Archive for the ‘Jobb’ Category

Den motsträviga kreativiteten

2015/10/27

Det är märkligt det här med att ha heltidsjobb. Ju längre jag jobbat desto mer måste jag komma till insikten att min tid numera är begränsad. Jag måste dra ner på den tid jag lägger på TV-serier, på att läsa böcker, på att spela TV-spel, på att vara ute och träffa vänner. För annars kommer den där ångesten över att jag i retroperspektiv inte gjort någon nytta. Att jag bara jobbat och varvat det med grejer jag tycker är kul, som vilken svenne som helst.

Jag har skrivit lite manus här, kört lite standup där. Men det är inte i närheten av den produktivitet jag tidigare haft och jag inser för varje dag att jag måste ge mina kreativa projekt mycket större utrymme i mitt liv. Det kräver kompromisser på andra håll och innebär att bryta invanda mönster.

Så jag köpte en kamera i fredags. Jag ska börja filma en vlogg är tanken. Kanske är det mitt mest geniala initiativ någonsin, kanske är jag helt ute och cyklar. Men framförallt så behöver jag göra det och jag behöver lägga ner tid på det, innan jag blir helt galen.

Återkrav från CSN

2015/05/05

Så för lite över en månad sen fick jag en faktura från CSN. Ett återkrav på runt 36 000 kr. Jag antog att det som låg till grund för detta var att jag inte klarade av en enda tenta i höstas när jag läste Retorik A på Södertörn Högskola.

Så jag ringde upp CSN och kollade om det gick att dela upp betalningen, det var inga problem sa dom.

Sen pratade jag med några vänner om det här fallet och de sa något i stil med att jag absolut inte ska behöva betala tillbaka någonting bara för att jag inte klarade tentorna. Jag tänkte ”Heh, vilka har mest rätt här? Myndigheter eller mina två fulla vänner på denna bar?”

Men vännerna hade rätt.

Igår fick jag ett nytt brev som sa att de inte gick att dela upp betalningen alls. Att jag som har en månadslön på runt 16 000 i månaden ska betala 36 000 kr till CSN nu på en gång.

Så jag läste på lite om det här återkravet. Återkrav får bara ske om man avbryter sina studier eller om man ljuger om sin lön medan man pluggar.

Och nog för att jag kuggade alla tentor, jag borde inte läst retorik från första början såklart, men avbröt mina studier gjorde jag ju inte.

Så jag ringde upp CSN och fundersamt frågade vad detta avbrytande kom ifrån. De sa att jag avbröt mina studier i september.

Och kul grej: Det hade jag gjort! Jag avbröt Historia A som var den jag först kom in på, men jag kom ju in som reserv på retorik och ville hellre läsa det.

Så anledningen till återkravet var att någon jöns på CSN såg att jag fått pengar för avbrutna studier och var så rimlig att hen inte kollade upp om jag kanske var registrerad på en annan kurs istället.

Räkningen blev makulerad och jag kommer inte behöva betala 36 000 kr bara sådär.

Jag har typ aldrig varit så här lättad i hela mitt liv.

En klar tid

2015/02/24

Det är rätt vansinnigt, jag skrev mitt förra inlägg för mindre än två månader sen och allt var totalt piss i mitt liv. Snart bostadslös, arbetslös och noll lust att fortsätta plugga. Dessutom totalt fattig på kreativitet.

Sen hände något. Jag vet inte exakt vad. Men en sömnlös natt sket jag i hur fuckad dygnsrytm jag hade och sökte dussintals jobb mellan sex och elva på morgonen. Som mitt självförtroende visade i förra inlägget såg jag detta som ”totalt meningslöst”. Jag har tidigare nämligen bara blivit inkallad på två arbetsintervjuer och fick inte någon av dom.

Den här gången blev jag inkallad på fem intervjuer och jag fick tre av jobben jag sökte. Plötsligt var det jag själv som fick VÄLJA vilket jobb jag ville ha. Det mest frestande var att skita i allt och jobba som bamsevärd med Fritidsresor på valfri charterort. Jag gjorde dock det ”vuxnare” valet och jobbar nu som teknisk support i Stockholm innerstad.

Vad gäller bostad hade jag en galen tur. En vän på facebook råkade skriva att hennes mor sökte efter en inneboende, i centrala södermalm. Detta tackade jag ja till innan jag ens var garanterad något jobb. Så stor var humörvändningen. Om en månad bor jag alltså på södermalm.

Vad gäller retoriken, omtentor och det där så sket jag i allt. Det kommer kanske resultera i något slags trubbel med CSN vid något tillfälle men då får det väl bli så.

2013 – en sorts enkät

2014/01/03
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Flyttade hemifrån på riktigt (Dvs, det är typ omöjligt att flytta tillbaka hem igen även om allt skulle gå åt helvete den här gången också).

Hur har ditt 2013 varit?
Ekonomiskt väldigt fattigt men i övrigt väldigt bra.

Blev du kär i år?
Jo, jag tror det.

Vilket datum från 2013 kommer du aldrig glömma?
15:e juni. När jag mitt under festivalfestande på Hultsfredsfestivalen i Stoxa blir uppringd av min roomie som berättar att jag kommit in på Biskops Arnö.

Vad är din största framgång 2013?
Att jag kommit in på Biskops Arnö ‘Att skriva dramatik’ och för första gången känner mig riktigt professionell och duktig på det jag gör om dagarna. Att jag kommer kunna fakturera för det här inom snar framtid.

Bästa köpet?
Min hajposter från Den Blå Planet som chillar stadigt på mitt rum nu.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat känns rätt självklar även om fatöl och resor säkert konkurrerar lite.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag kom in på Biskops Arnö, träffa syskonbarnen i Berlin, gå på Roskildefestivalen och att få se Regina Spektor på Stockholm Music & Arts.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2013?
Daft Punks Get Lucky, Håkan Hellströms Valborg och Veronica Maggios Va Kvar.

Vem har du umgåtts med mest?
Ariel, rumskramrat och vapendragare.

Har du haft ett förhållande under 2013?
Nej.

Vart reste du under 2013?
Berlin, Roskildefestivalen, Stockholm flera gånger och efter att jag flyttade dit, Malmö en massa gånger.

Är det något du saknar år 2013 och vill ha 2014?
Mer pengar. Ett sommarjobb det här året hade tex suttit fint.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Hade gårdshäng och fest dagen efter midsommarafton så de få som hjältemodigt orkade masa sig dit var extremt bakis. Trist!

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Förstahandskontrakt i en lägenhet i Stockholm, filmmanusjobb för långfilm som går upp på biografer över hela skandinavien, få ståuppa på Raw eller Oslipat, tid och pengar att skaffa körkort samt att träffa min själsfrände. Men hey, allt tar sin tid.

Vem saknade du?
Brorsans familj, särskilt direkt efter att ha hängt med dom i Berlin en hel vecka.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla. Har nog inte skaffat en enda fiende i år. Eller jo en, men han bor i Göteborg så no worries.

Vad vill du säga till dig själv inför 2014?
Ta det kallt – det är allt.

Recension: Argo (skriven 23:e november 2012)

2013/11/25

argo_2332534b

 

När till och med South Park-skaparna hyllar Ben Affleck’s nya film Argo som tidigare haft låttexten ‘i need you more than Ben Affleck needs acting school’ i en film så blev jag hemskt nyfiken på vad den här filmen hade att erbjuda. En sak är säker; Ben Affleck är en bättre regissör än skådespelare och detta homage till 70-talsthrillers á la Alla presidentens män är det bästa han någonsin gjort.

Hela filmen är en enda lång cinematisk njutning. Jag sitter och ler när den fejkade pressträffen inför sci-fi-filmen när låten ‘dance the night away’ av Van Halen går igång. Argo är en fejkad film som utspelar sig i en öken, där sex diplomater ska låtsas vara en del av filmteamet för att kunna smuggla ut dom ur Iran. Jag sitter och kan känna mitt hjärta pumpa från och till under de spännande perioderna i filmen. Jag har inte varit så spänd inför hur en film ska sluta sedan Inglorious Basterds, verklighetsbaserad till trots.

Argo är en film som definerar genren dramatisk thriller. Utan vare sig sex, våld eller explosioner lyckas den få hela biosalongen att hålla andan. Gå och se den här på bio så fort du kan, varför inte ikväll?

Ergo, Argo é go (förlåt).

Betyg: 4/5

Recension: Blondie (skriven 21:a november 2012)

2013/11/25

blondie

 

Jesper Ganslandts nya film handlar om Elin, Katarina och Lova som åker hem till sin mor för att fira hennes 70-årsdag och i Elins (Carolina Gynning) fall ta en paus från det hektiska livet som modell. Man får också reda på ganska snart att mamman gjort om hennes barndomsrum till ett kontor medan den äldre och mer ordentliga dottern Lova (Helena af Sandberg) fortfarande har kvar sitt rum, sin duktighet representerat i dåtid genom att fortfarande ha sina hästpriser och duktigheten i nuet med att hon har hus och barn. Men såklart är det mest en fasad. Hon är otrogen med en yngre läkare och mannen hon är ihop med är en alkoholist som spelar tv-spel i kalsongerna (Olle Sarri).

Sen har vi också Lova (Alexandra Dahlström) som får en oprovocerad ångestattack under 70-årsfesten där det även hålls ett tal som från början verkar bli ett sorts homage till Thomas Vinterbergs Festen (1998) men som mest skapar dålig stämning. Sen får Elin ett utbrott och bränner sönder Lovas barndomsgrejer, samt lär hennes barn att snatta, samt skäller ut mamman gråtandes för att hon är konflikträdd och skickade iväg henne till Milano när hon var 15. Vilket ju känns som ett homage till Natten är dagens mor av Lars Norén, men som mest skapar konstig stämning.

Ja ni förstår kanske vart jag vill komma med det här. Jesper Ganslandt som tidigare gjort småsurrealistiska deprimerande filmer försöker här göra en film med en något mer publikfriande tappning och har blandat handhållen kamera med statiskt på ett extremt spretigt sätt så att bildspråket bara blir förvirrande. Man följer med skådespelare i långa tagningar och tänker att det ska göras imponerande långa tagningar som i Irreversible (2002)eller allt av Stanley Kubrick innan det klipper bort på tok för tidigt. Det här är en film som försöker vara så mycket på samma gång att den till slut inte blir någonting.

Filmen har också överdramatisk orkestermusik som om den vore The Notebook (2005). En annan grej som störde mig var att karaktärerna pratar i iphone 4 men i några scener senare så röker dom inomhus i en pub (2005).

Dock vill jag ge ett stort plus till personregin som allt som oftast var övertygande. I synnerhet Alexandra Dahlström och Olle Sarri var helt lysande, de få scenerna när dom interagerade borde utökats. Och även om det i början av filmen kändes konstigt att Carolina Gynning pratade rikksvenska så kommer hon ut godkänd på andra sidan också.

Betyg: 2/5

Recension: Grown Ups 2 (skriven 25:e juli 2013)

2013/11/25

grown-ups-2-08

En scen i den här filmen börjar med att en vaktmästare låtsas vara en tränare och övertygar ett gäng vuxna kvinnor som är där för att träna att skaka på brösten och slå sig själva på stjärten. Den riktiga tränaren kommer in och kör ut vaktmästaren som blir utskälld av kvinnorna som av någon anledning först då insåg vad som pågick. Den riktiga tränaren är riktigt snygg dock och plötsligt blir istället han sexuellt trakasserad av kvinnorna. Men så avslöjar han att han är homosexuell vilket samtliga, även de gifta kvinnorna, förbannar offentligt inför honom.

Senare tar Adam Sandler med sig alla sina polare, inklusive två poliser (?), till sin dotters balettuppvisning. Han säger att “det kommer vara värt det”, detta för att balettlärarinnan tydligen har väldigt stora bröst. Man får under väldigt lång tid se reaktionerna från de olika männen på hur kvinnan ser ut och hur hon rör sig.

När balettuppvisningen är över säger Adam Sandler till sin fru, spelad av Salma Hayek att han kanske råkade titta på balettlärarinnan, men att hon alltid kommer vara världens vackraste. Hon erkänner att hon också ‘spanat in’ någon idag. Adam Sandler svarar med ‘ja, så länge han är död eller bög är det ok’. Selma svarar ‘ja, han var bög’. Då var det lugnt.

Ah och just det. Hela filmen slutar, av någon anledning, med att alla vuxna slår ner en massa collegeungdomar i en våldsorgie som slutar med att en ren biter runt på ett skrev.

Så förutom de uppenbart fåniga slapstickinslagen (filmen börjar med att samma ren som dyker upp i slutet, pissar Adam Sandler i ansiktet) så är Grown Ups 2 en gubbsjuk, sexistisk, rasistisk och omotiverat våldsam skitfilm som aldrig är rolig.

Det mest sinnessjuka är att barnfamiljer satt i biosalongen och garvade läppen av sig. Folk hade tagit med sina barn till det här. Jag vet inte jag. På rak arm känns det extremt konstigt att filmer som Kill Bill har femtonårsgräns men att vem som helst oavsett ålder kan se den här fördummande skiten.

Betyg: 0/5

Regina Spektor, Stockholm Music & Arts (Skriven 3:e augusti 2013)

2013/11/25

regina spektor

När jag närmade mig scenen för att bestämma vart jag skulle se konserten ifrån uppstod ett dilemma. Ska jag stå på vänster sida av flygeln, så att jag ser Regina Spektor sjunga, eller ska jag stå på vänster sida, så att jag kan se hennes pianospelande? Det fick till slut bli högersidan, då jag också märkte att jag då skulle stå närmast cellon, istället för att se trummisen.

Det är viktigt sånt här för mig på konserter. Vart man står, hur man mår och hur stämningen är i överlag. Men några låtar in i konserten inser man att just nu, spelar detta inte någon roll överhuvudtaget. Regina Spektor har en sån spelglädje och energi i såväl låtar i upptakt som The Calculation som i hjärtskärande långsamma låtar som Blue Lips.

I överlag känns setlistan extremt noggrant uträknad och vet exakt hur hon ska få spelningen att trycka på publikens knappar. Som när det inte hänt så mycket på scenen på en stund, ställer hon sig upp och bjuder in Jack Dishel från Only Son för att spela ‘Call them brothers’ i vacker stämsång.

Sedan den förväntade, men också välkomnade avslutningen med hitsen Fidelity och Samson. Jag går ifrån skeppsholmen leendes och tänker ‘sommarens bästa konsert’.

5/5

TEXT: Joseph Pollack
FOTO: Annika Berglund/Stockholm Music & Arts

Recension: Django Unchained (Skriven 16:e januari 2013)

2013/11/25

Django-Unchained-10

Det är nästan läskigt hur mycket Django Unchained påminner om samtliga filmer Quentin Tarantino regisserat tidigare. Precis som Death Proof utspelar den sig i en öken, precis som Kill Bill innehåller den hämnd, precis som Pulp Fiction innehåller den situationer med inslag av tortyr, precis som Reservoir Dogs finns det inte en enda barmhärtig karaktär, precis som i Inglorious Basterds innehåller den långa spännande tagningar och precis som i Jackie Brown är den en hyllning till 70-talets blaxploitationrörelse.

Blaxploitationsrörelsen är för er som inte vet, en actiongenre som dök upp i början på 70-talet där mörkhyade personer var hjältarna i motsats till vad som brukade råda på vita duken (no pun intended). En av de största stjärnorna var Pam Grier (som även spelade huvudrollen i nyss nämnda Jackie Brown).

Den här filmen bidrar kanske inte med så mycket nytt men det är 160 minuter av ren och skär filmnjutning. Quentin Tarantino vet hur man blandar fantastisk dialog med våld och här är det kanske brutalare än någonsin. Vi ska för övrigt vara glada att han fann Cristoph Waltz som senast vann en oscar för sin prestation i Inglorious Basterds och nu återigen är nominerad för bästa manliga biroll. Välförtjänt.

Det som hade ökat originaliteten i filmen och inte gjort den så slätstruken som en del fans kommer döma ut den att vara är om Tarantino hade fått den personen i huvudrollen som han ursprungligen hade tänkt skulle spela Django – nämligen Will Smith. Att se Jamie Foxx återigen spela en stenhård snubbe höjer inga ögonbryn men hade vi sett Will Smith i samma roll hade den här filmen nått ännu högre höjder.

Betyg: 4/5

Recension: The Place Beyond the Pines, skriven 21:a mars 2013

2013/11/25

place-beyond-the-pines-Ryan-Gosling

 

Jag ryser till varje gång låten 29-The Snow Angel av Mike Patton drar igång i filmen, alltid när ett fordon reser genom en tom skogsväg. En motorcykel, en bil och en cykel. Till skillnad från ‘Tillbaka till framtiden” som också utspelar sig i samma stad genom alla tre filmerna, känns det inte som att vi reser någonvart, stadens klaustrofobi är där och känslan av att vara fast är ständigt närvarande.

Ryan Gosling spelar en motorcykel-stuntförare på en turnerande cirkus och när han hamnar i en mindre stad på östkusten bestämmer sig en kvinna han brukade träffa för att leta upp honom. Det visar sig att han är far till en liten bebis och istället för att resa vidare med cirkusen bestämmer han sig för att stanna kvar i småstaden, för att försöka försörja den familj han inte trodde han hade. Detta genom att använda sig av sin skicklighet av motorcykelkörning med att råna banker.

Mer vill jag egentligen inte berätta och jag avråder er från att titta på trailern om ni inte vill utsättas för spoilers, dock kommer den få er att vilja se den, det är ett som är säkert.

Det skall sägas att filmen har en väldigt intressant och ovanlig dramaturgi som jag aldrig stött på förut. Trots att den till och från är långsam och över två timmar lång undrar en alltid vad som ligger runt hörnet. Det är en film som lyckas hitta ljus i det allra mörkaste mörker och samtidigt sprickor i perfekta fasader.

Betyg: 4/5