Det finns en ganska basic princip inom IT-felsökning som inte alla verkar ha koll på, men som är gyllene att kunna både privat och i sitt jobb innan man själv kontaktar sin IT-avdelning. De kommer ändå ställa de här frågorna till dig som du genom detta tänk nu kommer ställa till dig själv. Det är aldrig en genväg att kontakta IT, vi är inga magiker som sitter på insidan av din dator och drar i några spakar där inne så att det börjar fungera igen. Du ska alltid ha försökt löst det på egen hand först och höra av dig först om du verkligen fastnat.
Låt oss ta ett klassikt exempel: Wi-Fi har slutat fungera på din dator. Det första jag alltid gör är att kolla om jag ser Wi-Fi-symbolen på min telefon. Om jag ser ett olycksbådande ”5G” istället för Wi-Fi-solfjädern på skärmen så betyder det att nätet är kajko. Ser jag en Wi-Fi symbol går jag in i telefonen och testar att gå in på en hemsida, för att dubbelkolla att det funkar på telefonen. Om det funkar på telefonen, ja då är det inte fel på nätet. Då är det fel på datorn. Jag har här isolerat vart problemet sitter, som vi kallar det. Eller mer i folkmun: Jag använder uteslutningsmetoden.
Framförallt medför det en massa onödigt extrajobb om jag inte tar reda på det här först. Jag kanske går och startar om routern i tron om att det är fel på nätet, när det är datorn som jiddrar. Eller tvärtom, jag håller på att kolla datorns nätverksinställningar när jag vet att nätet ligger nere.
Se till att alltid kolla upp vart skon klämmer. Du och alla du ber om hjälp kommer vinna på det.
När Captain America: The Winter Soldier kom ut 2014 så hette det att det inte var en klassisk superhjältefilm. Det var en politisk thriller inspirerad av Tre dagar för Kondor, Alla presidentens män och den sortens 70-talsfilmer med konspirationer, förräderi och hemliga agenter.
Det var det inte. Det var fortfarande en superhjältefilm. Den var absolut inspirerad av politiska thrillers, men det var fortfarande huvudsakligen en superhjältefilm med den formalia som finns i dessa.
The Batman som hade premiär förra veckan är ett tydligt tecken på att detta har vänt. Batman spanar äntligen runt på brottsplatser som en riktig detektiv. Thrillerstämningen känns som något taget ur en David Fincher-film. Och jag kan inte vara den enda som refererade i huvudet The Riddler med sina igen motiv fällor och estetik till Jigsaw från Saw-filmerna. Istället för att en superhjältefilm är inspirerad av eller har inslag av Kung-Fu, spionthriller, episkt drama osv så är superhjälten en karaktär som befinner sig i en sådan värld. Superhjältar är här för att stanna (på gott och ont? Mest gott tycker jag) och det är verkligen i grevens tid att de cirkulerar kring en stämning och genre snarare än tvärtom.
Wes Anderson är tillbaka och det mesta är som det brukar. Estetiskt enastående helbilder, montage, den kändaste skådespelarensemblen du kan tänka dig och musik på franska (märkligt nog sjungen av Jarvis Cocker i denna film). Det som skiljer sig något från tidigare filmer är att scenerna växlar i färg och svartvitt, samt att filmen berättar tre kortare historier, istället för en längre handling. Jag är en person som historiskt stört mig på Wes Anderson och alltid tyckt att hans karriär peakade med The Royal Tenenbaums. Estetiken har sen dess blivit mer överdriven och humorn mer slapstick på ett irriterande finkulturellt sätt. Av någon anledning älskar kulturtanter slapstick så länge det är en festivalvinnande film av Tati eller Min Pappa Toni Erdmann. Man skulle kunna visa Stefan & Krister för en kulturtant, ljuga innan om att det vunnit guldpalmen och hon skulle skratta läppen av sig.
Den här typen av humorn finns inte med i The French Dispatch i lika hög utsträckning. Även den uppdelade historien passar Wes Anderson väldigt väl, särskilt för oss som tycker att han kan bli lite ”för mycket” ibland. Växlingarna i dramaturgi, tempo och skådespelare vi ska följa fungerar alldeles utmärkt. Även växlingarna mellan färg och svartvitt är otroligt snyggt och man vänjer sig snabbt. Det håller intresset uppe eftersom man alltid är ute efter vad skiftet vill berätta färgmässigt i scenen. Och det funkar varenda gång.
Kanske har jag blivit en person som inte stör mig på Wes Anderson längre, inte när han gör så här bra film i alla fall.
Lerduveskytte på engelska heter Skeet och myntades på 20-talet, det kommer ifrån norskans ord för att skjuta. Även om det är ett brittisk påfund, en sporttidning hade en tävling om vad sporten skulle heta och Skeet vann.
Skeet blev senare synonymt med att ”skjuta” ut sperma från sin pillesnopp. Moderniserat i 00-talets märkliga hiphopålder, inte minst i Lil Jons låt Get Low med de bevingade orden:
”To the window (to the window), to the wall (to the wall) ‘Til the sweat drop down my balls (my balls)To all these bitches crawl (crawl) To all skeet skeet motherfucker (motherfucker!) all skeet skeet god damn (god damn) To all skeet skeet motherfucker (motherfucker!) all skeet skeet god damn (god damn)”
Det är lite fint att detta slang för att spruta sperma ursprungligen kommer från lilla Norge.
Det är kul det här, med boomers, millennials och zoomers. Och såklart den ofta bortglömda Generation X, i alla fall när det ska bråkas generationer emellan. De gömmer sig gärna i bakgrunden. Men låt er inte luras, det finns en mörk anledning bakom det.
För sisådär tio år sen var det här aldrig en topic? Ni kan läsa den här bloggen. Jag var en småtuff 19-åring som skrev topplistor om allt möjligt och hade spaningar åt alla möjliga håll. Skrev jag någonsin om boomers eller hur olika generationer betedde sig? Nä just det. Det senaste är tydligen att Zoomers tycker vi millennials är astöntiga. Vi har benan åt fel håll, vi har tajta jeans och vi gör Harry Potter till en del av vår personlighet (något som är extra frowned upon nu när det visat sig att J K Rowling är en TERF.)
Låt oss därför ranka de fem senaste generationerna utefter vad en småtuff man i 30-årskris tycker. Det blir väl kul?
5. The Silent Generation
De som föddes 1928-1945 är den coolaste generationen eftersom de antingen föddes mitt under finanskris, nazism eller spritt språngande världskrig. Istället för att gnälla så uppfann de TV:n, åkte till månen, åkte i tuffa bilar och byggde galna ekonomier lite varstans. Sen slog de sina barn jävligt mycket såklart, det var så de fick ut sin frustration. Det kan vi ändå ursäkta.
De bästa människorna från denna generation: Nina Simone, James Dean, Sylvia Plath, Martin Luther King Jr., Muhammad Ali, Paul McCartney (inte Lennon lol), Audrey Hepburn, Brigitte Bardot, Buddy Holly, Bob Dylan, Stanley Kubrick, Neil Armstrong, Yoko Ono (fortfarande inte Lennon lol), Stephen Hawking, Ruth Bader Ginsburg och Pelé.
De sämsta människorna från denna generation: John Lennon och möjligtvis Charles Manson men han gjorde åtminstone ganska skön musik.
4. Millennials
Japp, jag sätter min generation som den näst-bästa efter generationen som gav oss både Gudfadern 1, 2 och Dark Side of the Moon, hurså? Ja, det kommer bli lite navelskådande men DET FÅR VÄL VARA SÅ.
Milennialls får en massa välförtjänt skit ska dock sägas. Att vi är lata är 100% sant, men det är bara för att vi växt upp med idén av våra boomerföräldrar att vi kan nå alla våra drömmar så länge vi arbetar tillräckligt hårt. Detta sa dem för att man som en boomer med tex journalistdrömmar kunde gå in på valfri småstadsredaktion säga ”hej kan jag skriva för er?” och sen 50 år senare vara korre i Washington, fortfarande utan formell journalistutbildning (obs, detta har hänt på riktigt). Men den bittra sanningen började uppdagas för millennials att vi i finanskriser, högre population och ja ni vet, livet i stort gav oss ett stort fuck you finger. Vi har behövt skärpa oss postumt allteftersom tiderna tvingat oss. Det har gjort oss till bittra jävlar.
Men! Med det sagt så är vi det bästa av två världar gällande personlighet. Det finns inte en enda millennial man inte vill ta en öl med. Vi var barn när internet kom, så vi var tvungna att lära oss allt om hur datorer fungerar när det var som mest komplicerat. Jag jobbar med IT och boomers och 20-åringar är precis lika clueless när de stöter på tekniska problem. Så går det när man har en enkel iPad att direkt vänja sig vid och inte behöver defragmentera C:-disken som femåring i Windows 95. Vi växte upp med Jackass och extremt grabbig humor, men är samtidigt jävligt woke. All den tid vi lade på att strunta i att plugga (för vi trodde allt skulle lösa sig ändå) lade vi på att supa i parker, gå på festivaler och ta psykedeliska droger. Vi kommer vara de hittills roligaste (och följaktligen pinsammaste) gubbarna och tanterna ni någonsin kommer se. Det kommer bli grejt.
Nu när vår generation också börjat göra riktig kultur så märks det också att vi kommer utföra storverk i framtiden. Världen kommer kanske gå under i en stor miljökatastrof, men vår generation kommer göra riktigt go eskapism. Inklusive jag själv (snälla lyssna på min podcast Södermalm Noir).
De bästa människorna från denna generation: Alexandria Ocasio-Cortez, Kevin Parker, Lydia Sandgren, snubben som gjorde Estoniadokumentären, Jennifer Lawrence, Avicii, Saoirse Ronan, Kendrick Lamar, Malala, Ariana Grande, Usain Bolt, Amy Winehouse, Lady Gaga, Elliot Page och Ari Aster.
De sämsta människorna från denna generation: Pewdiepie, men även han hade man velat ta en öl med.
3. Zoomers
De små gulliga. Zoomers är på många sätt överlägsna oss millennials. De såg de ekonomiska ansträngningar och skit vi fick stå ut med och de behövde bli bättre än oss. Bort med skolkandet, bort med supandet och framförallt bort med allt latande! Zoomers är så hela och rena man kan bli, för de har inte råd med något annat. Efter gymnasiet drar de raka vägen till KTH eller blir HR-specialister, ekonomer eller något annat tryggt. När de inte pluggar så spelar de padel eller diskuterar med sina vänner vilka kryptovalutor de ska investera i. Alternativt är de miljö och människorättskämpar som vill göra världen till en bättre plats. Men det finns inga planerade Woodstockfester för detta förstås, utan viktiga möten, pigga demonstrationer med ekologiskt kaffe och länkande till skrivunder.com
De bästa människorna från denna generation: Greta Thunberg, Billie Eilish, Amandla Stenberg, Zendaya och Millie Bobby Brown. Lägg väl märke till att alla manliga zoomers är helt värdelösa.
De sämsta människorna från denna generation: xQc
2. Boomers
The good old boomers. I Land of Confusion av Genesis sjunger Phil Collins ”I won’t be coming home tonight, My generation will put it right” och det är ju en mening som åldrats riktigt dåligt, don’t you say? Vad kan jag skriva som inte redan har sagts om den glada skara bortskämda gubb och tantjävlar? Generationen som varnade oss som barn för att inte tro på allt som stod på internet och som idag går på 5G-protester för att nån rysk bot algoritmerat in sig i deras flöde och lett dem nedför ett kaninhål de aldrig mer kommer kunna ta sig ur. Generationen som idag röstar höger och tycker unga personer är ”naiva” som är vänster. Glatt citerar de ”Den som inte är vänster när den är ung har inget hjärta, dem som inte röstar höger när de är gamla har ingen hjärna” och nån boomerkompis säger ”haha den va bra!” (boomers älskar att säga ”haha den va bra!”).
Sen är boomers helt vansinniga sexister. Varenda seriestripp skapad av en boomer handlar om gubbar som vill vara otrogna mot sina förfärliga fruar. Varenda en. Det är deras enda skämt. Det här skämtet är så inpräntat i allas membran att referenspunkten ”frun skyller på huvudvärk för att inte få ligga” blivit en humortrop i sig.
Det finns dock inga som skapar så bra blockusters som boomers. För de förstår enkla nöjen mer än någon annan generation. Steven Spielberg, George Lucas, Michael Bay och James Cameron sa i kör: ”Varför ska storfilmer alltid handla om historiska händelser som lawrence av arabien eller vara långsamma maffiafilmer? Låt oss ha lite kuuuul för faaaan!” också skapade de filmer därefter. Pew pew, dinosaurier och aliens! Och nu när Russo-brorsorna börjat göra blockbusters med Avengers så har dem förstört allting igen med att en något mer komplicerad handling och smal humor. Längtar till Avatar 2 så boomer-Cameron kan visa vart skåpet ska stå igen.
De bästa människorna från denna generation: Ovan nämnda regissörer, Patti Smith och mina föräldrar.
De sämsta människorna från denna generation: Alla andra lol.
1. Generation X
Okej ni läste boomers på plats 2 så det kanske inte blev så mycket av en twist att Generation X hamnade som den sämsta generationen. Men herregud vad sämst de är.
Vi ska ändå vara glada som millennials att vi växte upp med kultur som generation X skapade. Vi fick uppleva Blur VS Oasis, Killinggänget, Varan TV, South Park, Jackass, Gorillaz, Seth Rogen-komedier och GTA-spelen. Saker vi kommer vara ständigt tacksamma för. Men det går inte att frångå det faktum att många av dessa är sjukt problematiska.
Silent generation kämpade för civila rättigheter och uppfann en ny slags feminism, boomers hade åtminstone ett par rimliga personer som kämpade för ett bättre samhälle men vad gjorde generation X? De skrev The Game.
Den sexistiska humor som boomers höll på med, som ändå var relativt enkel, drog Gen X upp till hundra och slängde även in extrem transfobi. Det är helt vansinnigt att se en del av det man skrattade till som barn idag. Ace Ventura till exempel, där har vi en hel scen där Jim Carrey tvättar sin tunga på olika sätt för att han insett att han hånglat med en transperson. I Family Guy så spyr Brian i 30 sekunder på grund av samma anledning. I South Park spyr flera karaktärer när de inser att Cartmans mamma är en biologisk man. Och ni trodde ”min fru vill inte ligga med mig”-skämttropen var dålig. Hahaha. Generation X är den sista generationen som hade svensexor och möhippor med bara vänner från det egna könet. För alla yngre än gen x är det ett helt obekant koncept att inte ha några vänner alls från det motsatta könet. Kanske är det en del av det som gjort oss så mycket vettigare också.
Jimmy Kimmel är idag en av de stora talk show-hosterna, men på 00-talet höll han i den raunchy komedi-showen ”Man Show” där ett vanligt inslag var tjejer i bikini som hoppade i en studsmatta. Det var det enda som skulle vara roligt. I Norge fanns en show med samma namn där de gjorde en parafras på Ghostbusters, som hette Gaybusters där ett gäng manliga killar sköt stereotypa homosexuella män. Har jag förresten nämnt Eminems tidiga texter? Eller det faktum att typ alla Sverigedemokrater i toppositioner är gen x som blev grabbpolare i Lund?
Men det här var på 90 och 00-talet. Generation X är snälla nu. De lovar! Henrik Schyffert gör faktiskt woke standup nu. Bingo Rimér är faktiskt inte flickfotograf längre. Filip och Fredrik är också woke. Alex Schulman skriver fina romaner nu och driver elak blogg längre. Fredrik Backman likaså. Viktor Barth Kron är en politisk journalist. De fyra senare exemplen har alla skrivit för Slitz eller Moore vid minst ett tillfälle, ska nämnas. Men det är väldigt tyst idag om vart de började sin journalistiska bana. Medan boomers ändå kan vara något öppna med att de antingen fortfarande är misogyna rövhål eller att det var andra tider och att de lärt sig bli bättre människor, så försöker generation X desperat gömma deras synder under mattan. I Fredrik Virtanens fall ganska bokstavligen.
Gen X har ju inte slutat vara vidriga heller. Julian Assange är generation X, likaså R Kelly och ovan nämnda J K Rowling. För att inte tala om Kevin Hart med sina homofoba tweets som kom så sent som 10-talet och Gwyneth Paltrow som lurar alternativmedicin-galningarna att köpa doftljus och krämer till överpris. Märk också att aktivister och politiker från denna generation antingen är as eller totalt anonyma. Här finns ingen RBG, Dolly Parton, AOC eller Greta representerad.
Sen har kvinnor i gen x ändå skapat väldigt bra kultur, det får jag tillstå. Så förlåt till tex Fiona Apple, Alanis Morisette, Anna Odell, Liv Strömquist och Sofia Coppola för att ni är med i topplistan över den sämsta generationen någonsin.
De bästa människorna från denna generation: Ovan nämnda kvinnor och Damon Albarn.
De sämsta människorna från denna generation: Liam Gallagher
Sammanfattning
Boomers kom till världen och sa: Kolla, vi kan ha kul! Millenials kom till världen och sa: Det är supernice att ha kul, men kan vi snälla vara snälla mot varandra också? Zoomers kom till världen och sa: Vi borde vara ännu snällare mot varandra men kanske också planeten? Generation X kom någonstans däremellan och sa: Jag gillar tuttar (men han kommer dementera det om du frågar om det idag).
Ps. Jag hade bara med silent generation för att framstå som mer ödmjuk över att inte sätta min generation högst på listan, jag kan erkänna det så här i slutet av topplistan eftersom jag inte är nån jävla gen x som inte kan stå för det jag gjort. Ds.
Att kändisar skriver böcker har såklart alltid varit en grej. Men har det någonsin kommit en så stor uppsjö av böcker av folk som blivit kända genom att enkom ha en ”härlig personlighet” som behandlar ämnen de egentligen inte kan så mycket om? Om det hade varit en grej på 90-talet så känns det lite som att någon skarpsynt satiriker skulle släppt en bok med namnet ”Nonsens” och på 300 sidor hade alla orden varit just ”nonsens” om och om igen tills boken liksom tar slut.
Henrik Schyffert hade kunnat göra detta sent 90-tal om inluencers fanns då, som ett ironiskt statement. Sen hade den faktiskt sålt rätt bra och blivit en komisk poäng. Kolla, folk köper bara min bok för att det står ett känt namn på boken, haha. Men det hade inte riktigt varit sant, för PR-kuppen (som detta faktiskt hade varit, han hade blivit intervjuad i TV och signerat den på bokmässan etc) hade varit anledningen till att folk köpt den. Folk hade under sina middagar på 90-talet och tidigt 00-tal tagit fram den och visat sällskapet som en ball grej medan en Bo Kaspers-CD lät i bakgrunden (mellan 1997-2005 var det inte tillåtet att lyssna på något annat än Bo Kaspers Orkester under middagar).
Det stora skillnaden är också att en bok som en kändis släpper oftast är i relation till något de gör, en biografi, en kokbok de släpper långt efter att de blivit ordentligt folkliga eller vad i helvete det här nu var:
Skillnaden är att influencers oftast är lika gamla som jag är (nyss fyllda 30 år, tack för grattis i efterskott) eller yngre. Jag tänkte att vi kunde gå igenom lite av de böcker influencers släppt senaste åren och jag tänkte sätta upp dem i lite olika kategorier, men vill informera om att i varenda beskrivning av böckerna så står det att de ”berättas på ett ärligt, personligt och ofta lättsamt sätt”. De följer alla samma insäljande formula, för man vill inte vara för lättsam, antar jag. Nåja, första kategorin:
De biografiska böckerna
En av de rimligare versionerna. Hur hamnade den här personen på youtube med så många följare? Varför tittar min 12-åriga dotter på när denna Jocke bråkar med sin flickvän, på sin iPad hon fick av mig i julklapp? Alla dessa svar kan man få i den här boken, som faktiskt fick rätt bra recensioner. Inte minst för att Joakim tog hjälp av två faktiska författare att spökskriva boken. Något han inte gjorde i uppföljaren ”vi mot världen” som han släppte ifjol med sin flickvän Jonna. Han kanske kände att han hade koll på den här författargrejen. 2019 var han dock inte lika mycket i hetluften och att göra om John Lennon och Yoko Ono-posen som det redan finns ca miljontals efterhärmningar av (och som hans målgrupp troligtvis inte har koll på) var nog inte en särskilt bra idé heller. Det sköna med influencers måste väl ändå vara att de försvinner relativt snabbt? Nu när man säger den här snubbens namn så är det återigen som att folk behöver fundera en stund innan de fattar vem man menar, precis som när man sa ordet ”jockiboi” år 2013.
Självhjälpsböckerna
Det som förvånade mig gällande Margaux Dietz är att hon är lika gammal som mig men bara nyligen varit ett namn jag hört talats om, jag har framtill idag trott att hon varit typ 23. Jag menar, vad håller du på med Margaux? Isabella Löwengrip har redan skrivit fyra böcker om både självhjälp, aktier, att vara mamma och den fjärde heter ”economista” så jag antar att den handlar om privatekonomi. Hon skrev sin första självhjälpsbok 2010, alltså när hon var 20 år gammal. Vad gjorde du då Margaux? Jag vet vad jag gjorde då, jag drack bajapäron på folkhögskola och åt gorbys. Nu kommer du här på eftersläpen, framgångsrik bloggare som nästan är 30 bast och försöker göra samma sak (alltså skriva en självhjälpsbok, inte dricka bajapäron på folkhögskola)?
Well, det verkar funka för folk köper den här boken. Hon till vänster vet jag inte vem det är men den har den mest generiskt tråkiga boktiteln jag stött på i mitt liv. Böckerna verkar i båda fallen handla om hur man når den framgång de båda nått, samtidigt som de båda vill berätta om hur ”snårig” vägen dit har varit. Att Adlibris informerar att de ofta köps tillsammans påvisar i alla fall att deras fans letar efter mer än bara en guide och det tycker jag är ett sunt tecken.
”Jag brinner för det här ämnet”-boken
Clara Henry har nu släppt en bok om mens, en om feminism och Therese Lindgren har släppt en om veganism. Dessa ska fungera som några slags förebilder och guider för unga tjejer där ute, verkar tanken vara. Eller det är i alla fall så de säljs utåt. De ser sig själva säkert som stora förebilder också och det är ju fint. Bokförlaget anlitade dock inte dessa personer för att att faktiskt lära ut något till unga tjejer, de vill mest att de ska köpas, i många många många nummer. Annars hade de kanske bistått författarna med resurser. Som att Clara Henry kanske skulle få prata med genusprofessorer, kuratorer som pratar med unga tjejer varje dag eller ja, något slags stöd för att göra det till en matig bok som faktiskt hjälper unga tjejer. Men fokus är istället, vilket de även säljs in som, på ”personliga historier”. Jag har inget emot personliga historier, tvärtom, det ska ju inte vara en tråkig faktabok och jag förstår hur kända namn + boksäljande fungerar och att dessa influencers säkert gör sitt bästa, men visst får man lite dålig eftersmak av de här böckerna?
”Jag är faktiskt inte alltid den spralliga glada personen jag verkar vara hela tiden”-boken
Otroligt! Jag brukar heller inte gå in på jobbintervjuer och berätta att jag gråtrunkade samma morgon, hon är precis som jag!
Matlagningsboken
Okej så denna har faktiskt något form av ett unikt grepp. Det verkar vara en biografi blandat med enkla recept sprinklat här och var, som ”tio lektioner i matlagning” av Lotta Lundgren fast för en yngre generation? I’ll give it a pass. Det är i alla fall långt bättre än vad i helvete det här nu var:
Orange Feeling har med åren blivit Roskildes slogan. Det är svårt att beskriva, men ett citat minns jag ”ge något till någon, utan att förvänta dig något tillbaka”. Det är en festival som är non-profit och som ger allt sitt överskott till välgörande ändamål. Till skillnad från events av FKP Scorpio eller Live Nation där större delen av biljetten troligtvis går till tyska eller amerikanska gubbar i kostym.
Har man varit där så vet man dock exakt vad Orange Feeling betyder, även om det är svårt att sätta i ord. Precis som alla andra festivaler handlar det mycket om att se livemusik, dricka kopiösa mängder alkohol och för många, att knarka. Vi ska inte sticka under stolen med det. Det handlar mycket om att vara det som hippies hade som mål att vara. Varje festivals mål bör och ska vara att efterlikna Woodstock 1969 så mycket det bara går, fast med bättre logistik. Även där är Roskilde otroliga på att hålla folket lugna. Mat finns till rimligt pris för den som letar, för orimligt pris för den som är för hungrig och inte är sparsam. Toaletterna (japp, bajamajorna är borta) underhålls ständigt och det är aldrig slut på toalettpapper.
I grunden kan man säga att Roskilde till stor del handlar om en slags festlig vänlighet. Att vara snäll, spexig och ha roligt. Att ge något till någon, utan att förvänta sig något tillbaka.
Jag var på Roskilde mellan 2008-2018. Förra året valde jag att ta en paus för första gången på 11 år och istället åka till Budapest med min flickvän. En sån där härlig europasommarsemester som man sett alla vännerna göra, men som man inte haft råd med, eftersom man hade lagt alla sina besparingar på att vara full på ett danskt fält i åtta dagar. Förhoppningsvis har jag råd med båda nästa år tänkte jag.
Men det blev inget nästa år. Jag fyller 30 den 22:a juni och tänkte fira stort med comeback till Roskilde som även skulle fira sitt 50:e år. Jag skulle dessutom åka dit med min flickvän för första gången. Hon har varit där två gånger innan, men utan att vi visste eller kände till varandra.
Det här nya coronaviruset har påverkat mig på många sätt. Jag var väldigt tidigt påverkad i arbetet då jag i min IT-avdelning fick försening av iPhoneleveranser, eftersom fabrikerna i Kina som tillverkar delar av dem fanns i påverkade delar av Kina. 25:e februari skrev jag till min flickvän om detta. Jag tyckte det var helt sjukt att något där borta, påverkade mig här i Stockholm.
Om jag bara visste. Det hände så snabbt. Jag ser saker jag skrev för några veckor sen, månader sen och det är som att det skedde för flera år sen. Men allting framåt känns också som en evighet. Det finns ingenting att se fram emot längre. Att ha mål, planer eller något att vara pepp inför är officiellt över.
Det får mig att tänka på att vi behöver Orange Feeling mer än någonsin. Det blir inget Roskilde, men vi behöver Roskildes festliga vänlighet. Överallt. Ge något till någon utan att förvänta dig något tillbaka. Var optimistisk. Ha huvudet högt. Ha Orange Feeling! Det är det enda som kommer ta oss genom detta, tillsammans.
En kängurukramare är en person som jobbar i klädesbutik eller något efter gymnasiet men bor hemma, tar sin förmögenhet (pga att hen inte betalade hyra till sina föräldrar) och åker till Australien. Där kramar hen kängurus, åker surfbräda och bungyjumpar. Väl hemma pluggar hen till typ HR-specialist, ekonom eller något annat som kommer göra hen rik och på Tinder skrivs det att personen är ”äventyrlig och spontan” med många bilder från Australien och senaste semestern från Åre. Är det en kille är det mycket fiskebilder, är det en tjej är det istället gym/yoga-bilder.
Men i överlag är en kängurukramare någon som är ekonomiskt oberoende och samtidigt inte vidrör någon subkultur eller finkultur.
De är till skillnad från stereotypen ”stekare” heller inte intressanta ur ett extravagant perspektiv. På samma vis är inte influencers eller Paradise Hotel-deltagare kängurukramare, men deras följare består till större delen av dem. För att vara kängurukramare så är det mer i linje med att ha ett normalt 8-17 jobb och man lägger hellre pengar på att renovera köket än på att vaska champagne.
Kängurukramarna ärframgångsrika, unga, röstar höger och är övre medelklass men samtidigt har de inte har något intellekt som vidrör något utanför jobbet eller deras hobbys. Dessa innefattar vanligtvis ungefär två av följande: aktier, sport, friluftsliv, fordon, TV-spel och mode (ej att blanda ihop med mode som kultur med sin rika historia, kängurukramare vet med högsta sannolikhet inte att Coco Chanel var en genial morfinmissbrukande människa som fanns i verkligheten).
Det som är det mest provocerande med kängurukramarna är att de är rätt smarta personer i överlag, men har absolut ingen smak. De kan rentav vara stolta över det. De kan skryta över att de aldrig sett en svartvit film, gått på balett, opera eller teater. Den kultur som de konsumerar är exempelvis Marvelfilmer, deckare, Summerburst och på sin höjd en Håkan Hellström-konsert.
Det värsta med detta är att kängurukramarna gör bort Sverige utomlands. För tyska, franska, brittiska eller knappt amerikanska människor med motsvarande lyckade karriärer är knappast så kulturellt debila som våra svenska kängurukramare. Det gör mig direkt orolig hur många gånger scenariot skett att en utländsk businessman under en middag frågat en svensk person på en tjänsteresa, om vilken hens favoritfilm av Ingmar Bergman är och de med största sannolikhet knappt känner till schackspelet med döden i Det Sjunde Inseglet.
Kängurukramare är helt enkelt vårt lands största skam.
Snart är året 2020 och det betyder vid årsskiftet också att det är dags för ”Oscar season”, många bra filmer kommer att kunna bli tillgängliga som kommer vara aktuella för Golden Globes och Oscars. The Irishman tror jag eventuellt skulle kunna bli en kandidat till att hamna på listan vi har under vårt sköte här nere, men det får vi se nästa vecka. Jag kan faktiskt inte hålla mig, jag behövde skriva den här listan!
Lustigt nog så hade jag också gett exakt 10 filmer 5/5 i betyg på filmtipset de senaste tio åren som kommit under 10-talet. Jag är en kräsen filmbetygsättare och har skrivit tidigare om filmbetyg fungerar, att på en procentskala är filmer som fått 5/5 98-100%. Mer eller mindre fulländade filmupplevelser med andra ord.
Innan vi påbörjar listan skulle jag vilja dela ut några specialutnämnanden:
Bästa skräckfilm: Insidious Bästa actionfilm: Inception Bästa stor-franchisefilm: Avengers: Endgame Bästa soundtrack: The Hateful Eight Bästa kortfilm: Dekalb Elementary Bästa animerade kortfilm: Pépé Le Morse Bästa dokumentär: The Jinx Bästa kortdokumentär: Heaven is a Traffic Jam on the 405 Bästa skådespelare: Amy Adams
Grattis alla pristagare, grattis grattis. Nu till huvudlistan:
10. The Descendants
Det finns få saker som griper tag i min dramaturgiska nerv så mycket som när det kommer till komplicerade draman inom familjer. Bara hisspitchen till den här filmidén är värd miljontals dollar: En mans fru hamnar i koma och han får reda på i samma veva att hon varit otrogen. Hjärnan går i högvarv direkt; Hur hade jag själv reagerat på om jag blev utsatt för något sånt? Nu var det väldigt längesen jag såg den här filmen. Jag har faktiskt lite svårt att minnas den men jag vet också att jag aldrig haft någon anledning att sänka betyget till en fyra. Jag vet också att jag närsomhelst kan se om den och troligtvis älska varenda sekund.
9. The Square
Nia på listan och även 10-talets bästa svenska film (två andra fina har varit Monica Z och Bitchkram) är The Square. Jag har haft lite svårt för Ruben Östlunds tidigare filmer, där allvaret och det obekväma fått ta för stort fokus ifrån det bisarr och humoristiska, något som hans debutfilm Gitarrmongot hade väldigt mycket av. The Square lyckas få fram det på nytt och dessutom på ett mycket bättre, stilrent sätt. Med en faktiskt linjär röd tråd och story den här gången.
8. Margin Call
Det är ju något visst med filmer som handlar om enorma mängder pengar och skildringar av galna kapitalister. The Wolf of Wall Street, The Big Short och Succession är andra skildringar jag älskat det här decenniet (medan den nyutkomna The Laundromat tyvärr var rätt kass). Men Margin Call lyckades bäst med att visa den eskalerande kraften av pengar, där högre och högre höns blir inblandade i något som kanske först inte verkade vara en så big deal.
7. The Florida Project
Att skildra fattigdom och misär är troligtvis det svåraste en filmskapare kan försöka sig på. Oftast blir man ju bara deppig och ledsen. Svenska försök såsom Mig äger ingen och Svinalängorna är ju bra filmer, men knappast något man skulle vilja se om eller ens äta popcorn till. The Florida Project såg jag om bara dagen efter att jag hade sett den första gången. Den lyckas göra stor underhållning av misär, samtidigt som den griper tag i en och lyckas ha med barnskådespelare som pratar och agerar på det sättet som barn faktiskt gör.
6. Birdman
Aaaah det manliga egot. Vilken härlig grej det är att skildra och peta i ändå. Men det mest anmärkninsvärda med den här filmen är såklart sättet den filmats på, hur den aldrig verkar ta någon paus. Det är närbilder, åkningar och vi får följa med överallt, både i New York och rent emotionellt, med de där ständiga trummorna i bakgrunden. Jag blev lite förvånad över att en film som är så pass ”out there” vann Oscarn för bästa film och det är helt klart den bästa av decenniets vinnare av den tyngsta statyetten.
5. Inside Out
Jag hade verkligen inte förväntat mig särskilt mycket av den här filmen. Jag minns att jag tankade hem den en bakfull söndag på mitt rum på Södermalm och att jag var helt fylld av liv efteråt, på något sätt. Jag skrattade, jag grät och det hela var bara helt otroligt. Sen såg jag om den med mina föräldrar kring juletider några veckor senare och grät bara ännu mer. Herregud vad de där jävla pixar-rackarna vet vilka knappar de ska trycka på. Otroligt. Detta är då även decenniets bästa animerade film, tackar som frågar.
4. Midsommar
Jag är så otroligt glad att den här filmen finns. Jag visste redan från början att jag skulle gilla den då jag älskade Hereditary. Jag älskar även filmer om kulter såsom Eyes Wide Shut. När allting svävar i ett slags mysterium. Nu var det inte ett särskilt stort mysterium i den här filmen, vad som pågår rent praktiskt alltså. Istället utforskade den något annat med miljön och handlingen mer som en slags trygg och vacker utgångspunkt. Jag har inte kunnat slutat tänka på den, varken sen jag såg den på bio härommånaden eller sen jag såg om den på Bio Rio i extended version. Och ja, självklart är detta också den bästa filmen som kom ut år 2019. Här har ni den.
3. The Social Network
Det finns nog ingen film jag sett om så många gånger de senaste tio åren som The Social Network. Jag tror inte ens jag gillade den särskilt mycket när den kom ut? Gav den troligtvis en trea i betyg eller så. Sen såg jag om den för ungefär tre år sen, minns inte exakt varför och blev helt golvad av den. Jag började utforska dialogen i den, jag läste igenom manuset och såg den en gång till. Den är helt briljant. Den har perfekt dialog och tempo. Den är aldrig tråkig. Att David Fincher och Aaron Sorkin inte gjort någon mer film tillsammans sen dess är helt obegripligt. Känns som att det är dags för en uppföljare om vad som hänt med Facebook de senaste tio åren.
2. Whiplash
Både Margin Call och The Social Network nuddar på något som den här filmen tar till sin absoluta spets: Ambition och rivalitet. Vår mänskliga och ständiga försök att gå i rätt riktning för att nå våra mål, viljan att vara bäst på något. Den här väldigt intensiva filmen har absolut inga krussiduller. Vi får precis så mycket bakgrundsinformation som behövs om våra karaktärer för att vi ska bry oss om dem. Vart de kommer ifrån, vad de har för relation till sina mödrar eller vad de har för hobbys spelar ingen roll. Ambitionen inom jazzen och trummorna är det enda som spelar roll. Det är en film som bara har det fokuset och den kör i 200 km i timmen nedför den här raka banan, där vi lyckligtvis får åka med.
1. Interstellar
Det var något redan i den första trailern (som hade det sjukt kaxiga eller rentav elaka sluttexten ”one year from now”) som tilltalade mig. Den handlade väl kanske till störst del om Hans Zimmers oerhört vackra soundtrack till filmen, men även att vi hade ett äventyr att vänta oss. Något allvarligt, stort och som skulle utspela sig i rymden, men där inget i trailern visade något som utspelade sig i rymden. Det fick förbli ett mysterium till dess att man skulle få se filmen. Mysteriet i denna här filmen var något annat än det i exempelvis Ad Astra, Arrival eller Annhilation som har sina kvalitéer, men Interstellar lyckades hitta något nytt. Något som fula och dåliga människor tycker är ”ologiskt”, men det de inte förstår är att de enda historierna som är värda att berätta, är människans konflikt med sig själv. Och som sagt så är jag en sucker för dramaskildringar om familj, men där det också för huvudpersonen handlar om en slags ambition utöver det. Det bästa av två världar, helt enkelt.
Andra strålande filmer man borde se ifall man inte gjort det: Blue Valentine, Once Upon a Time in Hollywood, Dunkirk, Mother!, Leave no Trace, Anomalisa, Trumbo, Argo, Cloud Atlas, Ex Machina, Roma, Captain Fantastic, Room, Mad Max: Fury Road, The Lobster, Blade Runner 2049, Elle, Arrival, The Hateful Eight, Våtmarker och Coco.
socialasituationer.wordpress.com 