Den gången jag i en sekund blev en rasist mot rasister

Jag och några kompisar skulle köpa Milky Way-choklad. Tre stycken för tio kronor. Vi tyckte det var sjukt mycket choklad för pengarna. På vägen ut frågade en kille mig ‘ey. e du jude?”. Jag vände mig mot honom och mina två vänner jag hade med mig blev direkt rädda. Dom hade bott i förorten näsby tillräckligt länge för att förstå att den som ställde frågan var en ung kille att frukta. Många judar vågar inte säga att dom var judar. Men jag hade aldrig upplevt ett hot av det. Så jag svarade rätt och slätt: ”Ja, har du ett problem med det?” utan att förstå vad som skulle komma härnäst.

Många i min högstadieskola hade frågat mig samma fråga om jag var jude och jag gav dom samma svar. Jag visste hur mobbare fungerade eftersom jag gått i två olika lågstadieskolor i Israel, en mellanstadieskola i Israel och två mellanstadieskolor i Sverige. Nu gick jag i högstadiet i fröknegårdskolan i Kristianstad, där ryktet om min judendom hade vandrat. I skolan där en stor procent bestått av människor som kommit från mellanöstern och då menar jag den delen av mellanöstern som inte räknas som i-land där jag själv kom ifrån. Så på svaret ”Ja, har du problem med det?” fick jag ofta svaret ”nejdå, jag var bara nyfiken”. Vissa fick jag i de flesta fall sjukt intressanta diskussioner med och blev god vän med.

Men en av dom som jag hade svarat på hade tydligen en äldre brorsa som då råkade vara vid linjekiosken denna kväll och han ställde samma fråga. När jag sedan svarade ”Ja, har du ett problem med det?” så fick jag svaret ”Ja, jag är Fardins brorsa, vi hatar judar”.

Sen blev jag slagen gul och blå. Sparkad på i magen. En blåtira, en spark i röven, en näve på halsen. En var väldigt mån om att jag aldrig skulle få barn och slog extra hårt på min ”jävla judekuk”.

De ville inte döda mig, de ville inte heller att jag skulle bli så pass missbildad att jag kunde polisanmäla dom. De ville bara säga åt mig att det inte var ok att vara jude. Det var inga djupa sår men det var djupa meddelanden. Mina två vänner som uppenbarligen inte vågade ingripa tog tag i mig och gick in i kiosken med mig. Då var det en helt annan form av iranier som tog hand om mig, det var så jag tänkte då. De gav mig plåster och tog god hand om mig. De svor att de inte hade sett någonting. ”jag hade aldrig tillåtit våld på min kiosk” sa Majid medan han blötte mitt sår på kinden noggrant.

Det var tur nog en fredag. Jag ville inte att mina föräldrar skulle veta. Jag sov hela helgen hos min kompis. Bara små spår av slagen fanns kvar när jag till slut kom hem som jag då lätt kunde skylla på annat.

Jag hatade iranier ett tag. Jag hatade de iranier som slog ner mig och tänkte att alla iranier var likadana. Sen slog det mig varför dom slog mig. På grund av deras fördomar mot judar. Och det slog mig att de som hjälpte mig efteråt också var iranier. Sen dess har jag förstått. Det är så synd dock, att så få förstår. Att det krävdes en misshandel för mig i ung ålder att förstå. Vi måste få folk som aldrig blivit misshandlade att förstå. Att ett parti som Sverigedemokraterna bara är ett gäng som aldrig blivit förtryckta och därför inte är humana och förstår hur det är att bli misshandlad helt randomly för att man är den man är.

Vi måste skaffa oss ett perspektiv. En distans.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: