10 år på Last.fm

Egentligen var det någon gång i somras som jag hade varit medlem i tio år på Last.fm. Även om Last.fm inte räknat ALL musik jag lyssnat på, såsom det jag hade på musikmobiler innan Spotify kom etc så ger det ändå en väldigt bra bild om hur mitt musiklyssnande sett ut de senaste tio åren. Här kommer en lista på dom toppartister jag har och varför jag lyssnat så jävla mycket på dom:

1. Håkan Hellström

ettkolikbarnsbeka%cc%88nnelser

Skrobblingar: 4843
Storhetsår: 2008-2009 och 2013-2014

Jag var alltid en fiende till Håkan Hellström i mina tonår. Det var poppare och dom där med tokigt sprayat hår som gillade honom. Även när jag blev god vän med just en sådan poppare i ettan i gymnasiet så fastnade jag aldrig riktigt. Jag minns dock att jag såg musikvideon till ”dom kommer kliva på dig igen” i väldigt ung ålder och fastnade för den.

Men det var först efter Siestafestivalen 2008 då en tjej jag blev kär i skrev i min resande gästbok ”jag har varit i alla städer letat efter dig” som jag sönderlyssnade på ett kolikbarns bekännelser (skivomslaget ovan) som ännu är min favoritskiva med Håkan. 2009 blev jag också ihop med en tjej i ett år som älskade Håkan Hellström. När vi gjorde slut 2010 såg jag på hennes last.fm att hon lyssnade för fullt på 2 steg från paradise.

Tre år senare hade jag dock kommit över henne och Håkan släpper en ny skiva. Jag inser då att jag inte lyssnat en enda gång på 2 steg från paradise heller. På grund av att mitt ex höll på att lyssna på den. Så 2013 var för mig som att Håkan släppte två album på en och samma gång. Jag älskade ”Det kommer aldrig va över för mig” och det blev mitt andra favoritalbum. Jag har LP:n signerad i min hylla och jag är glad att jag till slut blev ett riktigt Håkan-fan. Min Last.fm skvallrar om en lång historia med honom i alla fall.

2. bob hund

20080707_221530_44804

Skrobblingar: 4005
Storhetsår: 2007-2009

Jag skulle hålla i en hemmafest som 17-åring och bad folk skicka mp3-filer på msn som jag kunde bränna på CD-skivor som dom ville höra på festen. ja jävlar ni hör ju. En Linus skickade tre stycken livelåtar med bandet bob hund. En som hette ”det skulle vara lätt för mig att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag” och bara den riktigt långa, konstiga låttiteln fick mig att fastna jag för bob hund. Jag hade denna låt, ”Sista beställningen” samt ”Ett fall och en lösning” att utgå ifrån. Någon gång efter festen fixade jag resterande diskografi på piratebay och ja då. Jag fastnade, väldigt rejält. Jag hade aldrig gillat musik på svenska förutom som barn när Black Ingvars gjorde hårdrocksversioner av barnlåtar. Det här var mindblowing för mig. Bra musik på svenska.

Tyvärr hade bob hund lagt ner. Dom skulle inte spela igen. Bara några månader senare när jag var som mest inlyssnad och hade köpt biljett till Roskilde 2008 landade nyheten: bob hund ska återförenas. Och dom som ska spela sin första spelning på flera år på oranga scenen på Roskildefestivalen. Jo tjena. Jag har idag sett bob hund live sju gånger och även om jag inte är lika galen i dom som jag var då, så kommer dom alltid vara en del av mig.

3. Ramin Djawadi

ramin-djawadi

Skrobblingar: 3045
Storhetsår: 2014-2016

Vem är det här?? Undrar ni kanske. Det är enkelt förklarat. Ramin gör soundtrackmusiken till Game of Thrones. Vad passar bättre att lyssna på för musik när man läser igenom böckerna som TV-serien är baserad på? Jo, hans soundtracks. Och låt mig säga att de där böckerna tar en jävla lång tid att läsa igenom. Ramin Djawadi är inte på något sätt en favoritartist i den bemärkelsen. Men han är en fantastisk soundtrackkompositör för Game of Thrones.

4. Red House Painters

7662

Skrobblingar: 2871
Storhetsår: 2006-2009

Jag vet fortfarande inte varför mina nyare favoritartister någonsin verkar slå mina gamla. Kanske var man mer envis och mindre varierande. Med det sagt lyssnar jag ännu en hel del på Mark Kozeleks första och bästa musikprojekt Red House Painters. Just när det gäller känslomässig och blödig musik är jag extremt kräsen för hur balansen ska vara. Red House Painters lyckades alltid ha extremt ångestfyllda texter, samtidigt som de var väldigt melodiska och ibland hade nästintill komiska covers på band som Yes, Paul McCartney och Modest Mouse.

Har i efterhand tyvärr upptäckt att frontmannen är en ganska dryg jävel, men jag kan också tänka mig att det beror på att han blivit gammal och bitter. Jag är fortfarande glad att 90-talets Red House Painters fortfarande går att mysa och må dåligt till.

5. Bruce Springsteen

bruce-springsteen-performance-feb-2016-billboard-650

Skrobblingar: 2809
Storhetsår: 2012-2016

Bruce är lik Håkan på det sättet att jag ibland bara får ett ryck och lyssnar igenom allt han någonsin gjort. För Bruce brukar det alltid gälla när jag besöker Malmö, eller precis perioden efter att jul och nyår varit. Varför vet jag inte. Jag började lyssna på Bruce för att han skulle till Roskilde 2012. Allt jag visste om Bruce var att folk i Göteborg älskade honom och att hans biljetter sålde slut. Det borde ju vara bra på något sätt. Jag har till skillnad från nästan alla andra jag känner inte haft föräldrar som lyssnat på Bruce. Allt jag visste om var ”Born in the USA” i stort sett. Allt annat var fri mark jag själv kunde utforska. Och jag gillar än idag det jag hittade.

6. The Velvet Underground

The Velvet Underground

Skrobblingar: 2802
Storhetsår: 2006-2011

Jag minns inte exakt hur jag upptäckte Velvet Underground. Det kan ha varit min bror som rekommenderade dom, det kan ha varit någon slags ”best rock songs”-samling jag laddat ner på piratebay eller så var det filmen High Fidelity. På något sätt hamnade i alla fall alla deras skivor på min iTunes och de spelades länge och mycket.

7. Chet Baker

68b471f9-5ce6-4907-a7cc-9dd7d054cb06-620x372

Skrobblingar: 2561
Storhetsår: 2011-2014

En gång spelade jag Chet Baker bland folk och en jag inte riktigt kände frågade mig ”Ah, Chet Baker. Gillar du jazz?”. Jag svarade: ”Nej, jag gillar Chet Baker”. Och det här är liksom kruxet med det mesta jag fastnar för som inte är film. Har jag hittat det allra bästa redan så funkar inte något annat för mig.

Jag tycker all hårdrock som inte är Judas Priest är undermålig. Jag tyckte all fantasy som ung som inte var Harry Potter sög. Så är även fallet här. Jazz som Chet Baker gjort är mer melodisk, roligare och bättre än all annan jazz jag hört. Har jag ingen aning om vad jag ska spela på en middag jag håller i, kör jag min spotifylista som heter ”Chet baker, rubbet” på shuffle, för den innehåller flera timmar av Chet Baker och inte en enda låt kommer gå fel.

8. Mew

mew-band-2015-pic

Skrobblingar: 2467
Storhetsår: 2009-2010 och 2014-2015

Mew är… svårbeskrivliga. För i grunden är det en rätt tråkig grupp av danskar. Men dom har fått mitt nackhår att resa på sig när jag sett dom live och sångarens röst är helt otrolig. De dör heller inte ut, utan deras senaste skiva som jag fick se live på Roskilde förra året var väldigt bra. Däremot kan jag inte påstå att Mew är ett särskilt spännande eller roligt band egentligen. Kanske var det därför dom kunde lyssnas på så länge. Det stack inte ut jättemycket. Deras låtar är rakt igenom fina och schyssta.

9. Daft Punk

daft-punk-2013-650-430-b

Skrobblingar: 2399
Storhetår: Inga

Daft Punk är Daft Punk. Jag har aldrig varit besatt av Daft Punk men jag har heller aldrig börjat eller slutat lyssna på dom. Daft Punk är alltid med mig.

10. Karpe Diem

5457f7931931442ae16dc8b51048efc1-980x653x1

Skrobblingar: 2362
Storhetsår: 2012-2016

Denna norska hiphopduo alltså. Jag lyssnade på deras första skiva 2006 och jag fick en fylleidé 2012 om att vi borde åka och se dom live på Øyafestivalen i Oslo. Förutom Karpe Diem fick vi ju liksom se The Stone Roses, Florence + the machine, Refused, Björk, The Black Keys och en massa andra. Men så visade det sig när jag lyssnade mig in på dom att Karpe Diems senaste skivor var bra. De var riktigt bra.

Sedan dess har de släppt två skivor och de går båda varma på mina spotifylistor och uppskattas alltid när jag dj’ar. Bland all välkänd hiphop kör jag en Karpe Diem och det händer ofta att folk går fram och frågar vad det här är för musik. Dom är störst i Norge, men här helt okända. Fortfarande obegripligt i mina ögon, då norrmännen med glädje bokar Timbuktu och Petter och tar in svensk musikkultur i överlag. Varför gör vi inte detsamma?

Topp 11-20:

11. Lykke Li
12. Pink Floyd (var på 1:a plats de två första åren jag hade last.fm)
13. Deadmau5
14. Bob Dylan
15. John Williams
16. Bright Eyes
17. Thomas Newman
18. Björk
19. Nirvana
20. The Who

Jag vill också påpeka att jag är medveten om den urkassa könsfördelningen i mina toppartister all time. Hade man dock kollat senaste fem eller tre åren hade det sett väldigt annorlunda ut där.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: