Nu är det höst och andra reflektioner om nuet

Vet ni vad det dummaste som finns är? Att inte skriva. Att inte skriva till sig själv. Man borde inte ge sig själv möjligheten att skapa en romantiserad, förändrad eller förvärrad version av ens minnen. Texter till en själv, reflektioner om vem jag är nu ska komma som en påminnelse till ens framtida jag. En påminnelse om att man har utvecklats, om hur man varit och hur man mår.

Nu har jag visserligen inte skrivit ett sånt inlägg på länge, jag brukade vara bra på det. Det kom från och till sådana här inlägg. Mitt i natten när man försökt sova, huvudet har fyllts av så många tankar att man helt enkelt måste upp och skriva. Den här gången hade jag tur, eftersom jag sov ungefär mellan 22-03. Jag försökte somna om, men det gick inte. Så istället skriver jag.

Just när vi pratar om minnen tänkte jag en hel del på Israel. Vad jag minns därifrån. Jag var rädd att jag hade glömt en massa, men det visade sig inte stämma. Plötsligt kom de som en ihopklippt musikvideo, flimrade förbi när jag tänkte på dom. På den där äldre killen som visade vart han gömde sina cigaretter, på beduinbarnet som hade gömt sig i en sopcointer för att skrämma mig, hunden med munskydd som hoppade på mig, välte ner mig på asfalten och rev upp min näsa som skapade ett ärr jag fortfarande bär på.

När vi lyfte en sten och en orm dök upp från ingenstans, vi sprang för livet hem till Uri där vi bjöds på saft. Den där lite störiga kompisen jag hängde med ett tag som hade jättemånga småsystrar och jag förvånades över att i ett rätt så fattigt hem bli bjuden på så otroligt god mat i form av knapriga kycklingklubbor. Min egen uppfunna version av kull som jag kallade ”dynaminti” och hur vi sprang upp och ner för asfaltstrapporna. Det var så mycket spring i utomhustrappor. Maale Adumim låg uppe på ett berg och Israel kan inte direkt creddas för att vara så rullstolsvänligt. Så det fanns stentrappor överallt. Det har jag inte tänkt på förut.

Jag kommer ihåg de två gångerna jag skolkade och hur jag hade planerat att ägna dagen ensam på en lekpark med min matsäck. Efter bara någon halvtimme blev jag så rastslös att jag gick hem, ringde mamma och ljög om att jag hade blivit sjuk i skolan och fick gå hem. Båda gångerna blev mamma suspekt eftersom skolsköterskan borde informera om det på förhand. Men jag kom undan.

En gång kastade vi mjukisdjur nerför trappan vi hade hemma i källarvåningen. Vi siktade och hade något poängsystem. Jag minns inte poängsystemet och jag minns inte heller hur leken fungerade. Men jag minns det fortfarande så otroligt starkt, för jag har nästan aldrig haft så kul.

Jag kommer ihåg när jag fyllde 9 och dränktes på skoj av en bekant i skolan i min lilla trädgårdspool så att jag började gråta. Redan vid den åldern tog jag alltså tag i uttrycket ”it’s my party and i cry if i want to”.

Jag minns lag ba’omer och när vi la en gungsstol i elden som gjorde att glödheta fjädrar flög runt överallt. Det var helt jävla livsfarligt och helt mirakulöst att ingen av oss skadades. Jag minns också att jag tidigare under den kvällen satt i gungsstolen och imiterade olika tv-program. Mina vänner låtsades trycka på en fjärrkontroll och bestämde vilka tv-program jag skulle vara.

Jag minns hur rädd jag var när jag blev påkommen med att snatta. Hur den snälla kioskägaren med missmodiga ögon ogillade när den yngre frukthandlaren kallade mig för ben zona (horunge) för att jag vägrade ge dom mitt hemnummer. Jag var dålig på att komma ihåg saker utantill och visste inte mitt hemnummer utantill. Av ren slump råkade min bror komma in i kiosken en stund senare och tog mig därifrån. Min mamma grät och var jätteförbannad. Än idag förstår jag inte varför jag kallades för horunge och fick min mamma att gråta för det där. Jag snattade liksom bara godis. Det var inte som att jag slutade på grund av det som hände heller.

I den religiösa delen av min uppväxt hade jag fått för mig att när jag var död, så skulle gud stå som en domare bakom ett podium och läsa upp alla dåliga saker jag gjort. Mina föräldrar skulle vara i närheten och förfasas för varje gång jag typ svurit. Redan då tyckte jag det var absurt att jag blev förbjuden att säga ord. Så helt för mig själv ropade jag ”FUCK!”, första gången någonsin som jag sa ordet. Ingen var i närheten och jag frågade mig själv vad som nu hade hänt. Har jag skadat någon genom att säga det här ordet? Spelar det någon som helst roll? Jag kom fram till att gud skulle vara en rätt löjlig typ om han skulle bry sig om att jag sa ”fuck” en gång för mig själv.

Jag tror jag tidigt förstod, mycket tack vare vänner och syskon att mina föräldrars förbud och hinder oftast inte hade någon egentlig mening förutom deras egen blindhet. Det fanns en svårighet i kommunikationen och i synnerhet pappa har alltid varit svår att argumentera mot. Vi spelade ett spel som hette Dungeon Keeper. Mina föräldrar hade ingen aning om vad det var för spel, de hade inget intresse av att ta reda på handlingen, vad det gick ut på eller varför jag och min bror Jonathan tyckte det var så roligt. När vår äldsta bror informerade våra föräldrar om att man inte var god i spelet, utan att man spelade på ”den onda” sidan, då fick vi inte spela det längre. Det gick inte att diskutera eller resonera fram en kompromiss. För vi var barn och hade automatiskt fel.

Just när det gäller TV-spel och även tecknade filmer så har mina föräldrar en väldigt intressant relation till dom. Trots att snittåldern på TV-spel idag ligger på runt 35 år och det finns tecknade filmer som riktar sig till vuxan, så är dessa två medier något som de direkt förknippar med barn. Att det är barn som är meningen att konsumera det. Mycket hos mina föräldrar har förändrats de senaste 15-20 åren, i synnerhet den religiösa biten. Men just synen på TV-spel och tecknad film har stannat kvar. De förstår att det finns vuxna som konsumerar det, men det förknippar det med barn. Lite på samma sätt som de kanske ser mig som vuxen idag, men antagligen fortfarande förknippar mig med den jag var som barn.

Jag tror de och kanske inte ens jag själv inser hur mycket jag ljög, stal, skolkade, fuskade, busringde, vandaliserade och fifflade under min barndom. Det var ändå väldigt sällan man blev påkommen och precis som att ropa ‘fuck’ för sig själv så skadade man sällan någon annan genom det heller.

Jag vet inte vad jag vill komma med det här riktigt, men det är det här jag tänkte på just nu när jag är 24 år gammal, samtidigt som det ösregnar utanför en oktobermorgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: