Låååångt blogginlägg om min klass och som summerar de senaste 18 månaderna (publicerades 20:e januari 2012)

Det är märkligt hur otroligt stor förändring som skett i min klass på ett och ett halvt år. Jag går filmlinjen på Skurups folkhögskola och när vi började hösten 2010 var vi nitton stycken förväntansfulla rackare, varav elva bodde på skolan.

Första terminen var lite så som man tänkte att ett internatboende skulle vara. Jag hade flyttat hemifrån för första gången. Vi spelade kort, buade när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, hängde med knark-Micke, tittade på film och umgicks nästan allihopa varje kväll. På de tidiga helgerna stannade vi till och med kvar på internatet bara för att dricka öl ihop.

I oktober gjorde min dåvarande tjej slut. Jag började röka igen och var onykter sju dagar i sträck. Grät och hade mig.

Jag fick som singel upp ögonen för Jessica som gick i min klass, men hon hade pojkvän. Hon gjorde dock slut med honom och jag tror det bara tog någon månad för mig som singel innan hon och jag blev ihop. Det var väl en sorts kombination av att vi förlitade oss på den starka vänskapen vi hade bildat med den trygghet som plötsligt hade tagits ifrån oss, som gjorde att vi tog steget.

Våren 2011 var blandad. Efter jullovet bestämde vi oss för att flytta in i samma folkhögskolerum på 11 kvadratmeter. ‘Du är ju ändå aldrig på ditt rum’, resonerade vi och såg till att flytta ihop två 90-sängar så att de fyllde hela rummet med ett litet skrivbord, en tv, en playstation 2, en liten högtalare och två datorer.

Jag vet, det låter helt galet. Men det det kändes helt rätt just då. Det som förvånar mig är att ingen sa till mig: ‘Du bor alltså ihop med en tjej i ett jättelitet rum i en liten håla och ni går i samma klass? Du vet att ni inte kommer stå ut med varandra länge till va?’

Jag tappade mycket av kontakten med de andra i min klass trots att vi bodde dörr i dörr. Den lilla kontakten vi hade gick åt när jag arrangerade quiz på internatet eller satt bredvid någon annan än min dåvarande tjej i klassrummet. Det var inte ofta.

Jag flyttade hem till mina föräldrar igen i slutet på april men det hjälpte inte och vi gjorde slut någon gång i maj.

Det var dock ett rätt bra tillfälle att göra det då vi hade spelfilmsinspelning och slapp ha någon awkward professionell identitet att dölja allt under tre veckor. Herregud, den risken var stor. Jag hade imploderat.

Genast la två klasskamrater märke till (och kommenterade det) hur jag började bete mig annorlunda. Skämtade grovt igen. Levde ut mer. Kanske hände samma sak med henne, det vet jag inte.

De sista veckorna var bara märkliga, dåliga och inget jag vill skriva om.

En poäng som kan ges är väl dock att när klassen gick sina skilda vägar där mot det dåliga slutet fanns bara en sak i min hjärna och det var att det äntligen var sommar, jag skulle på roskilde och ha min bästa sommar någonsin. Det hade jag också.

Efter sommaren åkte jag upp till Stockholm där jag också hade det väldigt bra. Även om människorna i överlag är rätt ytliga och jag ofta kände mig väldigt ensam så var stand up-kvällarna, bolibomparedaktionen och många av festerna jag var på så otroligt härliga.

Första tiden i Stockholm när det fortfarande var bra väder ägnade jag åt att bara promenera, orientera mig och skriva. När jag läser det nu ser det otroligt deppigt ut och jag hade väl en sorts post-sommarångest där ett litet tag. Sommaren blir lätt en social underbar bubbla som man vill leva i för evigt. Festivala med vänner, grilla med familjen, ligga med främlingar i tält och bada naken på natten. Det händer ju bara under de där få underbara månaderna och är ju såklart svårt att ta sig ur det läget utan sned min.

Lättnaden som uppstod när jag var på min första dag i Skurup och insåg att Jessica hade hoppat av klassen var enorm. Hon stannade i Stockholm för att jobba som klippassistent tydligen. Och på jobbet blev hon också ihop med en kille. Hon skaffade praktiken i Stockholm på grund av mig från första början så… Ja, varsågod Jessica.

Nu efter en sisådär halv termin är vi en helt annan klass. Vi är tretton personer istället för nitton och bara fyra av oss bor på skolan. Jargongen vi har i klassen har också blivit helt annorlunda. När vi hade vår första uppspel av filmer vi gjort i höstas var feedbacken vi gav varandra positiv till största del. Jag utbrast förvånande efter ett tag: ‘Vi har aldrig haft ett sånt här snällt uppspel någonsin!’.

Kanske har praktiken gjort oss mer professionella. Kanske har sommaren gjort oss mer ödmjuka. Kanske är vi inte en klass längre, utan en grupp vänner med ett gemensamt intresse. Kanske har vi varit det ett bra tag, men att jag inte lagt märke till det på grund av att jag ockuperat mina tankar i helt andra saker.

Jag trodde att det skulle vara min bästa sommar någonsin. Det jag inte visste var att det fortsatte vara bra när jag hade praktik på bolibompa och det fortsatte vara bra även när jag började min klass i Skurup igen.

Vi är ett fantastiskt gäng och jag ser mycket fram emot de fyra filminspelningar jag kommer vara delaktig i de närmsta månaderna.

Jag kan erkänna att det i början var blandade känslor att gå förbi alla gator där vi bråkat med varandra. Gå förbi rummet vi bodde i, gå förbi torget där vi hade inspelning samma dag som jag för första gången sa att jag älskade henne.

Nu är det dock helt borta från hjärnan. Antingen är jag för upptagen med att ha ett intressant samtal med en klasskamrat eller så lyssnar jag på Bruce Springsteen och ser fram emot ännu en bästa sommar någonsin.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: