Intervju med Henrik Möller (Publicerad på möllan.nu 8:e mars 2013)

IMG_6584

Nolldbugetfilmaren och konstnären Henrik Möller är knappast okänd för malmöpubliken, hans filmer skildrar ofta mörka sidor av Malmö med en god dos galghumor. Just nu jobbar han med långfilmsprojektet där han och sex andra skånska regissörer ska skapa långfilmer med en budget på endast 100 000 kr.

Hej Henrik! Hur går det med långfilmen?

Vi ska köra så snart som möjligt, det håller på att börja bli klart för inspelning. Det här blir ju ingen klockren malmöfilm, utan handlar om en tjej som städar skitiga lager och källare, hon har jobbet som ett sorts fängelse. Det är ganska svårt med filmberättandet här i västvärlden, det känns det som att man måste vara så tydlig med vad man visar, det måste gestaltas.

Det är därför vi svenskar älskar filmer som Slumdog Millionaire, det är tydligt, ‘ah, det är Indien, dom är fattiga, dom har inget val’. Om en person i en svensk film skulle hålla en kniv mot halsen på huvudpersonen är det inte så trovärdigt att den karaktären kommer tillbaka till jobbet dagen därpå. Av den anledningen har vi valt att göra en skräckfilm, det är klassiskt och tydligt, när du kommer in kommer du inte ut igen.

Din film Demonen har visats på ett par filmfestivaler den senaste tiden och vann även ett pris i New York på Philip K. Dick-festivalen. Är det också en skräckfilm?

Ja, det är det. Jag gillar att göra många typer av filmer. Jag har ju gjort både ritade filmer som också har inslag av skräck och malmöfilmerna, spelfilmerna som är lite mer dokumentära. Sen har jag också gjort ett par svenniga skolfilmer men dom vill jag inte kännas vid längre.

Du har sagt att det i filmsverige finns väldigt få alternativ att vända sig till. Vill du utveckla det lite?

Det kan nog ha med vår socialistiska bakgrund att göra, det är så ovidskepligt, trots att man kan vara tungt kristen. Svenskar gillar inte genrefilm riktigt, skräckfilm eller fantasy till exempel. Unga filmare brukar fråga mig om jag har några tips och då brukar jag säga att dom får kolla på vad som gått på svensk bio de senaste… ja 30 åren. Om du gillar den typen av film och hittar något du gillar, då kan du ju fortsätta. Jag faller inte riktigt in i det facket.

Du har gått tre filmutbildningar, i Malmö, Svalöv och Göteborg. Känner du att du där blev ‘skolad’ till att göra just den sortens film?

Nej då, jag hade gjort film innan det i många år innan min första filmutbildning. Det var bra för mig. Det sägs ju ofta att man först ska vara klassiskt skolad för att sedan gå tillbaka till sin egen stil. Men det gäller också att behålla sin integritet, hitta ett sorts mellanläge. Om vi tar manus till exempel så vet jag ett projekt där manuset strukturmässigt är top-notch men innehållet är relativt ointressant. Filmen funkar och är effektiv, den kommer gå hem.

Men jag gillar att göra saker som är lite annorlunda, det ska kännas fräscht. Oftast i filmer kommer man bara ihåg vissa scener som sticker ut, som i senaste James Bond minns man ju mest Javier Bardems bondskurk, eftersom den lite homoerotiska stämningen mellan honom och Bond känns så ovanlig. Jag vill göra filmer som bara innehåller scenen som sticker ut.

Men när du pratar om manusstruktur, då syftar du på anglosaxisk dramaturgi?

Ja, precis. Modernt berättande.

Hur går din egna manusprocess till, har den påverkats av att du blivit skolad i den anglosaxiska dramaturgin?

Nja det vet jag inte men det är väldigt svårt med manus. Eller det är så lätt så att det blir svårt. Många i mina klasser på filmskolorna gav ju till slut upp och sket i manusstrukturen. Om man gör en realistisk film måste man alltid tänka – vad är logiskt, vad är inte logiskt? En realistisk thriller, varför går dom inte till polisen här? – Jo för då tar filmen slut. Du vet, man måste hitta anledningar till allt hela tiden.

Som i moderna skräckfilmer, att de aldrig har någon täckning på mobilen?

Ja precis. Det är svårt att hålla dramaturgin, hålla det logiskt men också spännande. Manuset är på sätt och vis det viktigaste och i Sverige har man ju stort övertag om man är en bra manusförfattare. Det finns brist på det, är du duktig på att skriva manus så har du en jävla fördel.

Hur går din idéprocess till? Och när bestämmer du dig för om det ska vara animerat eller spelfilm?

Det bestämmer jag nog först och det handlar ju mycket om själva storyn också. Det börjar rätt mycket med formen. Man har gått runt och burit på flera idéer, man går bara inte runt på en. Och om en passar till exempelvis att gestalta som spelfilm så bestämmer vi oss för att göra den. När jag gör spelfilmerna så jobbar jag med Claes Leijonhufvud, eller Video Direkt som han kallar sig. Det brukade vara ett filmkollektiv, på VHS:ens tid men det är bara han nu.

Vad är konst för dig?

Något som är nyskapande, annorlunda och du vet… friheten att experimentera fram det. Testa nya, absurda och abstrakta grejer. Jag har ju inte gjort något renodlat abstrakt på väldigt längre men vi inkomponerar det väldigt mycket, i till exempel Demonen.

Vart kan man se Demonen?

Ingenstans i nuläget eftersom den visas på fler filmfestivaler just nu. Den ska visas på H. B. Lovecraft-festivalen i Portland och i maj ska den visas på Inside festival, en sorts religiös filmfestival, vilket känns skitbissart. En del av hollywoodgardet kommer och sitta i juryn. Det är lite coolt, Gary Kurtz är med där, han var kreativ producent på de tidiga Star Wars-filmerna, de första två. Det känns lite roligt.

Det är ändå en del uppmärksamhet här i Sverige kring den.

Ja och det är roligt att medierna rapporterar om mina filmer. Sydsvenskan fick mig däremot att verka som en sorts Eddie Meduza-figur vilket var lite ångest för mig. De filmer jag gjort med mycket grovt språk har ju ändå politiska budskap, något dom i alla fall kunde nämnt i en parantes. Filmer som Kaninhoran eller Grisaknullabyn har ett budskap, det blir för enkelt annars och det är inte min tanke att de filmerna bara ska innehålla kiss, bajs, kuk och fitta.

Vi har läst att du fått beröm av David Lynch?

Han har inte sett någon av mina filmer. Men jag fick träffa honom och visa en del bilder och så, han verkade gilla det han såg. Under min uppväxt var han min största idol, så det kändes stort.

IMG_6577

Du jobbar som förskollärare också, hur påverkar det filmskapandet?

Ja, det var det näst roligaste jobbet jag kunde göra efter film, som är väldigt svårt att livnära sig på. Det är jobbigt att hålla i två verksamheter samtidigt men å andra sidan blir man mindre beroende av bidrag. Många som är i filmsverige sitter och väntar på pengar. Det blir bittrare och bittrare, snackar skit om dom som faktiskt får bidrag. Det är mycket bitterhet och hat, det livet vill jag inte leva, så jag tänkte att det är bättre att ha film som en sorts hobby, vid sidan om.

Men du har samtidigt blivit en väldigt erkänd på det.

Ja, det här gått bra faktiskt. Men jag tror att om man kör sin egen grej väldigt hårt så kommer det löna sig. Även om det inte lönar sig kommersiellt. Filmsverige kör ju på ett sorts konceptkonst, det låter komiskt men det som kommer ut ska ju vara på tapeten. Om man gör en film som handlar om en rådande debatt eller det som är ‘inne’, då sätter man ihop en manusförfattare och någon regissör. Och ingen kommer ju någonsin tacka nej till att göra en långfilm även om det inte är deras grej egentligen. Min tes är att det är bättre att utgå ifrån storyn från början. Inte för en politisk agenda. För om du är en politisk person som kommer manuset oavsett färgas av det. Det finns undantag såklart, jag tycker Lilja 4-ever av Lukas Moodysson blev bra och där utgick han från konceptet innan han gjorde själva storyn.

Hur går ditt regiarbete till?

Man väljer ju skådespelare som får spela sig själva i många fall men det är olika. I malmöfilmerna är det främst så. Karaktärer som ligger nära sig själva. Men i till exempel Demonen använder jag mig av riktiga skådespelare, då använder man en annan metod och kan kräva andra saker av dom. Det beror på vilka verktyg man har för att sätta formen. Malmöfilmerna gjordes i en väldigt dokumentär stil, skådespelarna fick pizza och folköl i lön.

Dan Park till exempel?

Ja, han spelar ju bara sig själv. Måste understryka att han jag tycker han blivit ett kukhuvud, jag är inte så förtjust i honom. Jag tyckte hans tidiga grejer var ganska underfundiga som jag kunde uppskatta men han har ju bara blivit sunkigare och mer rasistisk med tiden.

Den mörka bilden av Malmö du visar upp, vart kommer det ifrån? Har du upplevt det själv?

Ja, det har jag väl upplevt en del under min uppväxt på nydala. Det var mycket sånt, kids som boffade i källare, prostituerade föräldrar och alkoholism. Men filmerna innehåller ju mycket galghumor, jag driver men det som är för jobbigt för att hantera. Det är en speciell humor och det är inte alla som kan ta till sig det. Dom ser det kanske som en seriös film. Men man ska inte ta det som sägs i filmerna ordagrannt, det ska inte ses som en dokumentär.

Det är en form av mörk och rolig mockumentär, skulle man kanske kunna säga?

Absolut, det kan man säga. Fast det är vissa saker som sägs i filmerna som är sanna men det är ju i grund och botten underhållning. Vi gör det för att det är roligt.

Det är så fräscht i de stadsdelarna som du beskriver som mörka som utspelar sig, exempelvis tidigt på 90-talet. Vart finns mörkret i Malmö idag?

Det kan jag inte riktigt svara på men det är mycket som finns kvar. Svartklubbarna finns ju kvar med sin drogtrafik, vapen och trafficking. Allt det finns ju kvar. Det finns en utslagenhet i Malmö som många som bott här länge känner av. Vi brukar skämta om att man sjunker i ett träsk.

Du är ju väldigt produktiv och gör filmer hela tiden – trots ditt heltidsjobb. Vad är det som driver dig?

Det är väl en form av dödsångest tror jag. Det ger en viss glädje att se att folk uppskatta det man gjort, plus att man kan titta tillbaka och se att man producerat någonting i sitt liv. I retrospektiv blir jag deprimerad om jag bara sitter och dricker folköl och äter chips hela tiden. Det måste man ju också får göra förstås men det finns något deprimerande över att se tillbaka på sitt liv och bara se sig själv dricka folköl och kolla på film. Att hela tiden se fram emot att sitta i soffan och slappa, det är ju någonstans en bluff. Man lider lite i sin vardag på sitt arbete och sen har man det lite gött i soffan. Det ultimata vore ju såklart att jobba med något man tycker är roligt hela tiden, på sina villkor. Men det är inte möjligt för särskilt många.

Kontentan är väl att man ska ha ett intresse, göra någonting man tycker är vettigt. Jag tror det är viktigt med en hobby, ett ord som tyvärr fått en föraktfull klang för att man inte kan leva på det, men jag ser det som något kreativt och meningsfullt. Tyvärr är det många som inte har någon hobby. Antingen kids som vandaliserar bara för att något ska hända, blir jagade av polisen och tycker det är kul. Eller folk sitter och skriver på facebook och skriver en massa skit,  ’det är så äckligt när folk äter clementiner på bussen’. Vad är det för skit? Det är så tragiskt med alla på facebook som blivit tidiga pensionärer och bara klagar. Gör något själv istället.

 

Henrik Möllers filmer går att hitta på hans hemsida eller youtubekanal.

TEXT: Joseph Pollack & Ariel Blomqvist
FOTO: Ariel Blomqvist

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: