Archive for juli, 2016

Hur man ska tänka vad gäller styrkor och svagheter i Pokémon Go-fighter

2016/07/22

Den största delen av Pokémonspelandet har för min del varit, precis som för alla andra, att fånga Pokémon. Men nu när jag börjar komma in i något högre levels (20 i nuläget) har jag också möjlighet att ge mig in i gym-fighter.

Det förklaras aldrig särskilt noga i själva spelet hur det går till och jag var rätt osäker på vad man skulle göra till en början, men efter ett par fajter så börjar jag nog få pli på det.

När du utmanar ett gym kommer du få välja mellan sex Pokémon, dina sex med högst CP kommer automatiskt hamna längst upp, men det är nödvändigtvis inte rätt ordning för hur du optimalt ska kunna vinna över gymmet. Pokémon har nämligen styrkor och svagheter, något man får lära sig om tidigt i originalspelet:

wantstofight

I det allra första Pokémonspelet fick man välja mellan Bulbasaur (Gräs), Squirtle (Vatten) och Charmander (eld). Gräs var bra mot vatten, vatten var bra mot eld och eld var bra mot gräs. Vilken man än valde så valde ens rival att ta den som man var svag mot (typiskt!). Det är så grundläggande det bara kan bli. Men det finns 12 andra sorters Pokémon och med alla dussintals spel som släppts sedan dess, har det tillkommit tre till efter det. Här är en tabell som visar samtliga svagheter och styrkor:

13690875_10209743647173177_7818253192827094462_n

Det som gör det hela ännu krångligare är att Pokémon kan ha mer än en typ. Charmander exempelvis är bara en eldpokémon, dvs svag mot vatten, jord och sten. Men när han utvecklas från Charmeleon till Charizard blir han också en flygande pokémon. Det gör att han plötsligt blir helt immun mot jordattacker som tidigare var hans svaghet, men plötsligt känslig för elektriska attacker.

Dessutom kunde Charmander i originalspelet lära sig jordattacken Dig och plötsligt ha en attack som är bra mot andra eldpokémon. Det här är en viktig del av gymövertag i Pokémon Go eftersom du både behöver tänka på vilken attack de har och vilken slags Pokémon de är. Låt oss gå igenom två exempel:

IMG_0084

Här har vi min Vaporeon. En vattenpokémon med vattenattacker. Båda attackerna är bra mot eld, jord och stenpokémon och den är svag mot elektriska eller gräsattacker.

Ganska enkelt eller hur? Låt oss kolla på exempel nummer två:

IMG_0082

Det här är min Seaking. Också en vattenpokémon, också svag mot elektriska och gräsattacker. Däremot kan vi se att dess attacker inte är vattenattacker. Standardattacken är en flygande attack (man får anta att den pickar med hornet istället för med en näbb) som är bra mot insekt, gräs och fighting-pokémon. Specialattacken som man bara hinner göra 2-3 gånger i varje fight är en insektsattack. Det är bra mot psykiska och gräspokémon.

När jag går upp mot ett gym som har en stark Hypno hos sig (och det är många eftersom Drowzee finns överallt) så är alltså min Seakings specialattack supereffektiv mot den, jag brukar därför alltid sätta den först i tur om den första jag ska möta är en Hypno.

Detta innebär också alltså att en Seaking mot en gräspokémon skulle gå jättesnabbt eftersom båda gör attacker som är bra mot varandra?

Faktiskt inte, gräspokémonen kommer ändå ha överhanden! Genom att vara en gräspokémon är attacken 1.5x starkare än om en icke-gräspokémon med samma styrka hade gjort attacken. Så medan Seaking som är supereffektiv med sin attack och dubblar sin attack till 2x, så kommer gräspokemonens gräsattack dubblas från 1.5x till 3x.

Här finns en pedagogisk bild från min gamla Pokémon guld/silver-manual jag köpte när jag var typ 11 som kanske förenklar det lite:

IMG_0086.jpg

Pikachu ÄR en elektrisk Pokémon så attacken är redan i sig 1.5x starkare än om en icke-elektrisk hade använt samma attack. Den blir sedan dubbelt så stark av att Gyarados är en vattenpokémon, dvs 3x och detta dubblas ännu en gång eftersom Gyarados också är en flygande pokémon som också är svaga mot elektriska attacker. Det landar alltså till slut på att vara 6x gånger så stark som originalattacken. Stackars Gyarados.

Om en Porygon däremot som är en normal Pokémon hade gjort den elektriska specialattacken Discharge så hade det ”bara” landat på 4x så mycket mot en Gyarados.

Sen vad gäller hur lätt det är att ta över gym och hur löjliga själva fajterna är kan vi ta i ett annat inlägg.

 

Ännu ett klassiskt jävla Roskilde

2016/07/05

IMG_9673

Nionde året på raken. Smaka på dom orden. Kommer jag ihåg skillnaden på den tredje och fjärde gången vid det här laget? Kan jag säga vilka konserter jag såg på det sjätte och sjunder året utan att blanda ihop artisterna? Ja, det kan jag fan i mig. För varje Roskildeår är unikt.

Skulle du säga 2009 till mig så skulle jag nämna att det var det året vi såg Peter Doherty köra Billie Jean (på skoj) samma dag som vi såg Coldplay köra Billie Jean (på allvar). Jag kan också berätta att jag jobbade som Coffee Cow det året och att jag på grund av det inte kunde röja till Röyksopp, Trentemøller och Deadmau5 sent på nätterna, utan behövde gå upp sex på morgonen för att sälja kaffe varje morgon istället.

Skulle du säga 2012 hade jag berättat om min härdsmälta 2012 då jag trodde jag skulle dö under Bruce Springsteen på grund av den halvbra idén av att kombinera jättestarkt hasch med näringsbrist.

Så vad var unikt med i år undrar man då kanske? För det första var vi ett mycket mindre camp i år. Ca 30 personer hade gått och blivit ungefär åtta personer istället. En del av fjolårets camp bodde istället i så kallade ”tent houses”, en del kunde inte åka och några bestämde sig för att bo i andra camps. Men vilket fint litet jävla gäng vi var sen.

IMG_9566
En vanlig dag i campet.

Eftersom vi åkte med Roskilde Road Trip fick vi också förbokad plats och slapp den dygnslånga kön som Roskilde annars innebär. Detta innebar givetvis också att vi inte längre bodde på B vid skaterampen, där vi bott de senaste fem åren (!). Så plötsligt bor vi på andra sidan festivalen och har många nya saker att upptäcka där. Men mycket är sig egentligen likt överallt på festivalen.

Folk spelar galen spexmusik, festar, sover, hånglar, röker på, tar vätskeersättning, dricker alkohol, skrattar, spexar, röjer, bygger, tar halstabletter, fäster partytält som håller på att blåsa bort, äter mat, dricker vatten, dricker coca cola, pratar allvar, knullar, har deeptalks, snackar skit, bygger nya internskämt, spyr, leker lekar, spelar spel och allt annat man kan få för sig att göra på en camping.

Visst finns det vissa skillnader, något vi upptäckte sista natten då vi vanligtvis brukar loota hela den övergivna campingen på saker folk lämnat efter sig, inser vi att alla är kvar och dessutom försöker sova. Det var då vi insåg att alla där vi bodde, skulle ju också med bussen som gick morgonen därpå kl 11 och det var med skräckblandad förtjusning vi insåg hur otroligt många människor vi måste ha gått på nerverna de senaste timmarna.

IMG_9718
Jag som Marlboromannen och Ariel som min ”häst”.

Internskämten fanns i år i överflöd. Förra årets internskämt som Leo kom på återkom om att det fanns en ”campkondom” som alltså hela campet använde sig av. Ett fullständigt vidrig koncept om det hade legat någon sanning i det. En grej mellan mig och Carro var att när jag skulle snyta mig så ryckte jag först i näsduken som att det vore en tidning och låtsades röka en pipa samtidigt. Det är så enkelt och dumt, vilket gör det väldigt roligt.

Ett något forcerat internskämt var när vi stod i kön till att få våra band och Teodor helt obsessed började prata om hur bra Boogie Nights är. Det gick över till att Benjamin sjöng den frikyrkliga sången ”vem är kungen i djungeln” där Jesus som låten handlar om hade ersatts med Alfred Molina som spelar en mindre roll i slutet av filmen (men är mer känd för att vara Dr. Octopus i Spiderman 2). Detta var något som ständigt återkom mellan dessa två herrar under festivalen.

När Teodor hade gått tidigt sista dagen så försökte Benjamin få oss andra att vara med på det och sjöng ”vem är kungen i djungeln?” varav vi då ersätter Alfred Molina mot meningen ”Teodor har åkt hem”.

IMG_9686
Carro äter ”tacos” (en hel gurka inlindad i tortillabröd), Lotta tittar på avundsjukt.

En intressant grej är också att jag under detta år på Roskilde hade två personer som jag aktivt undvek. Det kändes jobbigt i förväg då båda dessa personer kände folk i ens närhet, så jag var i förväg nervös för hur detta skulle gå. Men det visade sig snabbt att min oro var helt onödig. Båda dessa personer är vuxna människor som respekterade och förstod att jag inte ville ha med dom att göra (och vill således kanske inte ha med mig att göra då heller). Då är vi ändå på en festival där folk har en tendens att bli extremt fulla, så detta var en stor lättnad som kom till mig under festivalen.

Några dispyter kunde dock ändå aldrig komma i vägen för förväntan jag hade hela festivalen. Min bästa vän Ariel Blomqvist skulle återvända till festivalen efter att ha missat den två år på raken. Jag minns att jag var tvungen att hålla igång konversationer under den dagen han skulle komma för att glädjetårarna inte skulle börja rinna. Jag var dock tvungen att ta ut min mobilladdare vid något tillfälle och folk undrade säkert vad det var för fel på den 26-åriga killen som stod och grät i en kö mitt på dagen.

IMG_9697
Frozen Daiquiris innan New Order.

Som en som varit på festivalen i nio år känner jag också ett ansvar att sprida vidare The Orange Feeling. Att göra något för någon utan att förvänta mig något tillbaka.När jag går förbi ett tält där jag ser att en tältpinne sitter löst såg jag till att pressa ner den. Givetvis får tältägaren helt fel idé om vad jag höll på med (det hade jag också fått) och frågar vad fan jag håller på med. Jag svarade att ”Jag pressade ner din tältpinne så att den sitter fast nu. Orange feeling motherfucker” och gick därifrån.

Innan Courtney Barnett skulle spela på Avalon såg jag två stycken lyfta upp sina öl för att deras vän skulle hitta dom. Ena tjejen säger i telefon ”vi står några rader bak, vi håller upp varsin öl”. Jag ser då till att även lyfta upp min tetravin så att deras vän ska hitta dom lättare. ”Och en tetravin” lägger den danska tjejen till, glatt förvånad.

Under den spelningen dök också ”Benjamin 2” upp som vi kallade honom då min kusin Benjamin redan fanns i campet. Han imponerade mig med att kunna massor av Courtney Barnetts texter helt utantill. Han var 19 år och hade åkt till Roskilde helt ensam, i hopp om att få vänner på festivalen. Jag hoppas han hittade det i oss, vi blev facebookkompisar direkt efter festivalen och har bestämt att vi ska dricka öl på dovas skanstull när alla är tillbaka i Stockholm.

IMG_9657
Courtney Barnett på Avalon.

På festival får man ju alltid nya vänner, vare sig man vill det eller ej (men det vill man). I år träffade vi två tjejer som heter Lotta och Johanna som sakta men säkert blev en del av vårt camp. Så till den grad att vi såg till att leta upp varandra under spelningar och att vi efteråt bjöd in dom till vår egna facebookgrupp. Någon gång tror jag det bestämdes att de skulle bo i vårt camp nästa år. Ganska exakt som när jag bodde granne med några stockholmare 2010 som jag sedan bodde med 2011 och blivit nära vänner med sen dess, alltså. Circle of life, eller något.

Konsertmässigt hade allting en väldigt bra dramaturgi i år även om årets headliners inte var någon superhit i år. De spelningar jag såg mest fram emot var:

3. Courtney Barnett
2. Tame Impala
1. LCD Soundsystem

IMG_9709
LCD Soundsystem som vi såg långt fram på Oranga scenen sista natten.

Och på något passande och magiskt vis så spelade Courtney Barnett på torsdagen, Tame Impala på fredagen och LCD Soundsystem avslutade hela festivalen på lördagen. Precis som jag hade anat så överträffade den ena konserten den andra. Man hade aldrig en känsla av att man redan sett festivalens bästa konsert, för det fanns en absolut möjlighet till att det låg en till runt hörnan.

Som vanligt försökte jag också fånga så mycket som möjligt av den luddiga genren ”world music” och Roskilde har en heltidsanställd snubbe som bokar just dessa band. Det verkar som ett vansinnigt soft jobb att åka runt i världen för att upptäcka guldkorn i länder som inte pryder någon annan festivalaffisch i hela europa.

Bäst var nog Pat Thomas & Area Kwashibu Band från Ghana och Tal National från Nigeria. De senare spelade precis samtidigt som Neil Young, så vi var en ganska liten men gedigen skara som hade samlats på Avalon för att se dom. Jag hann också se lite Gaye Su Akyol från Turkiet men som tyvärr krockade något med Courtney Barnett som jag ville ha en bra plats på. Missade också tyvärr Bomba Estéreo från Colombia helt och hållet.

IMG_9734.jpg
Jag, under Santigold.

Mest intetsägande spelningen var Macklemore & Ryan Lewis vars hits inte ens levererade. Tenacious D hade några roliga mellansnack och ”Tribute” var kul att se live, men i övrigt en rätt sömnig spelning. Red Hot Chili Peppers levererade sina hits som de skulle, men mellanspelen och jammandet gav spelningen en ordentlig punktering som de lätt hade kunnat undvika.

Festivalens enda elektroniska spelning levererade rejält. Birdy Nam Nam intog Apollo och det var precis så fett jag hade anat att det skulle vara att se dom köra ”Goin’ in” live. Det var i överlag väldigt lite hiphop och elektroniskt som intresserade mig i år förutom just Birdy Nam Nam. House of Pain var rätt kul att se, men mest bara konstigt.

I överlag var det precis som jag skrev ovan, ett ”klassiskt jävla Roskilde”. Men det gör det inte mindre unikt för det.

IMG_9757