Juden i mig lever (Publicerad 22:a mars 2012 på möllan.nu)

Jag är jude. Eller jag är jude om man menar att en person vars farfar var en tysk jude som flydde till Sverige på 30-talet. Vars son blev utbildad teolog och kristen pastor och sedan fick fyra barn som han förvirrade genom att säga: ‘vi tror på Jesus. Men vi är också judar’.

Sen flyttade vi till Israel (och innan dess kapades min förhud av vid fyra års ålder) och där undrade mina kompisar varför jag hade en massa jesusprylar hemma och ja det kan man ju undra. Jag förstod inte riktigt, så jag frågade min mor. Hon sa att jag var jude, men att jag också tror på Jesus. Vi är så att säga, mesianska judar, men det ska du helst inte säga till din kompis, la hon till. Säg bara att du är jude.

Så jag var en jude. Men typ lite kristen i smyg. Trots att snacket om Jesus reducerades, Hanna Barbera-filmerna om de tre unga människorna som åker bak i historien till olika bibelberättelser tittades allt mindre på (ja, de var kristna även om de flesta utspelar sig i GT.) och sabbaten togs mer seriöst. Vi firade Hannukkah, Pesach, Rosh Hashana, sprang omkring på de tomma gatorna under yom kipur, klädde ut oss på purim och brände brasor på lag ba’omer. Fan vad judiska vi plötsligt blev.

Och jag kände mig som en jude. Jag var en jude och jag är en jude. Sen flyttade vi till Sverige och jag kallades plötsligt för ‘Joseph‘ istället för ‘Yossi’ (dock började jag kalla mig Yossi igen i gymnasiet och slutade äta skaldjur, fläsk har jag nästan aldrig ätit, mind you). Jag fyllde elva på samma dag som midsommarafton, men det sög ju eftersom alla i min släkt glömde bort min födelsedag och koncentrerade allt vad de kunde på att dansa runt en fallos istället.

Majbålet var en stor eld som man inte fick leka med och kasta pinnar i, till skillnad från lag ba’omer där alla kompisgäng istället har varsin brasa som man gör vågade partytrick med och kastar gungstolar i (true story). 

Mycket av min judendom har försvunnit. Jag är osäker på om jag tror på gud och vi firar allt färre judiska högtider i min familj.

Därför är det så skönt när jag går igenom min twitter från i lördags. I lördags drack jag fööööööööööör mycket och för snabbt. Jag råkade ta en tjejkompis på brösten (förlåt Johanna), ramlade omkring, pussade en killkompis på munnen (han blev sur ) och började brottas med en kille på klubben så att jag fick blåmärken och sår överallt.

Jag läser min twitter dagen efter och ser att jag 02:24 skrev följande:

Reminder: Linus Bjarnelo är skyldig mig minst fyra öl.

Helt grammatiskt korrekt är det enda vettiga jag får ur mig en ekonomisk rättfråga, samtidigt som jag förmodligen ligger på ryggen på klaffbrons rökruta och ropar att jag är en sköldpadda vevandes med alla lemmar utom en (gissa vilken i kommentarsfältet, vinn en brödrost!). Det är helt otroligt, men det är skönt att veta att det fortfarande finns en liten jude i mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: