Archive for the ‘Uncategorized’ Category

En snabb guide till vart inifnitystenarna i Marvelfilmerna befinner sig just nu

2017/12/02
Är ni, likt jag förvirrad kring vart dom där stenarna är som Thanos samlar på i kommande Avengers-filmen? De har dykt upp så många i Marvelfilmerna de senaste tio åren, så man blir ju alldeles virrig.
 
Uttråkad som jag var, så googlade jag fram detta, men det fanns typ inga pedagogiska guider för detta, bara 20 minuter långa youtubefilmer med dåligt ljud där någon tråkmåns pratar på om det. Gäsp.
 
Så, jag gjorde en egen liten guide till mig själv. Eftersom det troligtvis inte bara är jag som är förvirrad kring detta, så tänkte jag dela med mig av det (Varning för Spoilers till samtliga Marvelfilmer som kommit ut):
 
Space Stone
Skärmavbild 2017-12-02 kl. 17.02.01.png
Refereras ofta som Tesseract. Användes av Red Skull i första Captain America. Användes av Loki i The Avengers (för att skapa portalen med alla aliens som domderar i New York) och lades efter den filmen i säkerhet i Asgard. Snoddes troligtvis av Loki i slutet av Thor: Ragnarök.
 
Mind Stone
Vision_Forest.jpg
Refereras ofta som Sceptre. Det är lite oklart i The Avengers, men tydligen så ger Thanos Loki denna rackare för att i sin tur kunna sno tesseracten i början av filmen. Den har kraften att hjärntvätta människor och styra vad dom gör. Men den verkar kunna göra andra prylar också, för efter The Avengers så får Hydra tag på den, som experimenterar med den och på så sätt skapar de där två ryska rackarna. Han snabba och hon med telekinesiskrafter som är med i The Avengers: Age of Ultron. Ultron skapar sedan Vision med denna sten, men Vision visar sig vara en good guy och krossar Ultron tillsammans med Avengers. Snacka om att skjuta sig i foten. Den sitter fast i Visions panna och gör det än idag… Hittills är denna infinity stone den mest oklara.
 
Reality Stone
Normal_thor-darkworld_5351
Refereras som Aether. En sten som egentligen är en slags röd vätska. Luddigt. Den är med i Thor: The Dark World och i slutet ger dom den av någon anledning till Benicio Del Toro som kallas för ”The Collector”. Han dyker upp igen i Guardians of The Galaxy. Hans samling sprängs i luften, men det sägs aldrig vad som hände med aethern. Troligtvis kvar på världen ”Knowhere” (spexigt namn)
 
Power Stone
guardians-of-the-galaxy-chris-pratt-image.jpg
Refereras som Orb. En rackare som är superhajpad av alla i Guardians of the Galaxy och är den som är på väg att krossa en hel värld tills Star Lord sätter stopp för det. Stenen lämnades kvar till Xandars regering (med Glenn Close och John C. Reilly) där den bör vara även nu.
 
Time stone
Skärmavbild 2017-12-02 kl. 16.55.32.png
Refereras som eye of agamotto. En slags medaljong som Doctor Strange har för att styra tiden. Det är på så sätt han tröttar ut boven och vinner i slutet av den filmen. Han tar av sig den i slutet av filmen, men bär den igen i senaste Thorfilmen. Den kanske är nice att ha på sig. Vad vet jag.
 
Sen ska det finnas en till som heter typ Soul Stone. Eftersom Thanos samlar på allihopa i nästa Avengers-film så kanske det framkommer då. Alternativt får vi stifta bekantskap med den i Black Panther, som är nästa Marvelfilm på ingång.
 
INTRESSANT GREJ: Ingen av Iron Man-filmerna har ett jävla skit med dessa stenar att göra. Inte heller Spider-man. Dom kanske vill ha de filmerna i lite mer omagisk kontext eller nåt.
 
TL;DR Två av dom är på jorden, en i Knowhere, en i Xandar, Loki har en och en har ännu inte avslöjats vart den är.
Annonser

Chinatown och hur man bryter mot regler i manus

2017/11/16

Chinatown-02-1

Idag läste jag manuset till China Town. Det som imponerade mig mest var nog hur tydligt allt var, samtidigt som det kändes väldigt ”slängigt”. I sammanhang där man i varje miljöbyte är beredd att skriva en ny ”EXT. DAG.” som manusförfattare väljer Robert Towne istället att bara skriva utifrån vilket perspektiv den nya vinkeln kommer ifrån.

På sätt och vis bryter det här lite mot reglerna lite, manusförfattare ska egentligen inte blanda in sig alltför mycket om hur kameraarbetet ska fungera. Men i sammanhang som i Chinatown är det väldigt rimligt. Gittes (Jack Nicholson) förföljer folk ganska ofta i filmen, eller går runt dialoglöst på egen hand för att snoka runt. Om han exempelvis tittar i en kikare mot den han spionerar på, är det väldigt viktigt att vi fattar i manus vad som händer.

Ett sätt hade exempelvis varit att skriva ”EXT. STRAND. DAG. BETA EXT. PARKERING. DAG” och sedan gjort två mellanrum mellan det att Gittes från parkeringen spionerar från parkeringen, ner till stranden till personen han spionerar på. Istället ser ser det ut så här:

Skärmavbild 2017-11-16 kl. 00.22.23

Mulwray är alltså personen Gittes spionerar på. Så scenen börjar utifrån hans perspektiv, sedan ser vi att Gittes har förföljt honom. Och vi följer med i olika miljöer, utan att manusförfattaren bryr sig om att göra några större komplikationer kring det. Det framgår ändå vad som ska synas i filmen. Det är jävligt snyggt.

Det var nog det jag reagerade på mest. Det jag reagerade på näst-mest var denna riktigt vulgära replik som tyvärr togs bort i själva filmen. Undrar om det var Roman Polanski som tog bort den, eller om det var censuren?

Skärmavbild 2017-11-15 kl. 13.45.52

Det var allt för dessa två manusgenomgångar!

Mitt nya projekt

2017/11/16

Min arbetslöshet ser äntligen ut att vara över. I början av december ska jag äntligen få börja en praktik och jobba med det jag gillar allra mest: Manus. Med trolig anställning efteråt (ta i trä osv).

För att värma upp inför detta så har jag precis startat ett nytt projekt som går ut på att jag läser igenom ett känt manus och sedan efteråt ser filmen. Dels för att lära mig av dom bästa, dels för att uppdatera mig om hur själva hantverket fungerar och såklart också för att det är väldigt kul.

Jag började igår genom att läsa Groundhog Day, eller Måndag hela veckan.

groundhog_day1

På sätt och vis en väldigt enkel romantisk komedi egentligen. En cynisk och bitter snubbe som hatar allting, lär sig hur värdefullt det är att det är att vara god och genuin. Och det är först genom att sluta försöka manipulera sig eller tvinga sig fram till att få det han gillar, som han inser hur gött livet är när man faktiskt är snäll mot andra. I synnerhet mot den personen man är kär i. Han lär sig det dock den hårda vägen genom att han vaknar under exakt samma dygn i kanske ett par år på raken.

Den idén att vakna samma dag om och om igen var helt revolutionerande. Bara den idén hade kunnat göra dig till miljonär om du kom på den innan 1992. Men det gjorde du inte.

Jag reagerade särskilt på att dom tog bort tre saker ur manuset som inte var med i filmen:

  • I manuset finns det en anledning till att det är måndag hela veckan. Innan han åker till småstaden från Pittsburgh så nobbar han en tjej på TV-redaktionen som han dejtat ett par gånger. I ett slags montage när han går och lägger sig första kvällen får vi se hur hon gör en slags hämndlysten ritual med tarotkort som orsakar allting. I filmen valde dom att ta bort detta helt och att hans uppvaknande på samma dag bara var helt random. Det var ett bra val tycker jag, även om man ”whitewashar” huvudkaraktären på något sätt. I manuset är han så dryg mot den här TV-kvinnan att man känner lite att han förtjänar detta straff och det var nog inte den vägen dom ville gå riktigt.
  • På samma vis går den här andra punkten, att göra huvudkaraktären mer sympatisk. I manuset så ägnar sig Phil åt att skaffa tatueringar, ligga med horor och joina ett bikergäng där han blir mest badass av dom alla, eftersom han inte har något att förlora. I filmen får vi visserligen se honom nyttja sin ”superkraft” till att ha sex en gång, men han råkar kalla henne för ”Rita”, vilket är hans stora kärleksintresse i filmen och då förstår vi att han genast ångrar att han har detta casual sex.
  • I slutet uppstår en voiceover där Phil berättar om vilka läxor han lärde sig. När jag läste manuset tänkte jag ”Det där fucking säger han väl inte i filmen? Det vore cheesy.” Lyckligtvis tog dom bort det.

Men det är lite som dom säger. Att skapa en film är att göra den tre gånger. Om dessa tre ingredienser försvann från stadiet manus till filminspelning eller filminspelning till klippning, det vet man inte riktigt. Men i utvecklingen visste man vilken ton filmen skulle ha och då skar man bort det som inte riktigt passade in. Jag tycker alla tre valen här ovan var fullständigt rimliga.

Roskilde för 10:e året på raken

2017/05/28

”Vad gammal jag blivit” är visserligen en tanke som slagit mig när jag nu förbereder mig på att gå på min tionde Roskildefestival. Jag fick inte åka för mina föräldrar förrän jag var 18 år gammal, så det var först 2008 jag pallrade mig iväg till detta danska fält and i haven’t looked back since. Nu nio år senare är det dags för den tionde festivalen och jag tänkte att det skulle vara kul att visa upp hur jag sett ut genom åren på denna festival.

2008

2008 2.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Judas Priest, bob hunds återföreningskonsert på Oranga scenen och Lykke Li efter sitt debutalbum.
  • Roligaste minnet: När Ariel på City Center East inte fick köpa cigg (18 årsgräns) för att han glömde sitt leg, men utan problem kunde köpa ett flak öl (16 årsgräns).

2009

2009.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Fick se Mew för första gången som gav mig rysningar i nacken och såg Håkan Hellström på Oranga scenen som efter tredje konserten med honom körde min favoritlåt ”Jag har varit i alla städer”. Det var nästan en slags lättnad att han körde den.
  • Roligaste minnet: När en dansk man i 40-årsåldern gav mig en spliff. Jag jobbade som Coffee Cow detta Roskilde, så att bli hög under arbetstid kändes inte riktigt rätt. Han påstod att han var en av Roskildes största chefer och att han okejade det. Inte helt övertygad röker jag spliffen med honom och upptäcker under tiden att han inte bär något slags festivalarmband överhuvudtaget.

2010

2010.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Gorillaz under sin Plastic Beach-turné såväl som The Prodigy var riktigt coolt. Men jag kommer nog aldrig glömma den enorma förvirring som Die Antwoord skapade långt innan de skapade jättestora hits och mest var kända för plojlåten ”Enter the Ninja”
  • Roligaste minnet: När jag 6 på morgonen ser fem killar i bar överkropp mata en däckad man fasttejpad till en stolpe med rykande köttfärs från sandlådeleksaker.

2011

2011.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Det var ett regnigt år, men jag minns tydligt att det precis hade slutat när Iron Maiden skulle gå på upp på scenen. Bruce Dickinson ropar till oss ”ROSKILDE! YOU MADE IT STOP RAINING!” och jag visste då att jag hade att göra med en professionell liveartist som visste exakt vad han skulle göra för att underhålla 70 000 människor samtidigt. Aldrig varit ett fan av Maiden, men jag njöt varenda sekund under denna konsert.
  • Roligaste minnet: När en dansk man upptäckte att vi skrivit ”tillhör Kuken Andersson” på alla campstolar och undrade helt oironiskt vem den här ‘Kuken’ var som varit så givmild med campstolar.

2012

2012.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Det här var mitt mest dedikerade år till musiken, jag lyssnade in mig på så vansinnigt mycket och såg kanske 30 konserter under hela festivalen. Nya upptäckter jag än lyssnar på är French Films, Celso Pina, The Alaev Family, Team Me!, Daughter och Ulige Numre. Superbandet Apparatjik slog till med psykedelisk nattfest jag minns väl. Björk och Bruce Springsteen var förstås coolt också.
  • Roligaste minnet: När två danskar gick förbi vårt camp och helt okommenterat lade en gigantisk sopsäck full med fläsksvål i Ariels knä.

2013

2013 (1).jpg

  • Mest minnesvärda konserter: När Metallica och Sigur Rós spelade på största respektive näst största scenen så smet jag och Ariel in på den minsta scenen Gloria. Där spelade Dead Rat Orchestra, bandet som är kända för att hugga ved i takt på scen och sjunga i stämmor. Det var ingen vedhuggning denna gång, men fintstämd stämsång, gitarr, dragspel och väldigt mellow stämning. Med allt kaos runtom på festivalen och de trånga spelningar som höll på omkring oss, så var detta helt magiskt.
  • Roligaste minnet: När vi alla i campet ringde våra mammor och hade dom på speakerphone så att alla hörde vad våra respektive mödrar sa.

2014

2014.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Jag grät mig igenom hela Lykke Lis konsert. Jag hade sett henne bara något halvår tidigare på Berns strax innan hon släppte I Never Learn. På Roskilde hade jag hunnit lyssna in mig på den och den upptrissade känsligheten man får på festivalen gjorde att det troligtvis blev min bästa konsert någonsin. Att sedan gå ifrån det och höra The Rolling Stones köra igång Jumpin’ Jack Flash på Oranga gjorde att jag bestämde mig för att det för alltid kommer vara min sjukaste torsdag någonsin. En extra mention till mamma och pappa som vågade köpa en endagsbiljett detta år och såg Stevie Wonder med mig på söndagen. Det var väldigt mysigt.
  • Roligaste minnet: När jag frågade Caroline vad vår vän Leo var någonstans. Hon svarade ”han pratar i telefon med sin mamma där borta” och hon pekar på Leo. När jag får syn på honom så ser jag att han håller i en vodkaflaska mot sitt öra och pratar i den som om det vore en telefon. Det var så oväntat och dumt att jag skrattade i flera minuter åt det.

2015

2015.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Det var många kära återseenden dessa år. Kendrick Lamar, Die Antwoord, bob hund, Mew och sist men inte minst Susanne Sundfør. Jag trodde inget skulle slå hennes konsert på Øyafestivalen 2012 när Oslos skyline glittrade över fjorden medan hon spelade. Men hennes Ten Love Songs var inte ute då och den skivan är så vansinnigt bra att denna dagskonsert på Roskilde drabbades därefter.
  • Roligaste minnet: Hela sista natten var ett totalt vansinne då flera i campet gav sig ut för att hämta roliga prylar som tidigare hemvändare hade lämnat efter sig. Det spelades krockett med ölburkar, vi byggde en hoppborg av luftmadrasser, tält i horisonten började brinna, det ropades i megafoner och allt detta var ackompanjerat av märklig dansk radio eftersom vår egna högtalare var sönder och någon hade hittat en gigantisk stereo utan AUX-uttag. Hands down en av de sjukaste nätterna jag upplevt.

2016

2016 (1).jpg

  • Mest minnesvärda konserter: LCD Soundsystem som avslutade det hela gjorde det med bravur. För mig och Ariel var det en väldigt personlig upplevelse eftersom vi båda lyssnat på LCD Soundsystem sedan gymnasiet. Men resterande publik var inte lika pepp, vilket man kände lite av. Annat var det på Tame Impala där vi var en del av en sällan skådat upptrissad publik. Att den konserten var sjukt tajt i överlag gjorde det inte sämre.
  • Roligaste minnet: Klockan är kanske nio på morgonen och alla är väldigt sega och trötta. Någon enstaka äter frukost, någon annan solkrämar sig själv. Standardmorgon på Roskilde. Jag ser min vän Caroline gå ur sitt tält. Hennes mascara är över hela kinderna och håret är helt tilltufsat. Hon går fram till en av de fula porslinfigurerna vi nu sedan 2011 haft som tradition att pryda campet med. Hon drar ner sina shorts och trosor till anklarna, tar upp porslinsfiguren och drar den bestämd längs sitt kön. Hon lägger sedan tillbaka den. När hon sedan går vidare för att göra nästkommande ärende, solkräma sig, ta en huvudvärkstablett, äta frukost, duscha or what have you, så gör hon det med en slags ”yeah, same shit as always”-attityd. Och det är det här vi har kommit till. När sniglande av porslinsfigurer bara är en del av vardagen. Vilken vacker samhällsnorm vi lyckats bygga i vårt camp genom åren ändå.

Topp 10 TV-serieavsnitt 2016

2016/12/16

Nu har alla TV-serier jag följt under året gått mot sina säsongers slut. Det här är nog första året som jag tittat mer på TV-serier än på film. Så det kändes rimligt att göra en topplista över de bästa avsnitten jag sett under året som gått. Here goes:

10. Love – Andy (S01E06)

18-love-6-w529-h352

Det fanns en del skiftande åsikter kring Love, själv var jag en av dom som såg nästan alla avsnitten samma dag som det kom ut och älskade varenda minut. Det mest lysande avsnittet var detta där Andy Dick gästar som sig själv och där han och Mickey festar loss i LA.

9. Westworld – Dissonance Theory (S01E04)

ep04-ss07-1920.jpg

”This is my fucking vacation” säger Ed Harris till en av de andra gästerna, Anthony Hopkins blir förjävla läskig för första gången under säsongen, Maeves storyline kommer igång på riktigt och mysterierna börjar tätna ordentligt i denna utmärkta TV-serie. Många TV-serier misslyckas i det här mittenstadiet av sin säsong med att vara riktigt spännande. De lunkar på och småplanterar saker i bakgrunden inför den stora finalen, ett bra exempel på detta är Game of Thrones. Här var Westworld annorlunda på det viset att en av dess mitennavsnitt också var en av dom absolut starkaste.

8. South Park – Skank Hunt (S20E02)

south-park-season-20-750x490

Föredrog nog den tiden då South Park hade fristående avsnitt, men denna säsong har ändå varit starkare än deras första försök till en linjär säsong som de gjorde förra året. Anledningen till att detta avsnitt stack ut var det magnifika montage då Gerald skriver trollkommentarer till Bostonlåten ”Smokin” och dricker rödvin samtidigt.

7. Chef’s Table – Grant Achatz

netflix_chefs_table_grant_achatz_serves_up_new_innovation

Chef’s Table har tagit matdokumentären till en helt ny nivå. Med sin klassiska musik, vansinnigt snygga filmfoto och intressanta kockar har den även gjort oss som bara är måttligt matintresserade att bli helt fascinerade.

Släng in att Grant Achatz restaurang i New York är en av de mest urflippade under säsongen och att han under uppstarten av den hade cancer och du har en fullkomligt magnifik TV-timme att beskåda.

6. Stranger Things – Chapter Seven: The Bathtub (S01E07)

i9qdiax

Troligtvis det mest spännande avsnittet på säsongen. Där mysterierna börjar lösas upp men inte så pass mycket att vi får riktigt alla svar än. Och ja – det här är avsnittet med bilen. Ni som fattar, fattar.

5. It’s Always Sunny in Philadelphia – McPoyle VS. Ponderosa: The Trial of the Century (S11E07)

maxresdefault

Hur den här TV-serien ännu inte tappat stinget är nästintill oförklarligt. Det går att se om säsong 4, 7 eller senaste säsongen. Man skrattar lika mycket. Den här säsongen vågade gänget bli något mer experimentella. Bland annat en 80-talsinspirerad skidsemester och ett avsnitt helt filmad ur POV-perspektiv. Det här avsnittet lyckades på något vänster bli en av de mest urflippade avsnitten någonsin, samtidigt utan att vara för mycket. Charlies morbrors löshänder ger en extra nivå till obehaget.

4. Better Call Saul – Inflatable

bcsi1

Better Call Saul är i grunden en väldigt bra dramaserie. Men precis som Breaking Bad så är humorn den stundvis levererar helt briljant. I det här avsnittet vill Jimmy sluta jobba för advokatbyrån han hamnat på, men vill samtidigt få ut bonusen han är lovad. Istället för att säga upp sig hittar han ett kryphål för att behålla bonusen och väljer istället att vara så störig som möjligt så att de tvingas sparka honom.

3. Game of Thrones – Winds of Winter (S06E10)

episode-60-1024

Förr i tiden hände de mest galna sakerna i Game of Thrones i avsnitt 9, så att vi i säsongsavslutningen kunde få varva ner något. Så var inte fallet i den här säsongen. Det var en del mellanavsnitt som inte sa så mycket, men allting ledde till detta. Jag minns att jag åkte till Malmö under Roskildefestivalen för att se avsnittet och jag vet inte om det berodde på att jag var överkänslig, men jag skrattade, grät och ropade mot skärmen ett flertal gånger. Riktigt starkt och explosivt avsnitt.

2. Westworld – The Original (S01E01)

evan-rachel-wood

Den här piloten har allting. När man ser om den kan det möjligtvis kännas som att man får lite för mycket basic saker förklarat för sig, men det var inget jag tänkte på när jag såg första avsnittet. Den upprepande musikslingan Sweetwater som kommer in varje gång tåget rullar in mot Westworld sätter den mystiska stämningen direkt och sen är man fast.

1. Bojack Horseman – Fish out of Water

21-bojack-04-w1200-h630

En av årets mest oväntade TV-seriehöjdpunkter var detta avsnitt då Bojack Horseman ska promota sin nya film i ett främmande land. Det främmande landet är det här fallet under vattnet, där de pratar ett helt annat språk och avsnittet blir därför nästan helt och hållet utan repliker. Istället får Bojack förlita sig på gester och miner. När han hamnar på djuphavsnivå och han tvingas ta hand om en sjöhästunge blir det nästan surrealistiskt. Ett briljant avsnitt på många nivåer.

10 år på Last.fm

2016/09/29

Egentligen var det någon gång i somras som jag hade varit medlem i tio år på Last.fm. Även om Last.fm inte räknat ALL musik jag lyssnat på, såsom det jag hade på musikmobiler innan Spotify kom etc så ger det ändå en väldigt bra bild om hur mitt musiklyssnande sett ut de senaste tio åren. Här kommer en lista på dom toppartister jag har och varför jag lyssnat så jävla mycket på dom:

1. Håkan Hellström

ettkolikbarnsbeka%cc%88nnelser

Skrobblingar: 4843
Storhetsår: 2008-2009 och 2013-2014

Jag var alltid en fiende till Håkan Hellström i mina tonår. Det var poppare och dom där med tokigt sprayat hår som gillade honom. Även när jag blev god vän med just en sådan poppare i ettan i gymnasiet så fastnade jag aldrig riktigt. Jag minns dock att jag såg musikvideon till ”dom kommer kliva på dig igen” i väldigt ung ålder och fastnade för den.

Men det var först efter Siestafestivalen 2008 då en tjej jag blev kär i skrev i min resande gästbok ”jag har varit i alla städer letat efter dig” som jag sönderlyssnade på ett kolikbarns bekännelser (skivomslaget ovan) som ännu är min favoritskiva med Håkan. 2009 blev jag också ihop med en tjej i ett år som älskade Håkan Hellström. När vi gjorde slut 2010 såg jag på hennes last.fm att hon lyssnade för fullt på 2 steg från paradise.

Tre år senare hade jag dock kommit över henne och Håkan släpper en ny skiva. Jag inser då att jag inte lyssnat en enda gång på 2 steg från paradise heller. På grund av att mitt ex höll på att lyssna på den. Så 2013 var för mig som att Håkan släppte två album på en och samma gång. Jag älskade ”Det kommer aldrig va över för mig” och det blev mitt andra favoritalbum. Jag har LP:n signerad i min hylla och jag är glad att jag till slut blev ett riktigt Håkan-fan. Min Last.fm skvallrar om en lång historia med honom i alla fall.

2. bob hund

20080707_221530_44804

Skrobblingar: 4005
Storhetsår: 2007-2009

Jag skulle hålla i en hemmafest som 17-åring och bad folk skicka mp3-filer på msn som jag kunde bränna på CD-skivor som dom ville höra på festen. ja jävlar ni hör ju. En Linus skickade tre stycken livelåtar med bandet bob hund. En som hette ”det skulle vara lätt för mig att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag” och bara den riktigt långa, konstiga låttiteln fick mig att fastna jag för bob hund. Jag hade denna låt, ”Sista beställningen” samt ”Ett fall och en lösning” att utgå ifrån. Någon gång efter festen fixade jag resterande diskografi på piratebay och ja då. Jag fastnade, väldigt rejält. Jag hade aldrig gillat musik på svenska förutom som barn när Black Ingvars gjorde hårdrocksversioner av barnlåtar. Det här var mindblowing för mig. Bra musik på svenska.

Tyvärr hade bob hund lagt ner. Dom skulle inte spela igen. Bara några månader senare när jag var som mest inlyssnad och hade köpt biljett till Roskilde 2008 landade nyheten: bob hund ska återförenas. Och dom som ska spela sin första spelning på flera år på oranga scenen på Roskildefestivalen. Jo tjena. Jag har idag sett bob hund live sju gånger och även om jag inte är lika galen i dom som jag var då, så kommer dom alltid vara en del av mig.

3. Ramin Djawadi

ramin-djawadi

Skrobblingar: 3045
Storhetsår: 2014-2016

Vem är det här?? Undrar ni kanske. Det är enkelt förklarat. Ramin gör soundtrackmusiken till Game of Thrones. Vad passar bättre att lyssna på för musik när man läser igenom böckerna som TV-serien är baserad på? Jo, hans soundtracks. Och låt mig säga att de där böckerna tar en jävla lång tid att läsa igenom. Ramin Djawadi är inte på något sätt en favoritartist i den bemärkelsen. Men han är en fantastisk soundtrackkompositör för Game of Thrones.

4. Red House Painters

7662

Skrobblingar: 2871
Storhetsår: 2006-2009

Jag vet fortfarande inte varför mina nyare favoritartister någonsin verkar slå mina gamla. Kanske var man mer envis och mindre varierande. Med det sagt lyssnar jag ännu en hel del på Mark Kozeleks första och bästa musikprojekt Red House Painters. Just när det gäller känslomässig och blödig musik är jag extremt kräsen för hur balansen ska vara. Red House Painters lyckades alltid ha extremt ångestfyllda texter, samtidigt som de var väldigt melodiska och ibland hade nästintill komiska covers på band som Yes, Paul McCartney och Modest Mouse.

Har i efterhand tyvärr upptäckt att frontmannen är en ganska dryg jävel, men jag kan också tänka mig att det beror på att han blivit gammal och bitter. Jag är fortfarande glad att 90-talets Red House Painters fortfarande går att mysa och må dåligt till.

5. Bruce Springsteen

bruce-springsteen-performance-feb-2016-billboard-650

Skrobblingar: 2809
Storhetsår: 2012-2016

Bruce är lik Håkan på det sättet att jag ibland bara får ett ryck och lyssnar igenom allt han någonsin gjort. För Bruce brukar det alltid gälla när jag besöker Malmö, eller precis perioden efter att jul och nyår varit. Varför vet jag inte. Jag började lyssna på Bruce för att han skulle till Roskilde 2012. Allt jag visste om Bruce var att folk i Göteborg älskade honom och att hans biljetter sålde slut. Det borde ju vara bra på något sätt. Jag har till skillnad från nästan alla andra jag känner inte haft föräldrar som lyssnat på Bruce. Allt jag visste om var ”Born in the USA” i stort sett. Allt annat var fri mark jag själv kunde utforska. Och jag gillar än idag det jag hittade.

6. The Velvet Underground

The Velvet Underground

Skrobblingar: 2802
Storhetsår: 2006-2011

Jag minns inte exakt hur jag upptäckte Velvet Underground. Det kan ha varit min bror som rekommenderade dom, det kan ha varit någon slags ”best rock songs”-samling jag laddat ner på piratebay eller så var det filmen High Fidelity. På något sätt hamnade i alla fall alla deras skivor på min iTunes och de spelades länge och mycket.

7. Chet Baker

68b471f9-5ce6-4907-a7cc-9dd7d054cb06-620x372

Skrobblingar: 2561
Storhetsår: 2011-2014

En gång spelade jag Chet Baker bland folk och en jag inte riktigt kände frågade mig ”Ah, Chet Baker. Gillar du jazz?”. Jag svarade: ”Nej, jag gillar Chet Baker”. Och det här är liksom kruxet med det mesta jag fastnar för som inte är film. Har jag hittat det allra bästa redan så funkar inte något annat för mig.

Jag tycker all hårdrock som inte är Judas Priest är undermålig. Jag tyckte all fantasy som ung som inte var Harry Potter sög. Så är även fallet här. Jazz som Chet Baker gjort är mer melodisk, roligare och bättre än all annan jazz jag hört. Har jag ingen aning om vad jag ska spela på en middag jag håller i, kör jag min spotifylista som heter ”Chet baker, rubbet” på shuffle, för den innehåller flera timmar av Chet Baker och inte en enda låt kommer gå fel.

8. Mew

mew-band-2015-pic

Skrobblingar: 2467
Storhetsår: 2009-2010 och 2014-2015

Mew är… svårbeskrivliga. För i grunden är det en rätt tråkig grupp av danskar. Men dom har fått mitt nackhår att resa på sig när jag sett dom live och sångarens röst är helt otrolig. De dör heller inte ut, utan deras senaste skiva som jag fick se live på Roskilde förra året var väldigt bra. Däremot kan jag inte påstå att Mew är ett särskilt spännande eller roligt band egentligen. Kanske var det därför dom kunde lyssnas på så länge. Det stack inte ut jättemycket. Deras låtar är rakt igenom fina och schyssta.

9. Daft Punk

daft-punk-2013-650-430-b

Skrobblingar: 2399
Storhetår: Inga

Daft Punk är Daft Punk. Jag har aldrig varit besatt av Daft Punk men jag har heller aldrig börjat eller slutat lyssna på dom. Daft Punk är alltid med mig.

10. Karpe Diem

5457f7931931442ae16dc8b51048efc1-980x653x1

Skrobblingar: 2362
Storhetsår: 2012-2016

Denna norska hiphopduo alltså. Jag lyssnade på deras första skiva 2006 och jag fick en fylleidé 2012 om att vi borde åka och se dom live på Øyafestivalen i Oslo. Förutom Karpe Diem fick vi ju liksom se The Stone Roses, Florence + the machine, Refused, Björk, The Black Keys och en massa andra. Men så visade det sig när jag lyssnade mig in på dom att Karpe Diems senaste skivor var bra. De var riktigt bra.

Sedan dess har de släppt två skivor och de går båda varma på mina spotifylistor och uppskattas alltid när jag dj’ar. Bland all välkänd hiphop kör jag en Karpe Diem och det händer ofta att folk går fram och frågar vad det här är för musik. Dom är störst i Norge, men här helt okända. Fortfarande obegripligt i mina ögon, då norrmännen med glädje bokar Timbuktu och Petter och tar in svensk musikkultur i överlag. Varför gör vi inte detsamma?

Topp 11-20:

11. Lykke Li
12. Pink Floyd (var på 1:a plats de två första åren jag hade last.fm)
13. Deadmau5
14. Bob Dylan
15. John Williams
16. Bright Eyes
17. Thomas Newman
18. Björk
19. Nirvana
20. The Who

Jag vill också påpeka att jag är medveten om den urkassa könsfördelningen i mina toppartister all time. Hade man dock kollat senaste fem eller tre åren hade det sett väldigt annorlunda ut där.

Var finns behovet att försvara dålig humor?

2016/09/05

kul bild yo.jpg

Min kusin Benjamin råkade starta lite av en snöboll häromdagen när han skrev på någon jeanstillverkares hemsida och frågade varför deras byxor har sexistiska skämt i sig.

Det togs upp i Expressen och det har sedan även uppmärksammats i såväl norsk och dansk media. Kommentarerna under dessa artiklar är oftast densamma. Benjamin är en kränkt bögjävel som borde dö är en vanlig och att han får vidriga påhopp är hemskt. Men det var inte det jag tänkte skriva om idag.

En vanlig kommentar, som jag tänkte titta närmare på, går oftast ut på att försvara skämtet genom att påstå att den här sortens humor brukade vara acceptabel. Att vi för sisådär tio-tjugo år sen hade gråtskarattat åt det här skämtet, eftersom vi då förstod ironi och att det var humor. Vi var avlsappnade och inte så jävla lättkränkta som vi är nu.

Dessa kommentarer är dom mest pinsamma givetvis, eftersom skämtet absolut inte är roligt och aldrig varit det. För att ge ett bra exempel tänkte jag visa er affischen till en film från 1983 vars hela premiss går ut på att en man ska göra ”kvinnosysslor” men misslyckas med det:

tumblr_inline_mkfgeghPVT1qz4rgp
”Haha, det är film om en man som ska ta hand om barn och hem. Den här filmen ska jag skratta gott åt”. Fuck you.

Men vill ni veta det sjuka? Även 1983 gjordes det konstigt nog roliga komedier. I Monty Pythons sista film Meningen med livet frågar en mamma som precis fött ett barn ”Är det en pojke eller flicka?” John Cleese (som spelar läkare i denna sketch) svarar: ”Det är lite tidigt att sätta könsroller redan nu, tycker du inte?”. Kolla, ett fräscht och roligt skämt om könsroller. Från 80-talet.

Vad lär vi oss då av detta? Att kommentarer som säger att vi nuförtiden behöver ”slappna av” och ”förstå ironi” etc etc är historielösa idioter som inte kan något om humor. Tror ni att filmen Mr. Mom från 1983 var ett jättehit? Nej, den floppade eftersom den är svindålig. Samtidigt är Monty Python ansedda humorlegender.

Detta beror på att humor är en form av intelligens. Om Kvinnor kan X och män kan Y så är det humor på ett barns nivå. Det är världens enklaste humor. Det är Dassboken, Stefan & Krister, Åsa-Nisse, Bellmanhistorier och annan skit som ALDRIG varit kul.

Hur man ska tänka vad gäller styrkor och svagheter i Pokémon Go-fighter

2016/07/22

Den största delen av Pokémonspelandet har för min del varit, precis som för alla andra, att fånga Pokémon. Men nu när jag börjar komma in i något högre levels (20 i nuläget) har jag också möjlighet att ge mig in i gym-fighter.

Det förklaras aldrig särskilt noga i själva spelet hur det går till och jag var rätt osäker på vad man skulle göra till en början, men efter ett par fajter så börjar jag nog få pli på det.

När du utmanar ett gym kommer du få välja mellan sex Pokémon, dina sex med högst CP kommer automatiskt hamna längst upp, men det är nödvändigtvis inte rätt ordning för hur du optimalt ska kunna vinna över gymmet. Pokémon har nämligen styrkor och svagheter, något man får lära sig om tidigt i originalspelet:

wantstofight

I det allra första Pokémonspelet fick man välja mellan Bulbasaur (Gräs), Squirtle (Vatten) och Charmander (eld). Gräs var bra mot vatten, vatten var bra mot eld och eld var bra mot gräs. Vilken man än valde så valde ens rival att ta den som man var svag mot (typiskt!). Det är så grundläggande det bara kan bli. Men det finns 12 andra sorters Pokémon och med alla dussintals spel som släppts sedan dess, har det tillkommit tre till efter det. Här är en tabell som visar samtliga svagheter och styrkor:

13690875_10209743647173177_7818253192827094462_n

Det som gör det hela ännu krångligare är att Pokémon kan ha mer än en typ. Charmander exempelvis är bara en eldpokémon, dvs svag mot vatten, jord och sten. Men när han utvecklas från Charmeleon till Charizard blir han också en flygande pokémon. Det gör att han plötsligt blir helt immun mot jordattacker som tidigare var hans svaghet, men plötsligt känslig för elektriska attacker.

Dessutom kunde Charmander i originalspelet lära sig jordattacken Dig och plötsligt ha en attack som är bra mot andra eldpokémon. Det här är en viktig del av gymövertag i Pokémon Go eftersom du både behöver tänka på vilken attack de har och vilken slags Pokémon de är. Låt oss gå igenom två exempel:

IMG_0084

Här har vi min Vaporeon. En vattenpokémon med vattenattacker. Båda attackerna är bra mot eld, jord och stenpokémon och den är svag mot elektriska eller gräsattacker.

Ganska enkelt eller hur? Låt oss kolla på exempel nummer två:

IMG_0082

Det här är min Seaking. Också en vattenpokémon, också svag mot elektriska och gräsattacker. Däremot kan vi se att dess attacker inte är vattenattacker. Standardattacken är en flygande attack (man får anta att den pickar med hornet istället för med en näbb) som är bra mot insekt, gräs och fighting-pokémon. Specialattacken som man bara hinner göra 2-3 gånger i varje fight är en insektsattack. Det är bra mot psykiska och gräspokémon.

När jag går upp mot ett gym som har en stark Hypno hos sig (och det är många eftersom Drowzee finns överallt) så är alltså min Seakings specialattack supereffektiv mot den, jag brukar därför alltid sätta den först i tur om den första jag ska möta är en Hypno.

Detta innebär också alltså att en Seaking mot en gräspokémon skulle gå jättesnabbt eftersom båda gör attacker som är bra mot varandra?

Faktiskt inte, gräspokémonen kommer ändå ha överhanden! Genom att vara en gräspokémon är attacken 1.5x starkare än om en icke-gräspokémon med samma styrka hade gjort attacken. Så medan Seaking som är supereffektiv med sin attack och dubblar sin attack till 2x, så kommer gräspokemonens gräsattack dubblas från 1.5x till 3x.

Här finns en pedagogisk bild från min gamla Pokémon guld/silver-manual jag köpte när jag var typ 11 som kanske förenklar det lite:

IMG_0086.jpg

Pikachu ÄR en elektrisk Pokémon så attacken är redan i sig 1.5x starkare än om en icke-elektrisk hade använt samma attack. Den blir sedan dubbelt så stark av att Gyarados är en vattenpokémon, dvs 3x och detta dubblas ännu en gång eftersom Gyarados också är en flygande pokémon som också är svaga mot elektriska attacker. Det landar alltså till slut på att vara 6x gånger så stark som originalattacken. Stackars Gyarados.

Om en Porygon däremot som är en normal Pokémon hade gjort den elektriska specialattacken Discharge så hade det ”bara” landat på 4x så mycket mot en Gyarados.

Sen vad gäller hur lätt det är att ta över gym och hur löjliga själva fajterna är kan vi ta i ett annat inlägg.

 

Ännu ett klassiskt jävla Roskilde

2016/07/05

IMG_9673

Nionde året på raken. Smaka på dom orden. Kommer jag ihåg skillnaden på den tredje och fjärde gången vid det här laget? Kan jag säga vilka konserter jag såg på det sjätte och sjunder året utan att blanda ihop artisterna? Ja, det kan jag fan i mig. För varje Roskildeår är unikt.

Skulle du säga 2009 till mig så skulle jag nämna att det var det året vi såg Peter Doherty köra Billie Jean (på skoj) samma dag som vi såg Coldplay köra Billie Jean (på allvar). Jag kan också berätta att jag jobbade som Coffee Cow det året och att jag på grund av det inte kunde röja till Röyksopp, Trentemøller och Deadmau5 sent på nätterna, utan behövde gå upp sex på morgonen för att sälja kaffe varje morgon istället.

Skulle du säga 2012 hade jag berättat om min härdsmälta 2012 då jag trodde jag skulle dö under Bruce Springsteen på grund av den halvbra idén av att kombinera jättestarkt hasch med näringsbrist.

Så vad var unikt med i år undrar man då kanske? För det första var vi ett mycket mindre camp i år. Ca 30 personer hade gått och blivit ungefär åtta personer istället. En del av fjolårets camp bodde istället i så kallade ”tent houses”, en del kunde inte åka och några bestämde sig för att bo i andra camps. Men vilket fint litet jävla gäng vi var sen.

IMG_9566
En vanlig dag i campet.

Eftersom vi åkte med Roskilde Road Trip fick vi också förbokad plats och slapp den dygnslånga kön som Roskilde annars innebär. Detta innebar givetvis också att vi inte längre bodde på B vid skaterampen, där vi bott de senaste fem åren (!). Så plötsligt bor vi på andra sidan festivalen och har många nya saker att upptäcka där. Men mycket är sig egentligen likt överallt på festivalen.

Folk spelar galen spexmusik, festar, sover, hånglar, röker på, tar vätskeersättning, dricker alkohol, skrattar, spexar, röjer, bygger, tar halstabletter, fäster partytält som håller på att blåsa bort, äter mat, dricker vatten, dricker coca cola, pratar allvar, knullar, har deeptalks, snackar skit, bygger nya internskämt, spyr, leker lekar, spelar spel och allt annat man kan få för sig att göra på en camping.

Visst finns det vissa skillnader, något vi upptäckte sista natten då vi vanligtvis brukar loota hela den övergivna campingen på saker folk lämnat efter sig, inser vi att alla är kvar och dessutom försöker sova. Det var då vi insåg att alla där vi bodde, skulle ju också med bussen som gick morgonen därpå kl 11 och det var med skräckblandad förtjusning vi insåg hur otroligt många människor vi måste ha gått på nerverna de senaste timmarna.

IMG_9718
Jag som Marlboromannen och Ariel som min ”häst”.

Internskämten fanns i år i överflöd. Förra årets internskämt som Leo kom på återkom om att det fanns en ”campkondom” som alltså hela campet använde sig av. Ett fullständigt vidrig koncept om det hade legat någon sanning i det. En grej mellan mig och Carro var att när jag skulle snyta mig så ryckte jag först i näsduken som att det vore en tidning och låtsades röka en pipa samtidigt. Det är så enkelt och dumt, vilket gör det väldigt roligt.

Ett något forcerat internskämt var när vi stod i kön till att få våra band och Teodor helt obsessed började prata om hur bra Boogie Nights är. Det gick över till att Benjamin sjöng den frikyrkliga sången ”vem är kungen i djungeln” där Jesus som låten handlar om hade ersatts med Alfred Molina som spelar en mindre roll i slutet av filmen (men är mer känd för att vara Dr. Octopus i Spiderman 2). Detta var något som ständigt återkom mellan dessa två herrar under festivalen.

När Teodor hade gått tidigt sista dagen så försökte Benjamin få oss andra att vara med på det och sjöng ”vem är kungen i djungeln?” varav vi då ersätter Alfred Molina mot meningen ”Teodor har åkt hem”.

IMG_9686
Carro äter ”tacos” (en hel gurka inlindad i tortillabröd), Lotta tittar på avundsjukt.

En intressant grej är också att jag under detta år på Roskilde hade två personer som jag aktivt undvek. Det kändes jobbigt i förväg då båda dessa personer kände folk i ens närhet, så jag var i förväg nervös för hur detta skulle gå. Men det visade sig snabbt att min oro var helt onödig. Båda dessa personer är vuxna människor som respekterade och förstod att jag inte ville ha med dom att göra (och vill således kanske inte ha med mig att göra då heller). Då är vi ändå på en festival där folk har en tendens att bli extremt fulla, så detta var en stor lättnad som kom till mig under festivalen.

Några dispyter kunde dock ändå aldrig komma i vägen för förväntan jag hade hela festivalen. Min bästa vän Ariel Blomqvist skulle återvända till festivalen efter att ha missat den två år på raken. Jag minns att jag var tvungen att hålla igång konversationer under den dagen han skulle komma för att glädjetårarna inte skulle börja rinna. Jag var dock tvungen att ta ut min mobilladdare vid något tillfälle och folk undrade säkert vad det var för fel på den 26-åriga killen som stod och grät i en kö mitt på dagen.

IMG_9697
Frozen Daiquiris innan New Order.

Som en som varit på festivalen i nio år känner jag också ett ansvar att sprida vidare The Orange Feeling. Att göra något för någon utan att förvänta mig något tillbaka.När jag går förbi ett tält där jag ser att en tältpinne sitter löst såg jag till att pressa ner den. Givetvis får tältägaren helt fel idé om vad jag höll på med (det hade jag också fått) och frågar vad fan jag håller på med. Jag svarade att ”Jag pressade ner din tältpinne så att den sitter fast nu. Orange feeling motherfucker” och gick därifrån.

Innan Courtney Barnett skulle spela på Avalon såg jag två stycken lyfta upp sina öl för att deras vän skulle hitta dom. Ena tjejen säger i telefon ”vi står några rader bak, vi håller upp varsin öl”. Jag ser då till att även lyfta upp min tetravin så att deras vän ska hitta dom lättare. ”Och en tetravin” lägger den danska tjejen till, glatt förvånad.

Under den spelningen dök också ”Benjamin 2” upp som vi kallade honom då min kusin Benjamin redan fanns i campet. Han imponerade mig med att kunna massor av Courtney Barnetts texter helt utantill. Han var 19 år och hade åkt till Roskilde helt ensam, i hopp om att få vänner på festivalen. Jag hoppas han hittade det i oss, vi blev facebookkompisar direkt efter festivalen och har bestämt att vi ska dricka öl på dovas skanstull när alla är tillbaka i Stockholm.

IMG_9657
Courtney Barnett på Avalon.

På festival får man ju alltid nya vänner, vare sig man vill det eller ej (men det vill man). I år träffade vi två tjejer som heter Lotta och Johanna som sakta men säkert blev en del av vårt camp. Så till den grad att vi såg till att leta upp varandra under spelningar och att vi efteråt bjöd in dom till vår egna facebookgrupp. Någon gång tror jag det bestämdes att de skulle bo i vårt camp nästa år. Ganska exakt som när jag bodde granne med några stockholmare 2010 som jag sedan bodde med 2011 och blivit nära vänner med sen dess, alltså. Circle of life, eller något.

Konsertmässigt hade allting en väldigt bra dramaturgi i år även om årets headliners inte var någon superhit i år. De spelningar jag såg mest fram emot var:

3. Courtney Barnett
2. Tame Impala
1. LCD Soundsystem

IMG_9709
LCD Soundsystem som vi såg långt fram på Oranga scenen sista natten.

Och på något passande och magiskt vis så spelade Courtney Barnett på torsdagen, Tame Impala på fredagen och LCD Soundsystem avslutade hela festivalen på lördagen. Precis som jag hade anat så överträffade den ena konserten den andra. Man hade aldrig en känsla av att man redan sett festivalens bästa konsert, för det fanns en absolut möjlighet till att det låg en till runt hörnan.

Som vanligt försökte jag också fånga så mycket som möjligt av den luddiga genren ”world music” och Roskilde har en heltidsanställd snubbe som bokar just dessa band. Det verkar som ett vansinnigt soft jobb att åka runt i världen för att upptäcka guldkorn i länder som inte pryder någon annan festivalaffisch i hela europa.

Bäst var nog Pat Thomas & Area Kwashibu Band från Ghana och Tal National från Nigeria. De senare spelade precis samtidigt som Neil Young, så vi var en ganska liten men gedigen skara som hade samlats på Avalon för att se dom. Jag hann också se lite Gaye Su Akyol från Turkiet men som tyvärr krockade något med Courtney Barnett som jag ville ha en bra plats på. Missade också tyvärr Bomba Estéreo från Colombia helt och hållet.

IMG_9734.jpg
Jag, under Santigold.

Mest intetsägande spelningen var Macklemore & Ryan Lewis vars hits inte ens levererade. Tenacious D hade några roliga mellansnack och ”Tribute” var kul att se live, men i övrigt en rätt sömnig spelning. Red Hot Chili Peppers levererade sina hits som de skulle, men mellanspelen och jammandet gav spelningen en ordentlig punktering som de lätt hade kunnat undvika.

Festivalens enda elektroniska spelning levererade rejält. Birdy Nam Nam intog Apollo och det var precis så fett jag hade anat att det skulle vara att se dom köra ”Goin’ in” live. Det var i överlag väldigt lite hiphop och elektroniskt som intresserade mig i år förutom just Birdy Nam Nam. House of Pain var rätt kul att se, men mest bara konstigt.

I överlag var det precis som jag skrev ovan, ett ”klassiskt jävla Roskilde”. Men det gör det inte mindre unikt för det.

IMG_9757

Nu var det dags igen

2016/06/21

De där dagarna innan Roskilde är mer eller mindre likadana varje år. Det byggande pirret, nervositeten som sköljer över en, peppen man känner när man till fler och fler vänner får säga den magiska meningen ”vi ses på Roskilde”. Viljan över att de här dagarna innan bara ska gå över.

I år blir lite av ett undantag på just den fronten visserligen. Imorgon ska jag nämligen se världens bästa liveartist i Köpenhamn, Bruce Springsteen. Jag var på väg att skriva ”en av världens bästa liveartister” men sen kom jag inte på någon som ens skulle kunna konkurrera med honom på den fronten.

Igår hängde jag med Teodor som också ska följa med på Bruce. Han påpekade att vi kommer missa Sverige – Belgien på grund av konserten och sa att om det fortfarande är jämnt i matchen så kommer han sätta på radiosporten i hörlurarna de sista tio minuterna. Det är något av det sjukaste jag hört. Haha, bara tanken på att Teodor kommer lyssna på hur en radiogubbe beskriver en fotbollsmatch medan Bruce kör igång ”Waitin’ on a sunny day” eller ”Working on the highway” får mig att baxna.

Sen finns alltid den där oron kring Roskilde. I år slipper vi visserligen köstressen från tidigare år då vi har två campingrutor bokade åt oss. Det minskar nervositeten något. Däremot vill man ju trots det ha så bra campingplats som möjligt sett till situationen, man vill att vädret ska vara bra och framförallt vill man kunna unna sig, lyxa till det under denna bästa av veckor, men samtidigt inte vara fattig som en kyrkråtta resten av julimånaden. Svårt det där.

Resten av juli fortsätter jag ju vara ledig och hade tänkt promenera/lifta mig upp genom Sverige från Malmö till Stockholm (efter en eller två rehabveckor i Malmö där jag äter upp mina föräldrars mat och hänger med familjen). Jag har alltid velat promenera och tälta mig upp genom Sverige men aldrig riktigt fått tiden eller rätt tillfälle att göra det. Nu är det äntligen dags. Det kommer bli skitjobbigt och jag kommer vara jättehungrig och uttråkad vid ett flertal tillfällen. Men jag tror också att det är precis det jag kommer behöva. Tristess skapar idéer som jag sen kan göra något med när jag återkommer till civilisationen.

Jag kommer också se till att för första gången dokumentera så mycket som möjligt av min sommar med min filmkamera. Så se till att prenumerera på min youtubekanal Pinsamma Joseph om ni inte redan gör det, för där kommer jag ladda upp allt roligt när jag återkommer.

Semester imorgon alltså framtill 25:e juli. Nu får vi bara hålla tummarna för att jag överlever allt detta.