste bild på henne och hon går fram trevande och säger en replik som liknar en replik vi stött på tidigare i filmen. Och han svarar med samma svar som han hade på det hon sa då. Dom kysser varandra och har magiskt sex i ateljén.

Sen lever dom väl lyckliga i alla sina dagar eller något.

ps. denna krönika skrevs i ett svep utan att förbereda något. Inget har renskrivits, inget i den har filats. Den tog ungefär en kvart att skriva. Det är seriöst så här lätt och snabbt att komma på en klyschig romantisk dramafilm som drar in miljonbelopp.

Mina fem cent i ”Kan man skämta om allt?”-frågan

2013/10/24

Det många missat i den här diskussionen är att det handlar om vem det är som drar skämtet och i vilken kontext. Då menar jag inte att jag som jude får skämta om judar och att mörkhyade får skämta om mörkhyade. Det jag menar är att vissa människor är skarpsinniga och har en analys bakom sig när de drar upp kontroversiella ämnen, då är jag i alla fall väldigt väldigt sällan rädd för att den här personen ska ”gå över gränsen”. Som TV-serien It’s Always Sunny in Philadelphia eller Louis CK som kan skämta om rasism, homofobi och spädbarnsdöd och komma undan med det.

Sen handlar det alltså en del om kontext. En del skulle bli upprörda av spädbarnsdödsskämt i It’s Always Sunny in Philadelphia men samtidigt skratta åt det här som istället gör mig jätteprovocerad:

Hej Bingo Rimér!

2013/09/24

Idag postade Bingo Rimér detta på sin instagram:

Skärmavbild 2013-09-24 kl. 14.07.29

När du startade din tidning Moore 2003 var ditt syfte att göra en svensk version av Sports Illustrated och som du uttrycker i din bok: ”fräschare, mognare och betydligt mindre sexistisk killtidning än de marknadsdominerande blaskorna Café och Slitz”. Folk som läst och jämfört tidningarna kanske kan enas om att ni på Moore hade en något skämtsammare ton men om den var betydligt mindre sexistisk än Slitz tåls att diskuteras.

Det jag däremot vet är att ni i mars 2005 hade gjort en omröstning om vem som var Sveriges snyggaste feminist och kom fram till att det var Natalia Kazmierska. Ni försökte starta en insamling till att vika ut henne (500 000 kr, ett mål som aldrig nåddes och pengarna gick istället till SOS barnbyar). Bara ett par månader senare sändes könskriget på svt och ser man tillbaka på den här tiden är det tydligt att den allmänna bilden av feminister är att de var oattraktiva, arga, mulliga, kaxiga tjejer som brände upp BH:ar. Verkligheten såg antagligen annorlunda ut men så här åtta år senare vill jag tro på att den allmänna bilden förändrats.

Jag vill tro att vi kommit längre än så. Att bilden av en feminist idag inte ständigt kopplas till en förminskande stereotyp. Att feminister kan vara män. Att feminister kan vara homosexuella eller transsexuella. Att feminister kan vara radikala, liberala och queer. Att feminister kan tillhöra arbetarklass eller överklass. Att feminister kan vara icke-vita.  Att feminister kan vara den typiska stereotypen OCKSÅ men att det inte gör varken deras åsikter eller viljor bättre eller sämre. Framförallt behöver dom inte utstå ett ytterligare förtryck i det patriarkat vi lever i och som du bidrar till med din motbjudande annons.

Mvh Joseph Pollack

När jag tänker Stockholm…

2010/04/24

Jag har lagt märke till att de flesta som besöker min blogg är ifrån vår huvudstad, Stockholm. Inte procentuellt sett, så det är kanske inte helt förvånande. Men med tanke på att jag själv bor i Malmö och att 365-saker är ifrån Göteborg, så kom det ganska oväntat. När jag tänker på Stockholm tänker jag på en massa saker. Jag har aldrig bott i Stockholm själv. Men min pappa växte upp där och min faster bor där, vilket gjort att jag besökt staden titt som tätt under hela mitt liv. Jag tänker på så många saker att jag måste dela upp det i decennier.

50-talet:

Jag tänker Ingmar Bergman och dess rena motsats, pilsnerfilmen. Trots att dom är så olika, kunde man ändå hitta fräcka brudar som gav varandra kardan och sprang ifrån länsman. Dom käkar och kutar till Smedbacksgatan 20, där gumman och gubben bor! Jag tänker hur Olle Adolphson köper frukt.

60-talet:

Under det här årtiondet tänker jag mycket på min pappas färgglada beskrivningar om hur han tjuvrökte och cyklade genom stan stolt med sin nya cykel. Den var väldigt häftig eftersom den hade ett Harley Davidsson-styre. Jag tänker på hur man lyssnar på Monica Zetterlund, Mats Paulson och Fred Åkerström på radio. Kanske lite Cornelis Vreeswijk på det. Kanske skrattade man åt Hasse & Tage.

70-talet:

Plötsligt blev allting deprimerande. Någonstans i utkanten av stan spelar man upp ‘modet att döda’ av Lars Norén.

80-talet:

Sverige får moralpanik. Videokassetten införs och barn kan titta på motorsågsmassakern. WASP kommer till stan och rockjournalister blir trakasserade av Staffan Hildebrand, som i samma veva instruerar Magnus Uggla att låta lite mer bögig.

90-talet:

Min kusin Malou är med i fimen Sökarna. Samtidigt repar bob hund tillsammans för första gången, får instrument stulna, hoppar fem meter upp i luften och etablerar sitt varumärke över hela skandinavien. Joakim Pirinen sitter på puben pelikanen och skissar på split vision, samtidigt som han beskådar ett filmteam från svt. Dom filmar Robert Gustavsson iförd en tuppkostym. Jag tänker på hur jag själv besökte grönda lund och skansen med min familj.

00-talet:

E-type festar med stureplansprofiler. Filip & Fredrik stör folk på stan. Jag flyttar tillbaka till Sverige och går på skansen ännu en gång med min kusin.

Trots att jag bor i Malmö, så har jag en så otroligt större relation till Stockholm tack vare all popkultur man fått ta del ifrån där. På senare år när jag varit i Stockholm har jag alltid velat gå till en massa olika platser jag läst om, sett på tv, hört talats om eller sett illustrerat i seriebok. Alltid med samma förbryllade reaktioner. ‘Varför vill du gå dit?‘ Eller när jag känner igen någon känd person, pekar och säger; Kolla det är han! Med reaktionen ‘Va, vem är det?’. Då tänker jag bittert på hur jag egentligen borde bo i Stockholm och inte du, som inte uppskattar det du har.

Så kära Stockholmsbor som läser den här bloggen, uppskatta er fantastiska stad. Jag skulle säkert kunna rada upp minst lika många saker som jag hatar med Stockholm. En falafel för 20 kronor kan man bara drömma om. Att ölen kostar 60 kr. Allsång på skansen. Hur dryga och snobbiga vissa är. Ja, även om dom är från södermalm.

Men det är som James Murphy en gång uttryckte det så fint: ‘New York i love you, but you’re bringing me down’.

Ett långt inlägg om kreativitet

2010/03/09

Jag fick hem ett brev från UKM, ung kultur möts någon gång i mitten av maj år 2006. Det stod att jag tyvärr inte gick vidare till riksfestivalen med min film, The roving moom. Detta på grund av att den röda tråden i filmen inte var tillräckligt tydlig. Har ni någonsin hört något så löjligt?

Att överhuvudtaget tävla i kreativitet, den frågan ska vi inte ens ge oss in på. Men att sedan som jury kritisera skaparens kreativitet genom att den röda tråden inte var tillräckligt tydlig, var bara löjligt. Filmen jag gjorde hade ingen jävla tråd.

Trots att jag visste att min film var långt mycket bättre än den skit som hade gått vidare så lärde jag mig inte min läxa. Bara två år senare går jag och mitt band The sudden moves med i musik direkt. Vi går vidare till skånefinalen från Malmö. Under skånefinalen blir jag så pass nervös att jag blir dålig i magen och vi hade alla sovit dåligt den natten.

Sen ser vi hur ett Blink 182-inspirerat band går vidare och inte vi. En jurymedlem går sedan fram till mig och mitt bands trummis, Simon. Han berömmer oss för vår låt ‘Second Jesus’ och säger att ‘ni var ju bara någon enstaka poäng från att gå vidare, vet ni’. Fattar ni så jävla irriterande det var att höra? Man börjar spekulera kring hur det hade gått om vi hade bytt ut den ena låten, om inte gitarristen hade missat det där, om man mådde bättre eller om det helt enkelt hade funnits någon där för att titta på en. För där fanns ingen som kom dit för min skull och kollade *martyr*.

Poängen är att man alltid ångrar sig när man går med i sånt här. Det finns alltid en jury som ska vara helt jävla petiga med hur man gör saker. Som kommer med små åsikter om att vi borde prova att ‘sjunga på svenska’ och tjatar om röda trådar (därför är det så skönt med 365 saker. Dom kräver inte att den här bloggen ska ha någon röd tråd).

För man märker också vad det är för människor som går med i dom här grejerna. Dom är liksom helt inne i att slicka juryns rövar. Ingenting annat spelar någon som helst roll. Efter min filmvisning 2006 kom det fram en tant och tipsade mig om den skånska kortfilmstävlingen pixel.

Har ni någonsin hört talats om den? Har ni någonsin reagerat med något annat än en axelryckning när det står i slutet av kortfilmer att dom vunnit ‘jämtlands kortfilmsfestivals fotopris’ eller något annat löjligt? Ändå är det så sjukt, det görs kortfilmer hela tiden. Bra sådana, till och med. Men vart ser man dom? Vad har dom för publik? Jag hör aldrig talas om folk som faktiskt tittar på prisbelönta kortfilmer eller om någon som någonsin blivit känd genom att vinna det.

Nej, dom här kortfilmerna görs med ambitiösa drag endast för att det ska falla en jury i smaken. Man har inte ens någon övrig publik i åtanke. Man är fast i en sorts ensidig kreativitet där det bara fungerar att skapa på det sättet juryn uppskattar. Där det helt enkelt inte får ske små redigeringsfel, som i vanliga tittares ögon inte spelar någon jävla roll, men som får en rödvinspimplande producent att tappa hakan av fasa.

Givetvis gäller samma sak inom musik. Men där finns oftast ett större intresse och en rent större marknad. Där bjuder man på sin myspace och gör häftiga liveshower. Om du spelar in en kortfilm måste man som tittare ta sig till filmen och se på den som ett medvetet val. Då blir det så att bara dom lättillgängliga får många tittar som har roliga namn, som ‘nakenlekar’ eller så.

Varför är kortfilmsmakare egentligen så jävla dåliga på marknadsföring? Bland ‘regissörer’ har jag varit i Sveriges topplista på youtube ett flertal gånger och andra som finns listade är oftast något i stil med webcamfilmer av Paow. Varför länkar inte kortfilmsmakare vidare sina filmer? Varför sprider ingen bra, svenska kortfilmer vidare? Det är ett totalt bortglömd form av kreativitet som man borde kunna modernisare och digitalisera men det har liksom inte hänt.

Det är förmodligen för att filmmakare och filmstudenter just är såna som bara slickar juryröv. Sådana där halvhipsters som bojkottar facebook men inte gör en grej av det, är lite ‘egna’ och så. Och bär en… hatt! Ja, varför inte. Åker till Tyskland ensam för att se märkliga instrumentala artister som aldrig kommer till Skandinavien. Tittar på discovery channel. Röker cigg ur munstycke. Ni vet.

Fast det här kanske sammanfattar alla som är så pass inne i en kulturform att dom älskar allt som har med det att göra och går på alla evenemang som anknyter till det. Jag förstår till exempel inte hur bra stand up-komiker står ut med att ständigt tvingas vara i närheten av skitdåliga komiker. Jag förstår inte hur man som musiker kan lyssna på fruktansvärda band hela kvällar.

Det kan mycket möjligt vara så att anledningen till att jag vill vara filmmakare, är att jag faktiskt kan stå ut med dålig film. Inte tråkig film kanske, men dåliga filmer har ändå alltid fungerat för mig. Men jag kan inte lyssna igenom en hel skiva av Shirley Clamp och jag kan inte se igenom en hel dvd med Shan the man. Det är nog därför jag vill göra film och jag tänker inte låta några röda trådar hindra mig.

Banankräk och lustfyr

2010/01/26

Jag tänkte blogga här om banankräk och lustfyr. Men jag orkar inte. Så här kommer en lista på filmer jag tycker är överskattade:

  • Planet terror, den dåliga delen av grindhouse.
  • Pink Floyd: The Wall, Skivan är övergrym. Filmen kan nog vara bra om man är hög, inte annars.
  • Pelle erövraren, Öhhh… Max Von Sydow och tungt och ångest.
  • På väg med Miss Daisy, fast Morgan Freeman är söt.
  • Alla Robin Williams försök till att göra annat än halvlustiga komedier
  • Scoop, eller alla komedier Woody Allen gjort dom senaste tio åren.
  • Sleepy hollow, tråkig.
  • Team america: world police, lyckas varken bli satir eller rolig.
  • Valmont, kostymdrama! Åh nej!
  • Waking life, Dokumentär om ingenting som är filmat lite coolt. Nä.
  • Watchmen, efter Sin City har alla filmer baserade på coolare actionserier gjort alla besvikna. Förutom den där V for vendetta kanske. Den är okej.
  • The terminal, bara en lång reklam för hugo boss och fylld av nerkräkta stereotyper.
  • War of the worlds (båda), för att utomjordingarna dör av VÅR ATMOSFÄR.
  • Beetlejuice, för att Tim Burton inte är bra på humor. Eller ibland! Men den här för mycket, eller för amerikansk (?) och dom har en emodotter. Eller var det en son? Alla 93:or verkar älska den här jävla rullen nu och jag fattar fan inte vad grejen är.
  • Alla amerikanska polisthrillers om FBI eller CIA med Matt Damon eller Clive Owen och korruption och skit skit skit!
  • Farväl Falkenberg, för att jag somnade.
  • Lilja 4-ever, för att den inte säger någonting.
  • Så som i himmelen. Nej.

Är du en The Smiths eller The Cure-person?

2010/01/25

Igår såg jag 500 days of summer. En riktig sån där indiefilm. Det handlar om en ganska töntig kille som blir kär i en cool tjej som är ”out of his league”, så att säga.

Jag tyckte den var sådär. Förutom att karaktärerna känns jätteplatta så känns det mest kusligt att huvudrollen blir kär i just den tjej som hånglade runt med Jim Carrey i Yes man för något år sen. Jim Carrey måste ju vara dubbelt så gammal som den här killen. Så hur gammal är den här tjejen egentligen? Hur gamla är karaktärerna i den här filmen överhuvudtaget? Känns som att dom kan vara allt mellan 21-29. Men förmodligen runt 24, gissar jag. Men om dom är så pass gamla känns hela den här formen av romantisk komedi helt fel. Då tycker jag mer att det ska se ut så här:


Bara en natt (1995)

Fast den var väl mysig, 500 days of summer, alltså. Alla gånger den gick utanför vanligt filmberättande uppskattade jag. Förutom berättarrösten som på riktigt amerikanskt pedagogiskt vis informerar i början av filmen att ”this is not a love story”.

Också till soundtracket då. Jag vet inte vem som valt låtarna, men denne ville verkligen klämma in så mycket uppenbar semikommersiell indie som man bara kunde. Smaka bara namnet Regina Spector. Eller Feist. Fast inte enstaka låtar, varenda sekvens i filmen där man kan proppa in en cool låt, så passade man på.

Regissören ville verkligen ha så mycket cool musik som möjligt, att montagemöjligheterna och repliklösa scener överhuvudtaget kom upp nästan var tredje scen, bara för att vi som åskådare ska uppmärksamma och lägga märke till den häftiga musiken.

Det finns en annan indiefilm som gjordes tidigare i år, den heter adventureland. Jag älskar den filmen. Den har ungefär samma upplägg som 500 days of summer, samma montagefriheter och samma vilja att få fram bra musik.

Det är då jag tänker på att karaktärerna i adventureland kör runt höga på spacecookies i krockbilar på ett nöjesfält till The cure. I 500 days of summer lyssnar huvudrollen på The smiths i hissen. Då slår det mig, allt har bara att göra med att jag är en The cure-person och inte en The smiths-person. Kanske är ens indiepersonlighet uppdelad i just dom delarna?

Jag tänker inte motivera det här riktigt. Jag tror min analys av denna The smiths-film har klargjort det ganska bra.

Topp 3 saker som är ”whiskey tango” – Gästinlägg av Orakad i Delphi

2010/01/21

Ett fenomen som uppenbarligen berör oss alla är det som är ”whiskey tango” eller vad som i vardagligt tal kallas för ”White Trash”.

Efter många om och men så vill man kategorisera och ranka vad som är genuint whiskey tango och inte det fullt så uppenbara som exempelvis bingolotto eller att bo i en husvagn utan mer centrerade personer och ting inom denna ofantligt retarderade värld.

1. Namn som Kevin , Vincent och Jenny. Vad är felet på dessa namn säger ni nu, inga alls säger jag men att de är whiskey tango går inte ens att betvivla jag menar, vem fan döper sin unge till Kevin om man inte är utsatt för gangsterhiphop eller bor granne med en Volvo V-70 med tillhörande husvagn?

2. ”Se och hör – Kärringen” : måla upp den här bilden i huvudet – Brun soffa , rosa klämmor i slitet blont hår, blåa blend i mungipan och Kevin lallar hem från sin förortsskola. Den här kärringen sitter på stjärten i förra decenniets inne-kläder i sin trailerpark eller i något raserat radhus i Oxie, hon väntar in sin nya pojkvän som jobbar med fordon, är lätt överviktig,tunnhårig och naturligtvis gravt alkoholiserad. Detta är whiskey tango!

3. Att ”tuna” in på någon radiokanal i stil med 105.2 är kanske inte Whiskey tango per definition men det här handlar naturligtvis om att föreställa sig fenomenen och inte bara ta in dom som någon lätt aftonläsning, därför ska du tänka dig en riktig bergsprängare från 97 där man drar fram radiokanalen och sitter i sin wifebeater utanför husvagnen i en utfällbar stol från ÖoB.  Det tragiska i situationen är inte det faktum att de lyssnar på radiokanalen utan eftersom detta är det huvudsakliga dagsnöjet så har denna individen lärt sig alla reklamer och alla radiolåtar utantill och räds inte för att uppmärksamma alla andra om detta.

Det räcker med att lämna någon av de tre stora städerna för att få höra banjon ljuda över Astrid Lindgrens förlovade land…