Ännu ett klassiskt jävla Roskilde

IMG_9673

Nionde året på raken. Smaka på dom orden. Kommer jag ihåg skillnaden på den tredje och fjärde gången vid det här laget? Kan jag säga vilka konserter jag såg på det sjätte och sjunder året utan att blanda ihop artisterna? Ja, det kan jag fan i mig. För varje Roskildeår är unikt.

Skulle du säga 2009 till mig så skulle jag nämna att det var det året vi såg Peter Doherty köra Billie Jean (på skoj) samma dag som vi såg Coldplay köra Billie Jean (på allvar). Jag kan också berätta att jag jobbade som Coffee Cow det året och att jag på grund av det inte kunde röja till Röyksopp, Trentemøller och Deadmau5 sent på nätterna, utan behövde gå upp sex på morgonen för att sälja kaffe varje morgon istället.

Skulle du säga 2012 hade jag berättat om min härdsmälta 2012 då jag trodde jag skulle dö under Bruce Springsteen på grund av den halvbra idén av att kombinera jättestarkt hasch med näringsbrist.

Så vad var unikt med i år undrar man då kanske? För det första var vi ett mycket mindre camp i år. Ca 30 personer hade gått och blivit ungefär åtta personer istället. En del av fjolårets camp bodde istället i så kallade ”tent houses”, en del kunde inte åka och några bestämde sig för att bo i andra camps. Men vilket fint litet jävla gäng vi var sen.

IMG_9566
En vanlig dag i campet.

Eftersom vi åkte med Roskilde Road Trip fick vi också förbokad plats och slapp den dygnslånga kön som Roskilde annars innebär. Detta innebar givetvis också att vi inte längre bodde på B vid skaterampen, där vi bott de senaste fem åren (!). Så plötsligt bor vi på andra sidan festivalen och har många nya saker att upptäcka där. Men mycket är sig egentligen likt överallt på festivalen.

Folk spelar galen spexmusik, festar, sover, hånglar, röker på, tar vätskeersättning, dricker alkohol, skrattar, spexar, röjer, bygger, tar halstabletter, fäster partytält som håller på att blåsa bort, äter mat, dricker vatten, dricker coca cola, pratar allvar, knullar, har deeptalks, snackar skit, bygger nya internskämt, spyr, leker lekar, spelar spel och allt annat man kan få för sig att göra på en camping.

Visst finns det vissa skillnader, något vi upptäckte sista natten då vi vanligtvis brukar loota hela den övergivna campingen på saker folk lämnat efter sig, inser vi att alla är kvar och dessutom försöker sova. Det var då vi insåg att alla där vi bodde, skulle ju också med bussen som gick morgonen därpå kl 11 och det var med skräckblandad förtjusning vi insåg hur otroligt många människor vi måste ha gått på nerverna de senaste timmarna.

IMG_9718
Jag som Marlboromannen och Ariel som min ”häst”.

Internskämten fanns i år i överflöd. Förra årets internskämt som Leo kom på återkom om att det fanns en ”campkondom” som alltså hela campet använde sig av. Ett fullständigt vidrig koncept om det hade legat någon sanning i det. En grej mellan mig och Carro var att när jag skulle snyta mig så ryckte jag först i näsduken som att det vore en tidning och låtsades röka en pipa samtidigt. Det är så enkelt och dumt, vilket gör det väldigt roligt.

Ett något forcerat internskämt var när vi stod i kön till att få våra band och Teodor helt obsessed började prata om hur bra Boogie Nights är. Det gick över till att Benjamin sjöng den frikyrkliga sången ”vem är kungen i djungeln” där Jesus som låten handlar om hade ersatts med Alfred Molina som spelar en mindre roll i slutet av filmen (men är mer känd för att vara Dr. Octopus i Spiderman 2). Detta var något som ständigt återkom mellan dessa två herrar under festivalen.

När Teodor hade gått tidigt sista dagen så försökte Benjamin få oss andra att vara med på det och sjöng ”vem är kungen i djungeln?” varav vi då ersätter Alfred Molina mot meningen ”Teodor har åkt hem”.

IMG_9686
Carro äter ”tacos” (en hel gurka inlindad i tortillabröd), Lotta tittar på avundsjukt.

En intressant grej är också att jag under detta år på Roskilde hade två personer som jag aktivt undvek. Det kändes jobbigt i förväg då båda dessa personer kände folk i ens närhet, så jag var i förväg nervös för hur detta skulle gå. Men det visade sig snabbt att min oro var helt onödig. Båda dessa personer är vuxna människor som respekterade och förstod att jag inte ville ha med dom att göra (och vill således kanske inte ha med mig att göra då heller). Då är vi ändå på en festival där folk har en tendens att bli extremt fulla, så detta var en stor lättnad som kom till mig under festivalen.

Några dispyter kunde dock ändå aldrig komma i vägen för förväntan jag hade hela festivalen. Min bästa vän Ariel Blomqvist skulle återvända till festivalen efter att ha missat den två år på raken. Jag minns att jag var tvungen att hålla igång konversationer under den dagen han skulle komma för att glädjetårarna inte skulle börja rinna. Jag var dock tvungen att ta ut min mobilladdare vid något tillfälle och folk undrade säkert vad det var för fel på den 26-åriga killen som stod och grät i en kö mitt på dagen.

IMG_9697
Frozen Daiquiris innan New Order.

Som en som varit på festivalen i nio år känner jag också ett ansvar att sprida vidare The Orange Feeling. Att göra något för någon utan att förvänta mig något tillbaka.När jag går förbi ett tält där jag ser att en tältpinne sitter löst såg jag till att pressa ner den. Givetvis får tältägaren helt fel idé om vad jag höll på med (det hade jag också fått) och frågar vad fan jag håller på med. Jag svarade att ”Jag pressade ner din tältpinne så att den sitter fast nu. Orange feeling motherfucker” och gick därifrån.

Innan Courtney Barnett skulle spela på Avalon såg jag två stycken lyfta upp sina öl för att deras vän skulle hitta dom. Ena tjejen säger i telefon ”vi står några rader bak, vi håller upp varsin öl”. Jag ser då till att även lyfta upp min tetravin så att deras vän ska hitta dom lättare. ”Och en tetravin” lägger den danska tjejen till, glatt förvånad.

Under den spelningen dök också ”Benjamin 2” upp som vi kallade honom då min kusin Benjamin redan fanns i campet. Han imponerade mig med att kunna massor av Courtney Barnetts texter helt utantill. Han var 19 år och hade åkt till Roskilde helt ensam, i hopp om att få vänner på festivalen. Jag hoppas han hittade det i oss, vi blev facebookkompisar direkt efter festivalen och har bestämt att vi ska dricka öl på dovas skanstull när alla är tillbaka i Stockholm.

IMG_9657
Courtney Barnett på Avalon.

På festival får man ju alltid nya vänner, vare sig man vill det eller ej (men det vill man). I år träffade vi två tjejer som heter Lotta och Johanna som sakta men säkert blev en del av vårt camp. Så till den grad att vi såg till att leta upp varandra under spelningar och att vi efteråt bjöd in dom till vår egna facebookgrupp. Någon gång tror jag det bestämdes att de skulle bo i vårt camp nästa år. Ganska exakt som när jag bodde granne med några stockholmare 2010 som jag sedan bodde med 2011 och blivit nära vänner med sen dess, alltså. Circle of life, eller något.

Konsertmässigt hade allting en väldigt bra dramaturgi i år även om årets headliners inte var någon superhit i år. De spelningar jag såg mest fram emot var:

3. Courtney Barnett
2. Tame Impala
1. LCD Soundsystem

IMG_9709
LCD Soundsystem som vi såg långt fram på Oranga scenen sista natten.

Och på något passande och magiskt vis så spelade Courtney Barnett på torsdagen, Tame Impala på fredagen och LCD Soundsystem avslutade hela festivalen på lördagen. Precis som jag hade anat så överträffade den ena konserten den andra. Man hade aldrig en känsla av att man redan sett festivalens bästa konsert, för det fanns en absolut möjlighet till att det låg en till runt hörnan.

Som vanligt försökte jag också fånga så mycket som möjligt av den luddiga genren ”world music” och Roskilde har en heltidsanställd snubbe som bokar just dessa band. Det verkar som ett vansinnigt soft jobb att åka runt i världen för att upptäcka guldkorn i länder som inte pryder någon annan festivalaffisch i hela europa.

Bäst var nog Pat Thomas & Area Kwashibu Band från Ghana och Tal National från Nigeria. De senare spelade precis samtidigt som Neil Young, så vi var en ganska liten men gedigen skara som hade samlats på Avalon för att se dom. Jag hann också se lite Gaye Su Akyol från Turkiet men som tyvärr krockade något med Courtney Barnett som jag ville ha en bra plats på. Missade också tyvärr Bomba Estéreo från Colombia helt och hållet.

IMG_9734.jpg
Jag, under Santigold.

Mest intetsägande spelningen var Macklemore & Ryan Lewis vars hits inte ens levererade. Tenacious D hade några roliga mellansnack och ”Tribute” var kul att se live, men i övrigt en rätt sömnig spelning. Red Hot Chili Peppers levererade sina hits som de skulle, men mellanspelen och jammandet gav spelningen en ordentlig punktering som de lätt hade kunnat undvika.

Festivalens enda elektroniska spelning levererade rejält. Birdy Nam Nam intog Apollo och det var precis så fett jag hade anat att det skulle vara att se dom köra ”Goin’ in” live. Det var i överlag väldigt lite hiphop och elektroniskt som intresserade mig i år förutom just Birdy Nam Nam. House of Pain var rätt kul att se, men mest bara konstigt.

I överlag var det precis som jag skrev ovan, ett ”klassiskt jävla Roskilde”. Men det gör det inte mindre unikt för det.

IMG_9757

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: