Tidsmaskiner och Roskilde 2009

roskilde 09 bortaboken

Jag hade imorse en sorts halvdröm, ni vet när man är vaken men fortfarande drömmer bitvis. Det gör att valen man gör i drömmen är mer aktiva och synkade med ens vanliga medvetande.

Hursomhaver. Jag åkte i en tidsmaskin till Roskilde 2009. Det var det året då jag antagligen missade flest band jag egentligen velat se, eller upptäckt i efterhand ett band som jag sett spelade där. Dessutom jobbade jag som Coffee Cow och spenderade nästan varje morgon och eftermiddag med att sälja kaffe till danskar på camping East.

Jag älskade det här Roskildeåret för det var då jag på riktigt insåg hur sköna människorna på festivalen är. Mitt första år, 2008, var jag lite för rädd för festivalens storhet och det danska språket för att kunna socialisera med andra än de i mitt camp.

Så, det här är vad jag hade gjort. Jag hade tagit reda på vart Leo och Sofia bodde 2009. Vilka är dessa två? Jo, vi bodde grannar med dom på Roskilde 2010 och åkte till Roskilde tillsammans 2011. Sedan dess har vi bott i samma camp och är goda vänner. Men 2009 hade jag ingen aning om vilka dessa härliga stockholmare var.

Om jag hade bott med mina malmövänner så hade de lätt kunnat bli konfunderade av att en 24-årig Joseph besöker campet medan en 19-årig Joseph är på camp east och säljer kaffe. Som dessutom försvinner iväg så fort klockan slår 15 eftersom det är då 19-åriga Joseph slutar jobba.

roskilde 2009

Så här såg jag ut på Roskilde 2009. Så jag hade antagligen behövt som 24-åring komma snaggad, kanske skippa glasögonen och se till att ha en så stor skäggväxt som möjligt.

Sen hade då alltså bott med Stockholmarna och inte introducerat mig som Joseph, utan som ”Micke”.

Under festivalen hade jag testat ett par saker jag aldrig gjorde på festivalen 2009. Som den mänskliga biltvätten och pariserhjulet. 

petter roskilde

På öppningsdagen av festivalen hade jag köpt en massa remouladdipsåser och lämnat den på platsen där jag vet att jag och min vän Ariel satt och åt fish n’ chips (man kan aldrig ha tillräckligt med remouladsås). Sen hade jag struntat i Petter (som vi av någon anledning såg då) och istället se det norska bandet Katzenjammer som jag i efterhand sett en gång live och som antagligen är en av de bästa livebanden jag skådat.

Sen hade jag antagligen svängt förbi Volbeat och sett hela Kanye West istället för att, som jag gjorde 2009, gå iväg från Kanye för att istället se Mew. Mot natten hade jag inte gått och lagt mig för att jag skulle jobba som kaffeförsäljare sex på morgonen därpå som jag gjorde 2009, utan istället festat hela natten till Trentemøller, som tydligen gjorde en oerhört bra spelning.

På fredagen hade jag sett ett pre-Lion’s Roar First Aid Kit på scenen Astoria som inte längre finns, gått in och sett Glasvegas och försökt undvika mig själv. Men jag vet att jag satt vid Arena-pelaren hela spelningen med en kille som hade brutit benet när han hade hoppat fel in i Roskildes sjö.

Sen hade jag struntat i Oasis som gjorde en rätt trist spelning och istället sett 2mandydj’s och Grace Jones. Och återigen, istället för att lägga mig tidigt hade jag dansat sönder till Röyksopp. Där jag i efterhand fick reda på att såväl Karin Dreijer som Robyn kom in och gästade. Varför, varför, varför var jag inte där?

När Håkan Hellström spelade stod jag längst fram, så jag hade inhandlat en box vin, en glass och tagit med mig en brassestol medan jag den här gången avnjutit konserten på säkert avstånd från mig själv. Jag hade sen tagit en titt på Den Sorte Skole och kanske försökt komma in i vimlet på Gogol Bordello som jag av någon anledning såg på enormt långt avstånd.

Som 19-åring såg jag Lily Allen på Arena, så den här gången hade jag istället tittat på Slipknot. Istället för att se Dungen, som visserligen gjorde en grym spelning, hade jag sett hela Pet Shop Boys-spelningen som enligt min syster var helt magnifik. Kanske hade jag letat upp henne, hon om någon hade varit den som blivit minst förvånad över att jag blivit en tidsresare.

Sen hade jag givetvis sett Deadmau5. Jag minns hur oerhört trött jag var och såg galenskapen som försiggick på scenen Cosmopol, hur jag förbannade mitt jobb som Coffee Cow. Det var som att se in i en magnifik, färgglad cirkus med tusentals glowsticks. Den här vändan hade jag sett till att vara on top of my game och mitt i smeten.

Jag vet att jag som 19-åring stod längst fram på Peter Doherty, så denna vända hade jag försökt stå bakom buren precis och kanske smygtittat på mig själv. Sen kanske även förföljt mitt gäng och sett hur vi konverserade på den tiden.

Som sista grej på söndagen innan jag rest tillbaka till nutiden hade jag gått till Major Lazer på Cosmopol och skadat dom fysiskt på något sätt eller på annat sätt straffa dom för att dom förvandlade detta årets Roskilde på Orange till ett vidrigt Spring Break-party.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: