Recension: Blondie (skriven 21:a november 2012)

blondie

 

Jesper Ganslandts nya film handlar om Elin, Katarina och Lova som åker hem till sin mor för att fira hennes 70-årsdag och i Elins (Carolina Gynning) fall ta en paus från det hektiska livet som modell. Man får också reda på ganska snart att mamman gjort om hennes barndomsrum till ett kontor medan den äldre och mer ordentliga dottern Lova (Helena af Sandberg) fortfarande har kvar sitt rum, sin duktighet representerat i dåtid genom att fortfarande ha sina hästpriser och duktigheten i nuet med att hon har hus och barn. Men såklart är det mest en fasad. Hon är otrogen med en yngre läkare och mannen hon är ihop med är en alkoholist som spelar tv-spel i kalsongerna (Olle Sarri).

Sen har vi också Lova (Alexandra Dahlström) som får en oprovocerad ångestattack under 70-årsfesten där det även hålls ett tal som från början verkar bli ett sorts homage till Thomas Vinterbergs Festen (1998) men som mest skapar dålig stämning. Sen får Elin ett utbrott och bränner sönder Lovas barndomsgrejer, samt lär hennes barn att snatta, samt skäller ut mamman gråtandes för att hon är konflikträdd och skickade iväg henne till Milano när hon var 15. Vilket ju känns som ett homage till Natten är dagens mor av Lars Norén, men som mest skapar konstig stämning.

Ja ni förstår kanske vart jag vill komma med det här. Jesper Ganslandt som tidigare gjort småsurrealistiska deprimerande filmer försöker här göra en film med en något mer publikfriande tappning och har blandat handhållen kamera med statiskt på ett extremt spretigt sätt så att bildspråket bara blir förvirrande. Man följer med skådespelare i långa tagningar och tänker att det ska göras imponerande långa tagningar som i Irreversible (2002)eller allt av Stanley Kubrick innan det klipper bort på tok för tidigt. Det här är en film som försöker vara så mycket på samma gång att den till slut inte blir någonting.

Filmen har också överdramatisk orkestermusik som om den vore The Notebook (2005). En annan grej som störde mig var att karaktärerna pratar i iphone 4 men i några scener senare så röker dom inomhus i en pub (2005).

Dock vill jag ge ett stort plus till personregin som allt som oftast var övertygande. I synnerhet Alexandra Dahlström och Olle Sarri var helt lysande, de få scenerna när dom interagerade borde utökats. Och även om det i början av filmen kändes konstigt att Carolina Gynning pratade rikksvenska så kommer hon ut godkänd på andra sidan också.

Betyg: 2/5

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: