Recension: Moonrise Kingdom (Skriven 5:e juni 2012)

moonrise kingdom

 

Folk spekulerar väldigt ofta i hur man uppfattar filmer utefter vilka förväntingar man har. Har ganska svårt att ta till mig det, hur menar man? Varför skulle en film vara sämre bara för att man tror att den skulle vara bra men den visade sig bara vara helt okej? Eller att en film man trodde skulle vara helt okej film plötsligt blir jättebra? Dumt.

Jag hade inga förväntningar (och vad betyder det egentligen?) på Wes Andersons Moonrise Kingdom. Det var så längesen jag såg hans tidigare filmer såsom Life Aquatic och Darjeeling Limited, men nu får jag kanske se om dom eftersom folk påstår att den här filmen skulle vara sämre än dom. Så minns inte jag det som. Det här är Wes Andersons nästbästa film efter Royal Tenenbaums, som har en bättre story. Men den här filmen är bäst hantverksmässigt. Han har numera stenkoll överblick över hela sin produktion. Allt är fläckfritt.

Redan i början inleds scenerna med fantastiska, snabba panoreringar, tiltningar och inzoomningar. Färgerna som ska representera 60-talet är helt oerhörda och bildkompositionen är helt ljuvlig. Skådespelet och regin är bättre än någonsin, särskilt hos barnskådespelarna. Alla spelar något overkligt men på ett sätt som, när det gäller alla regissörer med annorlunda stilar, har ett skådespel som synkar perfekt med filmens konceptuella verklighet. För verkligt är det inte.

Filmen låter sig inte rubbas av något så tråkigt som realism. Den är långsam när den behöver vara långsam, snabb när den behöver vara snabb. När polisen går nerför trappan hör vi hans bil starta innan det klipper till när han sitter i bilen och kör iväg. När vår huvudperson Sam springer uppför ett berg för att med ett rep dra upp en väska slösar vi inte ens bort vår tid på klipp, på bara sekunder ifrån när han börjar springa ifrån berget börjar väskan dras upp. I Wes Andersons universum är det verklighet och han har lyckats få publiken att äta upp det med hull och hår.

Det enda man egentligen kan klaga på är som sagt grundstenen och själva storyn. Den här filmen är perfekt, men för att nå en femma i betyg behöver det vara något utöver det vanliga. The Royal Tenenbaums är 5 av 5, eftersom storyn där är perfekt men inte hantverket. Och storyn går alltid först. Storyn går alltid först.

Man kan spekulera en del i det där. Att regissörer som lyckas med sina debutfilmer har gått runt och funderat på dom i, säg 30 år. Men när dom sedan bemästrat hantverket perfekt vid 40-års åldern har dom inte några världsklassiga historier kvar att göra om dom inte får den där ultimata snilleblixten. Vi har sett det förr av människor som David Lynch, Stanley Kubrick eller Milos Forman. Jag väntar nu ivrigt på att Wes Anderson ska få den där snilleblixten och ge oss det där mästerverket. Gör ni?

Rolig trivia: Det här är Wes Andersons första långfilm någonsin som Owen Wilson inte medverkar i.

Betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: