Game of Thrones S07E07 ”The Dragon and the Wolf” recap

2017/08/28

Game of Thrones motsvarighet till mötet mellan de fem familjerna i Gudfadern är det som inleder avsnittet. Vi får några fina reunions mellan Podrick, Bronn och Tyrion. Men finast var förstås det här:

The Hound och Brienne som bondar lite. Kanske framförallt Sandors stolta lilla leende när han får höra att Arya är välbehållen och klarar sig själv i Winterfell.

Upp till bevis sedan för det levande liket. Ingen blev så hård i byxan som Qyburn blev av detta. Euron flydde fältet (vilket tydligen påstås vara planerat i efterhand, oklart hur) och Jon Snow erkände inför alla att han böjt knä för Daenerys, vilket ska ha satt käppar i hjulet. I efterhand vet vi förstås att det inte riktigt spelade någon roll, förutom att förtydliga hur upphetsad Daenerys blir av att Jon är så ärofylld och snäll.

Det var längesen vi fick en scen med Peter Dinklage och Lena Headey. Det var en välkommen återförening med seriens förmodligen två bästa skådisar.

Tillbaka på Dragonstone får vi ännu en fantastiskt fin och välspelad scen. Theons resa har gjort någon slags full cirkel här, där han får höra av Jon att han är både Stark OCH en Greyjoy. Inte nog med det, han slår ner en Greyjoy-mobbare på stranden. What is dead may never die, but rises again harder and stronger. Jag blev rörd.

I Winterfell får vi veta att Sansa överlistat Littlefinger och fått veta om att han låg bakom förräderiet på hennes pappa. Ganska väntad scen, även om de påhittade bråken mellan Sansa och Arya i förra avsnitten nu känns ännu orimligare.

Sen återkommer vi till King’s Landing och Jaime, den naiva lilla rackaren, börjar förbereda för att resa norrut och hjälpa till i kriget mot de dödas armé. Cersei avslöjar att hon med hjälp av järnbanken i Braavos anställt the golden company och det är dags att starta krig igen. Att hon inte får nog. Jaime får till slut nog och drar norrut själv. I ett fint montage får vi också se hur vintern nu även nått King’s Landing.

Sam har under de senaste avsnittet hunnit åka upp till Winterfell och som tur är så kommer han ihåg vad Gilly sa i förbifarten om att Rhaegar Targaryen skilde sig.

Det framkommer på riktigt i det öppna nu att Jon Snow egentligen skulle hetat Aegon Targaryen och han är arvtagare till att bli kung över Westeros. Vilken grej.

Det innebär också att, hur fint detta än må se ut, så är det en scen där en kille knullar sin faster. Eftersom allt är frid och fröjd mellan Jon och Dany här, så kan vi alltså utgå ifrån att dessa nyheter mest kommer krångla till saker. Inte bara visa sig vara en rätt soft grej, med tanke på att Targaryens hållit på med incest i minst tre sekel.

Ah och blå eld är heta grejer, det vet vi ju. Så Mr Night’s King gör en ”berlin 1989” och tar alla sina bad hombres söderut.

Stabil säsongsavslutning, jag blev inte särskilt förvånad över någonting som hände i avsnittet, däremot hänförd över det grymma skådespeleriet och de lite mer finstämda scenerna som tacksamt nog fick mycket utrymme. Tyrion och Cersei, Jon och Theon, Jaime och Cersei, Arya och Sansa. Alla scener mellan dessa var väldigt välspelade och de gjorde ett ganska förutsägbart avsnitt till något väldigt bra ändå.

Vi ses nästa år!

Annonser

Game of Thrones S07E06 ”Beyond the Wall” recap

2017/08/21

Dom bra sakerna med avsnittet:

  • Musiken. Ramin Djawadi levererar som vanligt.
  • Specialeffekter och action. Game of Thrones är alltid visuellt häpnandsväckande i slutet av säsongerna, det här var inget undantag.
  • Jargongen mellan de sju snubbarna. Jon som vill ge Jorah sitt gamla familjesvärd (och Jorah som hintar om att han skulle vilja att Jon får ihop det med Daenerys), The Hound och Tormund Giantsbane prat om Brienne var riktigt lustig och även när The Hound sa till Gendry att han borde sluta gnälla.
  • Att Emilia Clarke i rollen som Daenerys äntligen får lite varierande spelrum, så att hon inte bara sitter och säger låtsasepiska saker i tronar hela tiden. Hennes scen på båten med Jon var nog hennes mest välspelade i hela den här TV-seriens historia.
  • Fenomenet ”White walker-drake” är jag splittrad till. Men det är lite lustigt med tanke på att George RR Martin skrev en barnbok 1980 som såg ut så här:

Dom mindre bra sakerna med avsnittet:

  • Spänningen. Det kändes som en actionfilm från 80-talet där vi vet att karaktärerna i Miami Vice, Dödligt Vapen eller Die Hard inte kommer dö, eftersom filmen måste fortsätta rulla. Zombies krossas till höger och vänster, karaktärer utan namn som är med på resan norrut dör till höger och vänster. Men det känns aldrig riktigt som att det är på liv och död. När The Hound dessutom räddar Tormund ur en helt omöjlig situation, draken kommer i sista sekunden och Benjen kommer och räddar Jon i sista sekunden så blir jag mest bara trött. Det är inte heller den där ”sista sekunden”-känslan som Steven Spielberg är expert på i exempelvis E.T, Tillbaka till framtiden eller Jurassic Park, där man sitter som på nålar för att han lyckats lura oss att det kan gå åt helvete. Exempelvis hade man kunnat skippa helt och hållet att visa Daenerys scener i Dragonstone så att vi inte vet ifall meddelandet kom fram till henne eller inte, eller ifall vi skulle veta ifall hon skulle ta sig upp norrut eller inte.
  • Benjens räddning av Jon kändes väldigt krystad. Jag hade väntat mig att den tredje draken skulle swoosha ner och plocka upp Jon. Varför fick inte båda plats på hästen? Har Benjen bara existerat i förra säsongen och i denna för att rädda Stark-barn? Hur vet han vart dom håller hus? Har han några egna tankar och funderingar som karaktär? Eller är det mest manusförfattarna som är lata och inte kommer på något annat han kan göra eller säga?
  • Sansa och Arya – den enda storyline vi får följa i detta avsnitt förutom det som händer norr om the wall. Dialoger som inte riktigt leder någonvart, en Arya som gjort en plötslig supersnabb och ologisk utveckling av sin karaktär. Det känns som att allt detta är poänglöst och att Bran kommer avslöja Littlefinger som den som förrådde deras pappa i säsongsavslutningen oavsett.

Ja, det var väl det. Sorry om jag låter gnällig. Jag ser ändå mycket fram emot säsongsavslutningen och förväntar mig att minst tre kändare karaktärer dör.

Game of Thrones S07E05 ”Eastwatch” recap

2017/08/14

Hej gänget, jag är jävligt trött idag så det blir en något sluddrigare recap denna gång. Jag hoppas att det är ok.

Vi börjar precis där vi slutade, Jorah och Bronn lyckades på något vänster simma bort från Daenerys. Vi får inte så mycket mer information här förutom att:

  • Jaime försökte avsluta kriget genom att döda Daenerys
  • Det är läskigt med drakar
  • Bronn vill få betalt och gitta, innan King’s Landing blir en stor brasa.

Några som inte lyckades fly var familjen Tarly. Deras stolthet kom före deras ovilja att brännas upp levande. Betyder detta kanske att Sam kommer få ärva Horn Hill trots allt? Troligtvis inte, men det hade väl varit mysigt att, när allt är said and done, så har han ett slott att skriva sin roman i. Tyrion försöker övertyga Daenerys att kanske skicka upp far och son Tarly till The Wall, eller slänga in dom i en cell. Men hon har tydligen börjat följa Olennas råd om att ignorera snubbar och bara vara en drake.

Jaime kommer på rekordtid tillbaka till King’s Landing och nojar återigen över drakarna. Återigen inte så mycket info, varken i denna scen eller den som tillkommer senare där han berättar att han träffat Tyrion, förutom att Lena Headey återigen bevisar att hon är en av seriens bästa skådespelare. Och just det, Cersei påstår att hon är gravid? Det känns inte som att det elaborerades så mycket mer än att Jaime fick veta nyheten, så vi får se hur det följs upp.

Daenerys är också tillbaka, men det är något mer logiskt att komma hem kvickt om man kan åka en reptiljumbojet. Drogon låter också Jon kela lite, kanske känner den på sig att han är en Targaryen?

I samma veva har Jorah lyckats komma tillbaka till Daenerys. Lite tråkigt att det inte framkom att det var Sam som räddade livet på honom, då hade Jon varit bra stolt. Det Jon hört om Jorah av Jorahs pappa Jeor, är att han hamnade i exil för att han sysslade med slavhandel. Men sedan upptäckten av iszombies är Jon nog i överlag mer förlåtande än gemene man.

Bran är ute och flyger i en korp och lägger märke till att de dödas armé börjar närma sig The Wall, mer specifikt vid Eastwatch som ligger på östkusten av Westeros.


Pedagogisk guide

Detta meddelande skickas ut till hela Westeros. I Oldtown skrockar alla Maesters åt det och fnyser åt Sam som försöker övertyga dom att tänka om. Borta på Dragonstone bestämmer sig Jon för att ge sig av till Eastwatch. Om dom lyckas få tag på en zombie att visa Cersei, så kanske hon tänker om. Troligtvis och absolut inte, det vet alla om. Cersei skiter i zombies oavsett. Men, TV-serien behövde ett skäl till att sju karaktärer som alla fans älskar åker ut på ett äventyr tillsammans.

Sen har vi en scen i Winterfell som jag måste säga är... en svag storyline. Vart ska det här leda? Varför är Arya stöddig mot sin syster? Sen har vi Littlefinger som medvetet gömmer brevet som Sansa skickade av tvång i säsong 1 till sin familj. Maester Luwin var fullt medveten om att det var Cersei och Grand Maester Pycelle som tvingade henne skriva brevet, men Arya är troligtvis inte lika smart. Förhoppningsvis blandar sig Bran in i denna konflikt och reder ut allting, eftersom han precis som oss, vet exakt vad som tidigare hänt. Helt klart den storyline jag ser minst fram emot inför nästa avsnitt, det är ett som är säkert.

För att kunna berätta för Cersei om armén av de döda och en eventuell vapenvila, så behöver Tyrion i hemlighet träffa Jaime. Cersei vet tydligen om det här, men låter det pågå. Lite skumt att inte direkt ta död på Tyrion visserligen, det känns lite olikt henne. Men hon verkar ha någon slags ond plan på g, så vi får se vart det leder.

Gendry är tillbaka! Jag tror detta innebär att alla karaktärer som försvunnit/gått sin väg i tidigare säsonger nu följts upp. Om man läst böckerna blir man troligtvis också helt till sig över att Gendry, precis som far sin, slåss med hammare istället för svärd. Såna här episka teckningar från A World of Ice and Fire comes to mind:

Och härligt nog får han också tillfälle att använda den mot två slöa vakter, som visserligen går med på att bli mutade först, men som blir något misstänksamma av att se en dvärg med ett stort ärr i ansiktet.

Jag vet inte med er, men jag har aldrig sett två killar få så stark bromance på så kort tid som Jon Snow och Gendry fick det. Det är lite oklart varför Gendry vill följa med och döda zombies, men han kanske är rastlös.

Ah och vi får casually en av de största avslöjandena i förbifarten av Gilly. En maester annullerade alltså äktenskapet mellan Rhaegar Targaryen och Elia Martell, samt äktade honom med Lyanna Stark. Det är alltså nu bekräftat att Jon Snow inte är en bastard, utan en tvättäkta Targaryen och med andra ord den rättmätiga arvtagaren till järntronen. Shit pommes frittes. Tyvärr är det ingen som orkat läsa boken det står i, eftersom det finns massor med sidor om vad den författande Maestern hade för konsistens på sitt bajs.

Det här påminner litegrann om i böckerna, när Sam berättar för Jon att historiebeskrivningen inte riktigt går ihop och att den första långa natten troligtvis kom till samtidigt som the doom of valyria. Om så är fallet, så är det förstås intressant att iszombies och drakar även nu tillkommer exakt samtidigt. Men i böckerna avbryter Jon Sam och pratar om något annat. Här är rollerna dock lite tvärtom, eftersom det är Sam som nu är den som avbryter. Han och Gilly ger sig sedan av igen. Vart någonstans då, undrar man? Castle Black? Winterfell? Dragonstone? Vi får se.

Framme i Eastwatch undrar Tormund varför dom är så få. Hade dom inte ens anständigheten att ta med Brienne så att han kan ge henne kåtblickar? Som tur är så har dom tre fångar som mer än gärna hjälper till och så är detta nya brödraskap sammanfört. Är ni peppade på härlig dialog och zombieaction i nästa avsnitt? Jag vet att jag är det.

Game of Thrones S07E04 ”The Spoils of War” recap

2017/08/07

Highgarden är belägrat och nu måste Jaime och gänget förflytta allt dom behöver till King’s Landing. Prio ett är guldet, så det fick åka i förväg medan de andra kräver bönder på mer av deras grödor, så att det kan levereras till King’s Landing. Det är dessa grödor som Daenerys senare i avsnittet bränner upp. Jag hoppas någon ger henne en utskällning för det i nästa avsnitt. Det är dumt att bränna upp mat, har jag hört.

Om guldet levereras som det ska till King’s Landning (vilket vi senare i avsnittet får reda på att det gör) så vankas det ett samarbete mellan tronen och järnbanken. De nämner också tokigt nog The Golden Company som är ett gäng legosoldater i Essos. De har hittills inte dykt upp i TV-serien, men i böckerna är de på samma sida som Aegon Targaryen som många tror kommer ha Cerseis position i böckerna i det här läget, så det låter rimligt att de skulle ställa sig emot Daenerys i denna konflikt och vara på Cerseis sida i TV-serieversionen av kriget. De bildades trots allt av Aegor ”Bittersteel” Rivers som var en Targaryen-bastard och som var emot Targaryens i ett inbördeskrig i Westeros för något sekel sedan. Det var bara ett omnämnande i detta avsnitt, så det kan betyda ingenting, men det kan också spela stor roll för de kommande krigen.

I Winterfell uppstår ett lite oväntat möte mellan Bran och Littlefinger. Det är en lustig sammandrabbning eftersom Littlefinger är full av hemligheter, konspirationer och listigheter, medan Bran som vet typ allt nu, kan se igenom alla dessa hemligheter. Han vet troligtvis att den dolk han nu får i present användes i det här sammanhanget:

Sedan är det dags för Meera Reed att röra sig hem. Även hon lägger märke till att Bran numera är en riktigt skum typ. Bran försöker förklara det som att han har massor av minnen, men att de visioner han nu får också känns som minnen. Det är lite som Eternal Sunshine of the Spotless Mind för honom alltså, fast tvärtom. Det intressanta med att Meera Reed ska röra sig hem är att vi kanske äntligen kommer få veta något om vad hennes pappa Howland Reed gjort under alla dessa säsonger. Vi har bara sett honom i en flashback i förra säsongen, där han var den enda som överlevde striden utanför byggnaden där Lyanna Stark födde Jon Snow. Han är alltså den enda förutom Bran som vet om att Jon Snow är en Targaryen.

Arya är sedan äntligen tillbaka i Winterfell. Men det är lika knepigt att ta sig in här som det var i säsong 1 i King’s Landning:

Men hon lyckas ta sig in till slut och vi får en rörande återförening mellan henne och Sansa, som tror att Arya skämtar till det när hon nämner listan på personer hon tänker döda.

Bran vet dock att det inte är ett skämt och även Arya får alltså bevis för Brans magiska krafter. Han ger även bort den valyriska dolken till Arya och det känns ganska mycket som en slags chekovs pistol. Kommer Arya döda Littlefinger med dolken som han höll mot hennes pappas hals, när han förrådde honom?

Senast Jon Snow var ensam i en grotta med en kvinna så gick det lite hetare till än vad det gjorde nu. Men jag tror säkert många av oss tänkte på hans orala skills när han sa att han ville visa Daenerys något. Eller att han och Davos desperat ritat de här ritningarna på egen hand innan de bjöd in Daenerys hit. Okej, skämt åsido. Daenerys vill att Jon ska gå ner på knä inför henne. Är det en så big deal, undrar hon? Är nordens stolthet viktigare än deras säkerhet? Denna fråga ställde Jon Snow till Mance Rayder för bara några säsonger sedan, när Stannis Baratheon ville ha de norr om muren på hans sida. Mance Rayder blev bränd levande för att han vägrade och är det något en draktämjardrottning har i sin makt att göra, så är det det.

Men nu får det vara nog med ”clever games” från Daenerys sida. Jon övertygar henne att vara någorlunda försiktig i att inte bränna upp oskyldiga städer. Men något skall brännas.

Tillbaka i Winterfell så får vi se Arya börja träna med Brienne. Vilket magiskt radarpar. Sen exakt vad det insinuerar att Sansa oroligt tittar på, är oklart. Kanske insikten om att båda hennes syskon förändrats å det grövsta sedan sist hon såg dom.

Theon har tagit sig tillbaka till Dragonstone och vi får ett återseende som inte är lika kär som de tidigare vi haft i avsnittet. Theon vill åka ut och leta efter sin syster. Men han kan inte be drottningen om lov, för hon är inte kvar på ön. Övergång till:

Där Jaime och Bronn är. HMMMM… Vi får bekräftat att guldet nått King’s Landing och Randyll Tarly börjar prata om att piska på de bönder som inte rör sig tillräckligt snabbt. Det är lite oklart vad den här scenen vill säga. Att Randyll Tarly är ett as vet vi redan (vi behövde kanske påminnas?) och att Jaime numera är en snällis som inte vill piska upp oskyldiga människor vet vi också om.

Sen jävlar var det drak-tajm! Actionsekvenserna här var otroliga. Vilket är rätt förvånande då regissören Matt Shakman mest regisserat komediserier som Fargo och It’s Always Sunny in Philadelphia tidigare. Tagningen på när Bronn springer mot skorpionen i en tagning, påminde väldigt mycket om en liknande scen i Hardhome när Jon Snow sprang igenom ett liknande kaos.

Bronn visade sig vara Lannisters hjälte ännu en gång, då han lyckades få in en träff på sidan av Drogon. För att inte tala om att han troligtvis var den som räddade Jaime från att brännas upp levande i slutet.

Och apropå det, Jaime brukade vara vid the mad kings sida i flera år när kungen blev galnare och galnare. Den kungen brände upp folk levande till höger och vänster. Nu ser han dottern göra exakt samma sak. Tyrion muttrar ”Flee, you idiot” och han har alldeles rätt. Det är självmord att försöka mörda någon som står bredvid en gigantisk drake. Men om Jaime har något hopp om att stoppa fler människor från att brännas ihjäl, då tänker han ta den.

Och hur han överlever från att sjunka ner i vatten med full metallrustning på sig, samt en hand gjord av guld… Det får vi se nästa vecka! Tack för att ni läste.

Game of Thrones S07E03 ”The Queen’s Justice” recap

2017/07/31

Det rör sig fort den här säsongen hörni, på bara ett avsnitt reser Jon Snow från Winterfell till Dragonstone, Euron verkar åka runt typ hela Westeros under själva avsnittet till Casterly Rock och Jaime reser från King’s Landing till Highgarden. Dessa två ställen har vi aldrig fått se i TV-serien innan (och ingen karaktär i böckerna har satt sin fot där än heller), så om någon är förvirrad så kan ni kika in den här kartan över Westeros.

Vi börjar med att få se Jon Snow, längre söderut än vad han varit i hela sitt liv. Han och Tyrion utbyter artighetsfraser, han får misstänksamma miner från dothrakierna och får syn på drakar för första gången någonsin. Det måste vara roligt för dessa skådespelare som varit i paneler, röda mattor och liknande ståhej flera år på raken att äntligen få spela mot varandra.

Uppe på en kulle så begrundas dom av Melisandre som får besök av Varys. Här uppstår en väldigt kryptisk liten dialog dom emellan. Melisandre har som mål att åka till Volantis härnäst, troligtvis för att rapportera till det röda templet om hur hon lyckades återuppliva Jon Snow och att dom behöver blanda sig in i den sista striden i Westeros. Det bör med andra ord inte vara sista gången vi ser Melisandre. Att hon egentligen är typ en 400-500 år gammal tant, som vi fick reda på förra säsongen, bör också spela någon slags roll i det stora hela. Hon vet också att både hon och Varys kommer dö i Westeros och han ser illa till mods ut.

Jon Snow och Daenerys Targaryen. Två huvudkonflikter vi följt i sju säsonger och nu krockar dom för första gången. Det är ju något visst med att se Daenerys nämna white walkers medan hon varit en värld borta från det och blev såld av sin bror till Khal Drogo i pilotavsnittet, då vi för första gången, i den allra första scenen fick se white walkers. Jon tänker dock inte gå ner på knä inför drottningen, då han tycker kriget i södern är meningslöst, till Daenerys stora förtret. Scenen avbryts dock av att Varys rusar in i salen och informerar om förra avsnittets båtslag.

I en mysig övergång får vi i en kort scen veta att Theon överlevde. Men de hårda snubbarna från järnöarna ser inte positivt på att han harigt flydde från Euron.

Och apropå Euron, så har han nu tagit tillbaka sina fångar till King’s Landing och han är on top of the world! Westeros stora hjälte. Jag älskar honom mer och mer för varje avsnitt. Kallar Theon för twat (är det första gången det ordet används i serien? Jag tror det). Han passar även på att retas med Jaime om hans syskonkärlek till drottningen.

Fångarna tas till deras cell (men var är Yara?) och vi får inte se någon våldsam tortyrscen, vilket säkert många trodde. Men Cerseis beskrivning av hur Ellaria ska få se sin dotter långsamt dö och sedan behöva dela cell med hennes ruttnande lik var nog ännu mörkare än vad en grafisk tortyrscen hade kunnat vara.

Cersei går sedan till Jaime och har oblygt sex med honom. Nu som den mäktigaste personen i riket och utan några misstankar om bastarder, kan hon blankt strunta ifall någon vet om hon ligger med sin bror eller inte. Hon har sedan ett möte med järnbanken i Braavos, som vi bekantat oss med något tidigare. Som vi alla vet senare i avsnittet så överraskar Lannisterarmén Tyrellslottet och tänker nyttja deras guld och resurser för att betala tillbaka lånet, vilket Cersei antyder redan här.

Jon och Daenerys splittrade vyer behöver redas ut. Som tur är så har vi diplomatiska Tyrion. Det är förstås oklart om han ännu tror på det här med dödens armé eller inte, men det framgår i nästa scen att Jon vill nyttja öns drakglas och får dom till detta lilla samarbete, så kanske dom kommer på lite bättre fot med varandra. Det får vi ju också hoppas att dom gör, hon är ju hans faster trots allt.

I Winterfell får vi veta att Sansa har flitiga ledaregenskaper, att det förbereds inför vintern och att Littlefinger ger skumma tal utan poäng. En intressant aspekt av detta är att Maester Wolkan nämner att Maester Luwin brukade spara kopior av alla brev som skickades till Winterfell och att Littlefinger reagerade på detta.

Jag ska försöka summera varför detta är intressant:

  • Vi fick i säsong 5 reda på att det var Littlefinger som planerade mordet på Jon Arryn och han övertygade hans fru Lysa att göra det. Sansa såg detta erkännande och vet alltså att det var han som låg bakom det.
  • I det allra första avsnittet skickar Lysa ett brev till Winterfell om att hon tror att det var Lannisterfamiljen som låg bakom mordet på Jon Arryn. Det är det som gör Ned Stark orolig för kung Roberts säkerhet och det var därför han följde med hela vägen till King’s Landing för alla dom där år sen.
  • Catelyn brände förstås upp det här brevet, så det bör inte finnas någon kopia på den. Men Littlefinger skulle kunna skjuta sig själv i foten genom att försöka leta rätt på den.

Bran är sedan tillbaka i Winterfell och vi får för andra gången i avsnittet uppleva en rätt stor kulturkrock mellan två välbekanta karaktärer. Om jag hade varit en allvetande trämagiker och behövt bevisa det för min syster, så hade jag nog inte valt den gången hon blev tvångsbortgift och våldtagen av en galen sadist. Jag vet inte, men det kanske bara är jag.

I Oldtown får vi avsnittets mest sympatiska scener. Jorah är frisk och överlevde behandlingen Sam utsatte honom för. Jorah kan alltså nu röra sig mot Dragonstone och stå vid Daenerys sida igen. Det ska dock nämnas att Oldtown är väldigt nära Highgarden, som Lannisterklanen ju precis intagit. Det vore alltså inte omöjligt för Jorah att hamna i stöt med Jaime inom snar framtid.

Sam blir inte relegerad från citadellet heller och får i uppgift att transkribera några riktigt gamla rullar med papper. Det var inte en belöning sa archmaester Ebrose, men något säger mig att det ändå är det. Kanske är detta rullar som innehåller mer hemlig information om White Walkers och förra gången de angrep Westeros?

Grey Worm och armén av Unsullied lyckas överta Casterly Rock. Tack vare Tyrion, som designade slottets kloaker och en hemlig gång han byggde, så blir det en baggis. Men precis som i första säsongen, där han ska gå i krig mot norden med bergsklanerna på order av sin pappa, så var det alldeles för lätt. Norden gick istället till Lannisterarmén där Jaime befann sig, vilket gjorde att han blev tillfångatagen.

Tyrion gör alltså samma misstag som hans familj gjorde i säsong 1, men hans bror som nu befinner sig på andra sidan staketet fick trots allt sin hand avhuggen på grund av det misstaget och lärde sig att det kunde vara ett smidigt ess i rockärmen.

Grey Worm och de Unsullied har alltså Casterly Rock, men guldet där är försvunnet, båtarna dom kom dit med är nedbrända och de kan inte få hjälp av familjen Tyrell. Det var ju förstås till dom i Highgarden Jaime drog istället. Precis som han föreslog åt Randyll Tarly i förra avsnittet så vände sig många i detta land emot Tyrellfamiljen också.

Olenna Tyrell gör dock sorti på det mest badassiga sättet något hittills gjort i hela TV-seriens gång. Genom att erkänna att hon låg bakom mordet på kung Joffrey.

”I want her to know it was me”. Rest in peace, Queen of Thorns.

Game of Thrones S07E02 ”Stormborn” recap

2017/07/25

Vi börjar på samma plats där vi senast slutade i förra avsnittet. I korta drag uppdateras Daenerys något om hur läget i Westeros är och Tyrion försöker proklamera att hon inte bör bli ”queen of the ashes”. Man kan enkelt bränna upp hela King’s Landing och starta på ny kula, men folket kommer inte älska en särskilt mycket då. Framförallt vill man väl kanske inte vara en så pass monstruös typ (inget Cersei har något emot dock).

Daenerys är också tveksam till Varys som ju var den som anlitade lönnmördaren i säsong 1. Men eftersom Jorah Mormont var hans spion då, så ledde det ju förstås ingen vart. Men efter att berätta en längre anekdot om sitt ursprung så väljer Daenerys att lita på Varys, men med det lilla hotet att han kommer brännas upp levande om han skulle gå bakom ryggen på henne. Kul att se Conleth Hill få utrymme för sin skådespelartalang igen, det var ett tag sen sist.

Melisandre är sedan på besök. Eftersom vi precis fick hela ”Varys assisterade en tidigare monark”-segmentet så kunde det snabbt blåsas över att Melisandre brukade vara på Stannis Baratheons sida. Hon berättar för gänget om det som hänt i norden de senaste två-tre säsongerna förutom detaljen att Jon Snow dött och blivit återupplivad. Det ska han tydligen få berätta själv, då hon ber Daenerys tillkalla honom till Dragonstone. Tyrion minns sin bromance med Jon Snow i säsong 1 och tycker det är en bra idé.

Brevet når Winterfell redan i nästa scen och drakarna nämns på direkten. Det är kul att dessa två världar äntligen börjar mötas. Hur mycket tror Essos-folket på iszombies och white walkers kontra hur pass mycket nordborna tror på drakarna? Det är lite som att någon skulle uppfinna en tidsmaskin i USA och träffa en Japan som uppfunnit en teleportör. Typ…

I King’s Landing jobbas det för fullt med att ge bättre PR till huvudstaden. Visst, vi spränger folk i luften och mördar folk på bröllop, men vi är i alla fall inte några jävla invandrare, verkar argumentet vara. De lorder från Highgarden som dykt upp verkar inte vara helt övertygade.

Tills Jaime tar den mäktigaste av dom, Randyll Tarly (Sams pappa om ni glömt det) och säger att han kommer få jättemycket makt om han ställer sig på deras sida i konflikten. Det är inte helt olikt för 300 år sen när Aegon Targaryen började erövra västkusten och Gardener var den familj som styrde Highgarden och The Reach. Men Tyrells ställde sig på drakarnas sida och fick bli chefer efter att kriget var över.

Borta i Oldtown får Jorah de halvroliga nyheterna att han har runt ett halvår på sig innan hans greyscale kommer växa in i hans innanmäte och göra honom galen. Sam har dock läst några förbjudna texter om detta i en bok och funderar på att bryta reglerna, eftersom Jorahs pappa Jeor var första lord commandern i typ säsong 1 och 2 (många referenser till gamla säsonger i detta avsnitt må jag säga).

Tillbaka i King’s Landing visar Qyburn för Cersei vad hans hemliga plan för drakmördande är. En ballista. Jahapp. Moving on.

Småkäbbel uppstår på Dragonstone. Ett gäng människor med väldigt lite erfarenhet av krigsföring ska bestämma en massa om krigsföring. Tyrion och Daenerys gör dock det som Jon Snow alltid missar att göra; De kommer överens på förhand vad planen är istället för att ropa ut den inför alla i en sal. Det verkar nästan som att dessa två gäng desperat behöver varandra. Hmmm…

Planen är i alla fall att de Westeros-baserade soldaterna ska omringa King’s Landing utan drakar och svälta ut dom tills Cersei ger upp. Jag undrar varför de tycker de är en bättre idé att tvinga fram svält före att bränna upp alla? Vad är skillnaden här egentligen? Samtidigt så ska Dothrakierna och Unsullied ta sig till Lannisters hemort, Casterly Rock och överta den. Exakt varför de ska ta över den platsen är fortfarande lite oklart för mig. Men det kanske ger en vinkning till resten av världen vad dom har att göra med just nu.

Missandei och Grey Worm är nakna inför varandra. Det är ju fint. Frågan är om denna scen gjordes i syfte för att någon av dom kommer dö innan dom kommer hinna ses igen? För det kändes nästan lite som ett avslut på deras romans.

Jorah verkar få den där känslan man får när man har en lös hudflis runt en nagel och man råkar dra åt fel håll så att det bara blir ett stort ilande sår på fingret, fast tusen gånger värre då. Ska bli spännande att se vad detta leder till. Min gissning är att Jorah blir helad men att Sam kommer få sparken från sin Maesterskola. Kanske åker dessa två gemensamt mot Dragonstone efter detta?

Hotpie är tillbaka! Och han får äntligen träffa Arya igen. Jag gissar att jag inte var den enda som skrattade till när Arya nämnde att hon gjort ”en paj eller två” vilket förstås syftar på människopajerna hon bakade till Walder Frey förra säsongen. Hon bestämmer sig också för att dra norrut när hon får reda på att Jon Snow blivit kung över norden.

På vägen upp träffar hon på sin gamla varg Nymeria. En varg som försvann så tidigt som i det andra avsnittet av hela TV-serien. Men Nymeria har gått vidare med sitt liv och leder ett varggäng nu. Arya säger ”That’s not you” när vargen väljer att inte följa med till Winterfell. Precis som när hon själv i säsong 1 pratar med sin pappa och han säger att hon en dag kommer bli en lady och gifta sig med en lord. ”No, that’s not me”. Fina identitetsparalleller här.

Apropå paralleller, Jon Snow trycker upp Littlefinger precis som hans morbror Ned gjorde i säsong 1. Båda är för nordiska och rakt-på-sak för att svälja hans bullshit.

Men inte lika politiskt smidiga som sagt. Här hade han bokstavligt talat alla emot sig, utom Davos som ska följa med Jon till Dragonstone. Davos sa i förra säsongen att om han ser Melisandre igen, så kommer han döda henne. Vi får hoppas att hon smugit iväg därifrån till nästa avsnitt.

Också den här avslutningen hörni. Euron Greyjoy kommer och fuckar upp saker, precis som en äkta Greyjoy ska göra. Detta påminde lite mer om hans bror Victarion i böckerna, då Euron är mer av en mystisk karaktär där. Inte mig emot! Ett härligt och brutalt blodbad som Disney’s Pirates of the Carribean aldrig hade fått komma undan med. Två sandormar blev mördade och den sista, hennes mamma Ellaria och Yara blev tillfångatagna. Vad Cersei nu kommer göra med sina ”presenter” bävar jag lite inför.

Och ja, stackars Theon. Kan inte någon bara döda honom och få det överstökat?

Kort och gott ett riktigt stabilt avsnitt som framförallt var väldigt välskrivet. Det märks att Bryan Cogman läst böckerna noggrant och även att han inte avfärdar minnet till tidigare säsonger, tvärtom verkar han försöka hitta kryphål till att referera till dom så fort tillfälle ges.

Game of Thrones S07E01 ”Dragonstone” recap

2017/07/17

Det hade gått så lång tid sedan sjätte säsongen begav sig, så jag hade nästan glömt att Game of Thrones ens skulle komma tillbaka. Blanda in det faktum att Twin Peaks för närvarande också återkommit och att den sjätte A Song of Ice and Fire-boken The Winds of Winter är på ingång, så är det inte helt orimligt att man glömmer bort sig lite. Men vintern är här, trots att det är badväder och juli månad när jag skriver detta. Let’s head right into it.

Det absolut första vi får se är Walder Frey i sin ökända Red Wedding-sal som skålar och talar till sina familjemedlemmar. Här blir man ju förstås konfunderad. Dog inte Walder Frey i förra säsongsavslutningen? Kommer vi få veta någon saftig information om Red Wedding nu som vi inte redan visste? Icke sa nicke. Arya hade visst bara skurit upp hans ansikte och gjort en luring. Hela Freyklanen förgiftas med vin och så är det med den saken. Inte den häftigaste inledningen vi haft till en säsong, men låt gå.

I en kort sekvens så får vi svaret på frågan ”kommer det bli några zombiejättar den här säsongen?”. Svaret är ja.

Bran och Meera dyker sedan upp vid The Wall och är läskigt profetiska. ”Vi vet saker, släpp in oss”. Dolorous Edd ger en bister min, ångrar att han inte flytt söderut redan och släpper in dom.

I Winterfell behöver dom börja ta hand om eftermälet efter ”The battle of the bastards” och syskonbråk uppstår. Sansa tycker att de två slotten som Karstark och Umber äger, bör ges till andra mer lojala familjer. Jon Snow tänker dock inte bryta tusenåriga gamla traditioner och jag kommer att tänka på Gudfadern. Ni vet Gudfadern, världens bästa film? Just det. I Gudfadern så vill Vito Corleone inte syssla med droghandel, men hans äldsta son Sonny käftar emot inför dessa herrar som vill starta drogbusiness med Corleonefamiljen. Eftersom detta sker så försöker dom mörda Vito, så att den äldsta sonen Sonny tar över familjebusinessen och på så vis börja inleda droghandel med dom.

Nåja, ni fattar ju. Budskapet är i alla fall: Jiddra inte öppet med din familj. Littlefinger kommer peta i detta sår med sina små fingrar och försöka separera Jon och Sansa, det fattar man ju på direkten.

Nere i King’s Landing inser dom att fienderna nu finns exakt överallt. Starks i norden och typ nästan alla andra har allierat sig med Daenerys Targaryen, som dessutom har dothrakis, unsullied och tre drakar. Cersei har en muskulös zombie, men det är typ det.

Så, vad göra? Jo, man bjuder in Euron Greyjoy in i sammanhanget. Vi vet fortfarande inte särskilt mycket om Euron i TV-serien förutom att han mördat sin brorsa, rest runt en del och blivit ny kung över järnöarna. I böckerna är Euron skitläskig. Alltså riktigt riktigt läskig. Han tvingar svältande fångar att utöva kannibalism, fäster fast präster av olika religioner nakna på hans båtar, bär en rustning helt i valyriskt stål och sysslar en hel del med svart magi. Om den här säsongen ska göra honom det minsta intressant så behöver dessa sidor framkomma mer. Mer än att han står i en sal och är lite småkaxig. Den som har en lever får se.

Borta i Oldtown får vi se en riktigt härlig ”Sam får kväljningar av bajs”-montage som jag inte visste att jag behövde se, men nu när jag sett den så vet jag inte hur jag kunnat leva utan den. Men Sam tittar också med stora ögon på den begränsade biblioteksavdelningen. Det är troligtvis där man kan få läsa om White Walkers. Han pratar med Grand Maester om detta, men verkar inte lyckas övertyga honom. Grandmaester spelas för övrigt av Jim Broadbent, troligtvis mest känd för att han spelade Horace Slughorn i Harry Potter-filmerna. Även där försöker ju Voldemort sig på att få tag på begränsad information av samma skådespelare. It’s purely for academical reasons, of course.

Arya börjar nu resa från The Twins mot King’s Landing, där hon hade tänkt starta kaos. Men på vägen träffar hon Ed Sheeran som är en lannistersoldat och hans entourage. Hon inser att alla Lannisters inte är onda, eftersom dom skrattar, har familjer och känslor och sånt. Det var ju lite fint.

Något längre norrut får vi återigen stifta bekantskap med Sandor Clegane som är på resande fot med The Brotherhood without banners. Där får vi se denna pappa och dotter döda, som Sandor och Arya stötte på i säsong 4, avsnitt 3. Om ni behöver en påminnelse så finns den scenen uppladdad på YouTube smidigt nog:

The Hound rånade pappan på hans silver och när Arya skäller ut honom för det, så säger han att vintern kommer döda båda två oavsett. Troligtvis hade han rätt, men påminnelsen om hur dryg han brukade vara ger honom skuldkänslor och han känner att han i alla fall bör begrava dom. För min del var detta avsnittets höjdpunkt. Det var hjärtvärmande, sorgligt och samtidigt med en liten dos humor med ordväxlingar som dessa:

  • Why are you always on such a foul mood?
  • Experience.

Fantastiskt.

Sandor får även titta in i elden och får syn på White Walkers. Det börjar verkligen gå upp för fler och fler karaktärer att skit kommer att gå ner.

Tillbaka i Oldtown så har Sam insett att Dragonstone har massvis med dragonglass (duh!) som ju är det enda materialet (förutom valyriskt stål) som kan ta kål på white walkers. Detta leder oss in på att Jorah Mormont nu också är i Oldtown och han undrar vart Daenerys Targaryen är. Har hon kommit för att härja här än? Var är hon. 1 + 1 = Dragonstone!

Japp. Hon är nu äntligen framme i Westeros. Sju säsonger in. Det slott hon nu tagit sig in på är samma slott som Stannis varit på under nästan hela seriens gång, med skillnaden att dom nu hade mycket fetare budget så att vi kunde få se vilken fräsig ö det här faktiskt är.

Ja det var väl det! En stabil säsongspremiär, även om det kanske inte hände särskilt mycket. Men det är ett avsnitt som fokuserar mycket på vart folk har rest sedan säsongsavslutningen och vart dom nu också är på väg. En intressant aspekt är att dessa storylines är dessa vi kommer att få följa nu. Vilket känns bra. Inte mer kommer det hoppa över ett avsnitt där en karaktär helt fattas, eftersom karaktärer nu antingen möts upp eller trillat av pinn.

Ses nästa vecka!

Roskilde för 10:e året på raken

2017/05/28

”Vad gammal jag blivit” är visserligen en tanke som slagit mig när jag nu förbereder mig på att gå på min tionde Roskildefestival. Jag fick inte åka för mina föräldrar förrän jag var 18 år gammal, så det var först 2008 jag pallrade mig iväg till detta danska fält and i haven’t looked back since. Nu nio år senare är det dags för den tionde festivalen och jag tänkte att det skulle vara kul att visa upp hur jag sett ut genom åren på denna festival.

2008

2008 2.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Judas Priest, bob hunds återföreningskonsert på Oranga scenen och Lykke Li efter sitt debutalbum.
  • Roligaste minnet: När Ariel på City Center East inte fick köpa cigg (18 årsgräns) för att han glömde sitt leg, men utan problem kunde köpa ett flak öl (16 årsgräns).

2009

2009.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Fick se Mew för första gången som gav mig rysningar i nacken och såg Håkan Hellström på Oranga scenen som efter tredje konserten med honom körde min favoritlåt ”Jag har varit i alla städer”. Det var nästan en slags lättnad att han körde den.
  • Roligaste minnet: När en dansk man i 40-årsåldern gav mig en spliff. Jag jobbade som Coffee Cow detta Roskilde, så att bli hög under arbetstid kändes inte riktigt rätt. Han påstod att han var en av Roskildes största chefer och att han okejade det. Inte helt övertygad röker jag spliffen med honom och upptäcker under tiden att han inte bär något slags festivalarmband överhuvudtaget.

2010

2010.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Gorillaz under sin Plastic Beach-turné såväl som The Prodigy var riktigt coolt. Men jag kommer nog aldrig glömma den enorma förvirring som Die Antwoord skapade långt innan de skapade jättestora hits och mest var kända för plojlåten ”Enter the Ninja”
  • Roligaste minnet: När jag 6 på morgonen ser fem killar i bar överkropp mata en däckad man fasttejpad till en stolpe med rykande köttfärs från sandlådeleksaker.

2011

2011.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Det var ett regnigt år, men jag minns tydligt att det precis hade slutat när Iron Maiden skulle gå på upp på scenen. Bruce Dickinson ropar till oss ”ROSKILDE! YOU MADE IT STOP RAINING!” och jag visste då att jag hade att göra med en professionell liveartist som visste exakt vad han skulle göra för att underhålla 70 000 människor samtidigt. Aldrig varit ett fan av Maiden, men jag njöt varenda sekund under denna konsert.
  • Roligaste minnet: När en dansk man upptäckte att vi skrivit ”tillhör Kuken Andersson” på alla campstolar och undrade helt oironiskt vem den här ‘Kuken’ var som varit så givmild med campstolar.

2012

2012.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Det här var mitt mest dedikerade år till musiken, jag lyssnade in mig på så vansinnigt mycket och såg kanske 30 konserter under hela festivalen. Nya upptäckter jag än lyssnar på är French Films, Celso Pina, The Alaev Family, Team Me!, Daughter och Ulige Numre. Superbandet Apparatjik slog till med psykedelisk nattfest jag minns väl. Björk och Bruce Springsteen var förstås coolt också.
  • Roligaste minnet: När två danskar gick förbi vårt camp och helt okommenterat lade en gigantisk sopsäck full med fläsksvål i Ariels knä.

2013

2013 (1).jpg

  • Mest minnesvärda konserter: När Metallica och Sigur Rós spelade på största respektive näst största scenen så smet jag och Ariel in på den minsta scenen Gloria. Där spelade Dead Rat Orchestra, bandet som är kända för att hugga ved i takt på scen och sjunga i stämmor. Det var ingen vedhuggning denna gång, men fintstämd stämsång, gitarr, dragspel och väldigt mellow stämning. Med allt kaos runtom på festivalen och de trånga spelningar som höll på omkring oss, så var detta helt magiskt.
  • Roligaste minnet: När vi alla i campet ringde våra mammor och hade dom på speakerphone så att alla hörde vad våra respektive mödrar sa.

2014

2014.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Jag grät mig igenom hela Lykke Lis konsert. Jag hade sett henne bara något halvår tidigare på Berns strax innan hon släppte I Never Learn. På Roskilde hade jag hunnit lyssna in mig på den och den upptrissade känsligheten man får på festivalen gjorde att det troligtvis blev min bästa konsert någonsin. Att sedan gå ifrån det och höra The Rolling Stones köra igång Jumpin’ Jack Flash på Oranga gjorde att jag bestämde mig för att det för alltid kommer vara min sjukaste torsdag någonsin. En extra mention till mamma och pappa som vågade köpa en endagsbiljett detta år och såg Stevie Wonder med mig på söndagen. Det var väldigt mysigt.
  • Roligaste minnet: När jag frågade Caroline vad vår vän Leo var någonstans. Hon svarade ”han pratar i telefon med sin mamma där borta” och hon pekar på Leo. När jag får syn på honom så ser jag att han håller i en vodkaflaska mot sitt öra och pratar i den som om det vore en telefon. Det var så oväntat och dumt att jag skrattade i flera minuter åt det.

2015

2015.jpg

  • Mest minnesvärda konserter: Det var många kära återseenden dessa år. Kendrick Lamar, Die Antwoord, bob hund, Mew och sist men inte minst Susanne Sundfør. Jag trodde inget skulle slå hennes konsert på Øyafestivalen 2012 när Oslos skyline glittrade över fjorden medan hon spelade. Men hennes Ten Love Songs var inte ute då och den skivan är så vansinnigt bra att denna dagskonsert på Roskilde drabbades därefter.
  • Roligaste minnet: Hela sista natten var ett totalt vansinne då flera i campet gav sig ut för att hämta roliga prylar som tidigare hemvändare hade lämnat efter sig. Det spelades krockett med ölburkar, vi byggde en hoppborg av luftmadrasser, tält i horisonten började brinna, det ropades i megafoner och allt detta var ackompanjerat av märklig dansk radio eftersom vår egna högtalare var sönder och någon hade hittat en gigantisk stereo utan AUX-uttag. Hands down en av de sjukaste nätterna jag upplevt.

2016

2016 (1).jpg

  • Mest minnesvärda konserter: LCD Soundsystem som avslutade det hela gjorde det med bravur. För mig och Ariel var det en väldigt personlig upplevelse eftersom vi båda lyssnat på LCD Soundsystem sedan gymnasiet. Men resterande publik var inte lika pepp, vilket man kände lite av. Annat var det på Tame Impala där vi var en del av en sällan skådat upptrissad publik. Att den konserten var sjukt tajt i överlag gjorde det inte sämre.
  • Roligaste minnet: Klockan är kanske nio på morgonen och alla är väldigt sega och trötta. Någon enstaka äter frukost, någon annan solkrämar sig själv. Standardmorgon på Roskilde. Jag ser min vän Caroline gå ur sitt tält. Hennes mascara är över hela kinderna och håret är helt tilltufsat. Hon går fram till en av de fula porslinfigurerna vi nu sedan 2011 haft som tradition att pryda campet med. Hon drar ner sina shorts och trosor till anklarna, tar upp porslinsfiguren och drar den bestämd längs sitt kön. Hon lägger sedan tillbaka den. När hon sedan går vidare för att göra nästkommande ärende, solkräma sig, ta en huvudvärkstablett, äta frukost, duscha or what have you, så gör hon det med en slags ”yeah, same shit as always”-attityd. Och det är det här vi har kommit till. När sniglande av porslinsfigurer bara är en del av vardagen. Vilken vacker samhällsnorm vi lyckats bygga i vårt camp genom åren ändå.

Topp 10 TV-serieavsnitt 2016

2016/12/16

Nu har alla TV-serier jag följt under året gått mot sina säsongers slut. Det här är nog första året som jag tittat mer på TV-serier än på film. Så det kändes rimligt att göra en topplista över de bästa avsnitten jag sett under året som gått. Here goes:

10. Love – Andy (S01E06)

18-love-6-w529-h352

Det fanns en del skiftande åsikter kring Love, själv var jag en av dom som såg nästan alla avsnitten samma dag som det kom ut och älskade varenda minut. Det mest lysande avsnittet var detta där Andy Dick gästar som sig själv och där han och Mickey festar loss i LA.

9. Westworld – Dissonance Theory (S01E04)

ep04-ss07-1920.jpg

”This is my fucking vacation” säger Ed Harris till en av de andra gästerna, Anthony Hopkins blir förjävla läskig för första gången under säsongen, Maeves storyline kommer igång på riktigt och mysterierna börjar tätna ordentligt i denna utmärkta TV-serie. Många TV-serier misslyckas i det här mittenstadiet av sin säsong med att vara riktigt spännande. De lunkar på och småplanterar saker i bakgrunden inför den stora finalen, ett bra exempel på detta är Game of Thrones. Här var Westworld annorlunda på det viset att en av dess mitennavsnitt också var en av dom absolut starkaste.

8. South Park – Skank Hunt (S20E02)

south-park-season-20-750x490

Föredrog nog den tiden då South Park hade fristående avsnitt, men denna säsong har ändå varit starkare än deras första försök till en linjär säsong som de gjorde förra året. Anledningen till att detta avsnitt stack ut var det magnifika montage då Gerald skriver trollkommentarer till Bostonlåten ”Smokin” och dricker rödvin samtidigt.

7. Chef’s Table – Grant Achatz

netflix_chefs_table_grant_achatz_serves_up_new_innovation

Chef’s Table har tagit matdokumentären till en helt ny nivå. Med sin klassiska musik, vansinnigt snygga filmfoto och intressanta kockar har den även gjort oss som bara är måttligt matintresserade att bli helt fascinerade.

Släng in att Grant Achatz restaurang i New York är en av de mest urflippade under säsongen och att han under uppstarten av den hade cancer och du har en fullkomligt magnifik TV-timme att beskåda.

6. Stranger Things – Chapter Seven: The Bathtub (S01E07)

i9qdiax

Troligtvis det mest spännande avsnittet på säsongen. Där mysterierna börjar lösas upp men inte så pass mycket att vi får riktigt alla svar än. Och ja – det här är avsnittet med bilen. Ni som fattar, fattar.

5. It’s Always Sunny in Philadelphia – McPoyle VS. Ponderosa: The Trial of the Century (S11E07)

maxresdefault

Hur den här TV-serien ännu inte tappat stinget är nästintill oförklarligt. Det går att se om säsong 4, 7 eller senaste säsongen. Man skrattar lika mycket. Den här säsongen vågade gänget bli något mer experimentella. Bland annat en 80-talsinspirerad skidsemester och ett avsnitt helt filmad ur POV-perspektiv. Det här avsnittet lyckades på något vänster bli en av de mest urflippade avsnitten någonsin, samtidigt utan att vara för mycket. Charlies morbrors löshänder ger en extra nivå till obehaget.

4. Better Call Saul – Inflatable

bcsi1

Better Call Saul är i grunden en väldigt bra dramaserie. Men precis som Breaking Bad så är humorn den stundvis levererar helt briljant. I det här avsnittet vill Jimmy sluta jobba för advokatbyrån han hamnat på, men vill samtidigt få ut bonusen han är lovad. Istället för att säga upp sig hittar han ett kryphål för att behålla bonusen och väljer istället att vara så störig som möjligt så att de tvingas sparka honom.

3. Game of Thrones – Winds of Winter (S06E10)

episode-60-1024

Förr i tiden hände de mest galna sakerna i Game of Thrones i avsnitt 9, så att vi i säsongsavslutningen kunde få varva ner något. Så var inte fallet i den här säsongen. Det var en del mellanavsnitt som inte sa så mycket, men allting ledde till detta. Jag minns att jag åkte till Malmö under Roskildefestivalen för att se avsnittet och jag vet inte om det berodde på att jag var överkänslig, men jag skrattade, grät och ropade mot skärmen ett flertal gånger. Riktigt starkt och explosivt avsnitt.

2. Westworld – The Original (S01E01)

evan-rachel-wood

Den här piloten har allting. När man ser om den kan det möjligtvis kännas som att man får lite för mycket basic saker förklarat för sig, men det var inget jag tänkte på när jag såg första avsnittet. Den upprepande musikslingan Sweetwater som kommer in varje gång tåget rullar in mot Westworld sätter den mystiska stämningen direkt och sen är man fast.

1. Bojack Horseman – Fish out of Water

21-bojack-04-w1200-h630

En av årets mest oväntade TV-seriehöjdpunkter var detta avsnitt då Bojack Horseman ska promota sin nya film i ett främmande land. Det främmande landet är det här fallet under vattnet, där de pratar ett helt annat språk och avsnittet blir därför nästan helt och hållet utan repliker. Istället får Bojack förlita sig på gester och miner. När han hamnar på djuphavsnivå och han tvingas ta hand om en sjöhästunge blir det nästan surrealistiskt. Ett briljant avsnitt på många nivåer.

10 år på Last.fm

2016/09/29

Egentligen var det någon gång i somras som jag hade varit medlem i tio år på Last.fm. Även om Last.fm inte räknat ALL musik jag lyssnat på, såsom det jag hade på musikmobiler innan Spotify kom etc så ger det ändå en väldigt bra bild om hur mitt musiklyssnande sett ut de senaste tio åren. Här kommer en lista på dom toppartister jag har och varför jag lyssnat så jävla mycket på dom:

1. Håkan Hellström

ettkolikbarnsbeka%cc%88nnelser

Skrobblingar: 4843
Storhetsår: 2008-2009 och 2013-2014

Jag var alltid en fiende till Håkan Hellström i mina tonår. Det var poppare och dom där med tokigt sprayat hår som gillade honom. Även när jag blev god vän med just en sådan poppare i ettan i gymnasiet så fastnade jag aldrig riktigt. Jag minns dock att jag såg musikvideon till ”dom kommer kliva på dig igen” i väldigt ung ålder och fastnade för den.

Men det var först efter Siestafestivalen 2008 då en tjej jag blev kär i skrev i min resande gästbok ”jag har varit i alla städer letat efter dig” som jag sönderlyssnade på ett kolikbarns bekännelser (skivomslaget ovan) som ännu är min favoritskiva med Håkan. 2009 blev jag också ihop med en tjej i ett år som älskade Håkan Hellström. När vi gjorde slut 2010 såg jag på hennes last.fm att hon lyssnade för fullt på 2 steg från paradise.

Tre år senare hade jag dock kommit över henne och Håkan släpper en ny skiva. Jag inser då att jag inte lyssnat en enda gång på 2 steg från paradise heller. På grund av att mitt ex höll på att lyssna på den. Så 2013 var för mig som att Håkan släppte två album på en och samma gång. Jag älskade ”Det kommer aldrig va över för mig” och det blev mitt andra favoritalbum. Jag har LP:n signerad i min hylla och jag är glad att jag till slut blev ett riktigt Håkan-fan. Min Last.fm skvallrar om en lång historia med honom i alla fall.

2. bob hund

20080707_221530_44804

Skrobblingar: 4005
Storhetsår: 2007-2009

Jag skulle hålla i en hemmafest som 17-åring och bad folk skicka mp3-filer på msn som jag kunde bränna på CD-skivor som dom ville höra på festen. ja jävlar ni hör ju. En Linus skickade tre stycken livelåtar med bandet bob hund. En som hette ”det skulle vara lätt för mig att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag” och bara den riktigt långa, konstiga låttiteln fick mig att fastna jag för bob hund. Jag hade denna låt, ”Sista beställningen” samt ”Ett fall och en lösning” att utgå ifrån. Någon gång efter festen fixade jag resterande diskografi på piratebay och ja då. Jag fastnade, väldigt rejält. Jag hade aldrig gillat musik på svenska förutom som barn när Black Ingvars gjorde hårdrocksversioner av barnlåtar. Det här var mindblowing för mig. Bra musik på svenska.

Tyvärr hade bob hund lagt ner. Dom skulle inte spela igen. Bara några månader senare när jag var som mest inlyssnad och hade köpt biljett till Roskilde 2008 landade nyheten: bob hund ska återförenas. Och dom som ska spela sin första spelning på flera år på oranga scenen på Roskildefestivalen. Jo tjena. Jag har idag sett bob hund live sju gånger och även om jag inte är lika galen i dom som jag var då, så kommer dom alltid vara en del av mig.

3. Ramin Djawadi

ramin-djawadi

Skrobblingar: 3045
Storhetsår: 2014-2016

Vem är det här?? Undrar ni kanske. Det är enkelt förklarat. Ramin gör soundtrackmusiken till Game of Thrones. Vad passar bättre att lyssna på för musik när man läser igenom böckerna som TV-serien är baserad på? Jo, hans soundtracks. Och låt mig säga att de där böckerna tar en jävla lång tid att läsa igenom. Ramin Djawadi är inte på något sätt en favoritartist i den bemärkelsen. Men han är en fantastisk soundtrackkompositör för Game of Thrones.

4. Red House Painters

7662

Skrobblingar: 2871
Storhetsår: 2006-2009

Jag vet fortfarande inte varför mina nyare favoritartister någonsin verkar slå mina gamla. Kanske var man mer envis och mindre varierande. Med det sagt lyssnar jag ännu en hel del på Mark Kozeleks första och bästa musikprojekt Red House Painters. Just när det gäller känslomässig och blödig musik är jag extremt kräsen för hur balansen ska vara. Red House Painters lyckades alltid ha extremt ångestfyllda texter, samtidigt som de var väldigt melodiska och ibland hade nästintill komiska covers på band som Yes, Paul McCartney och Modest Mouse.

Har i efterhand tyvärr upptäckt att frontmannen är en ganska dryg jävel, men jag kan också tänka mig att det beror på att han blivit gammal och bitter. Jag är fortfarande glad att 90-talets Red House Painters fortfarande går att mysa och må dåligt till.

5. Bruce Springsteen

bruce-springsteen-performance-feb-2016-billboard-650

Skrobblingar: 2809
Storhetsår: 2012-2016

Bruce är lik Håkan på det sättet att jag ibland bara får ett ryck och lyssnar igenom allt han någonsin gjort. För Bruce brukar det alltid gälla när jag besöker Malmö, eller precis perioden efter att jul och nyår varit. Varför vet jag inte. Jag började lyssna på Bruce för att han skulle till Roskilde 2012. Allt jag visste om Bruce var att folk i Göteborg älskade honom och att hans biljetter sålde slut. Det borde ju vara bra på något sätt. Jag har till skillnad från nästan alla andra jag känner inte haft föräldrar som lyssnat på Bruce. Allt jag visste om var ”Born in the USA” i stort sett. Allt annat var fri mark jag själv kunde utforska. Och jag gillar än idag det jag hittade.

6. The Velvet Underground

The Velvet Underground

Skrobblingar: 2802
Storhetsår: 2006-2011

Jag minns inte exakt hur jag upptäckte Velvet Underground. Det kan ha varit min bror som rekommenderade dom, det kan ha varit någon slags ”best rock songs”-samling jag laddat ner på piratebay eller så var det filmen High Fidelity. På något sätt hamnade i alla fall alla deras skivor på min iTunes och de spelades länge och mycket.

7. Chet Baker

68b471f9-5ce6-4907-a7cc-9dd7d054cb06-620x372

Skrobblingar: 2561
Storhetsår: 2011-2014

En gång spelade jag Chet Baker bland folk och en jag inte riktigt kände frågade mig ”Ah, Chet Baker. Gillar du jazz?”. Jag svarade: ”Nej, jag gillar Chet Baker”. Och det här är liksom kruxet med det mesta jag fastnar för som inte är film. Har jag hittat det allra bästa redan så funkar inte något annat för mig.

Jag tycker all hårdrock som inte är Judas Priest är undermålig. Jag tyckte all fantasy som ung som inte var Harry Potter sög. Så är även fallet här. Jazz som Chet Baker gjort är mer melodisk, roligare och bättre än all annan jazz jag hört. Har jag ingen aning om vad jag ska spela på en middag jag håller i, kör jag min spotifylista som heter ”Chet baker, rubbet” på shuffle, för den innehåller flera timmar av Chet Baker och inte en enda låt kommer gå fel.

8. Mew

mew-band-2015-pic

Skrobblingar: 2467
Storhetsår: 2009-2010 och 2014-2015

Mew är… svårbeskrivliga. För i grunden är det en rätt tråkig grupp av danskar. Men dom har fått mitt nackhår att resa på sig när jag sett dom live och sångarens röst är helt otrolig. De dör heller inte ut, utan deras senaste skiva som jag fick se live på Roskilde förra året var väldigt bra. Däremot kan jag inte påstå att Mew är ett särskilt spännande eller roligt band egentligen. Kanske var det därför dom kunde lyssnas på så länge. Det stack inte ut jättemycket. Deras låtar är rakt igenom fina och schyssta.

9. Daft Punk

daft-punk-2013-650-430-b

Skrobblingar: 2399
Storhetår: Inga

Daft Punk är Daft Punk. Jag har aldrig varit besatt av Daft Punk men jag har heller aldrig börjat eller slutat lyssna på dom. Daft Punk är alltid med mig.

10. Karpe Diem

5457f7931931442ae16dc8b51048efc1-980x653x1

Skrobblingar: 2362
Storhetsår: 2012-2016

Denna norska hiphopduo alltså. Jag lyssnade på deras första skiva 2006 och jag fick en fylleidé 2012 om att vi borde åka och se dom live på Øyafestivalen i Oslo. Förutom Karpe Diem fick vi ju liksom se The Stone Roses, Florence + the machine, Refused, Björk, The Black Keys och en massa andra. Men så visade det sig när jag lyssnade mig in på dom att Karpe Diems senaste skivor var bra. De var riktigt bra.

Sedan dess har de släppt två skivor och de går båda varma på mina spotifylistor och uppskattas alltid när jag dj’ar. Bland all välkänd hiphop kör jag en Karpe Diem och det händer ofta att folk går fram och frågar vad det här är för musik. Dom är störst i Norge, men här helt okända. Fortfarande obegripligt i mina ögon, då norrmännen med glädje bokar Timbuktu och Petter och tar in svensk musikkultur i överlag. Varför gör vi inte detsamma?

Topp 11-20:

11. Lykke Li
12. Pink Floyd (var på 1:a plats de två första åren jag hade last.fm)
13. Deadmau5
14. Bob Dylan
15. John Williams
16. Bright Eyes
17. Thomas Newman
18. Björk
19. Nirvana
20. The Who

Jag vill också påpeka att jag är medveten om den urkassa könsfördelningen i mina toppartister all time. Hade man dock kollat senaste fem eller tre åren hade det sett väldigt annorlunda ut där.