Ett långt inlägg om kreativitet

Jag fick hem ett brev från UKM, ung kultur möts någon gång i mitten av maj år 2006. Det stod att jag tyvärr inte gick vidare till riksfestivalen med min film, The roving moom. Detta på grund av att den röda tråden i filmen inte var tillräckligt tydlig. Har ni någonsin hört något så löjligt?

Att överhuvudtaget tävla i kreativitet, den frågan ska vi inte ens ge oss in på. Men att sedan som jury kritisera skaparens kreativitet genom att den röda tråden inte var tillräckligt tydlig, var bara löjligt. Filmen jag gjorde hade ingen jävla tråd.

Trots att jag visste att min film var långt mycket bättre än den skit som hade gått vidare så lärde jag mig inte min läxa. Bara två år senare går jag och mitt band The sudden moves med i musik direkt. Vi går vidare till skånefinalen från Malmö. Under skånefinalen blir jag så pass nervös att jag blir dålig i magen och vi hade alla sovit dåligt den natten.

Sen ser vi hur ett Blink 182-inspirerat band går vidare och inte vi. En jurymedlem går sedan fram till mig och mitt bands trummis, Simon. Han berömmer oss för vår låt ‘Second Jesus’ och säger att ‘ni var ju bara någon enstaka poäng från att gå vidare, vet ni’. Fattar ni så jävla irriterande det var att höra? Man börjar spekulera kring hur det hade gått om vi hade bytt ut den ena låten, om inte gitarristen hade missat det där, om man mådde bättre eller om det helt enkelt hade funnits någon där för att titta på en. För där fanns ingen som kom dit för min skull och kollade *martyr*.

Poängen är att man alltid ångrar sig när man går med i sånt här. Det finns alltid en jury som ska vara helt jävla petiga med hur man gör saker. Som kommer med små åsikter om att vi borde prova att ‘sjunga på svenska’ och tjatar om röda trådar (därför är det så skönt med 365 saker. Dom kräver inte att den här bloggen ska ha någon röd tråd).

För man märker också vad det är för människor som går med i dom här grejerna. Dom är liksom helt inne i att slicka juryns rövar. Ingenting annat spelar någon som helst roll. Efter min filmvisning 2006 kom det fram en tant och tipsade mig om den skånska kortfilmstävlingen pixel.

Har ni någonsin hört talats om den? Har ni någonsin reagerat med något annat än en axelryckning när det står i slutet av kortfilmer att dom vunnit ‘jämtlands kortfilmsfestivals fotopris’ eller något annat löjligt? Ändå är det så sjukt, det görs kortfilmer hela tiden. Bra sådana, till och med. Men vart ser man dom? Vad har dom för publik? Jag hör aldrig talas om folk som faktiskt tittar på prisbelönta kortfilmer eller om någon som någonsin blivit känd genom att vinna det.

Nej, dom här kortfilmerna görs med ambitiösa drag endast för att det ska falla en jury i smaken. Man har inte ens någon övrig publik i åtanke. Man är fast i en sorts ensidig kreativitet där det bara fungerar att skapa på det sättet juryn uppskattar. Där det helt enkelt inte får ske små redigeringsfel, som i vanliga tittares ögon inte spelar någon jävla roll, men som får en rödvinspimplande producent att tappa hakan av fasa.

Givetvis gäller samma sak inom musik. Men där finns oftast ett större intresse och en rent större marknad. Där bjuder man på sin myspace och gör häftiga liveshower. Om du spelar in en kortfilm måste man som tittare ta sig till filmen och se på den som ett medvetet val. Då blir det så att bara dom lättillgängliga får många tittar som har roliga namn, som ‘nakenlekar’ eller så.

Varför är kortfilmsmakare egentligen så jävla dåliga på marknadsföring? Bland ‘regissörer’ har jag varit i Sveriges topplista på youtube ett flertal gånger och andra som finns listade är oftast något i stil med webcamfilmer av Paow. Varför länkar inte kortfilmsmakare vidare sina filmer? Varför sprider ingen bra, svenska kortfilmer vidare? Det är ett totalt bortglömd form av kreativitet som man borde kunna modernisare och digitalisera men det har liksom inte hänt.

Det är förmodligen för att filmmakare och filmstudenter just är såna som bara slickar juryröv. Sådana där halvhipsters som bojkottar facebook men inte gör en grej av det, är lite ‘egna’ och så. Och bär en… hatt! Ja, varför inte. Åker till Tyskland ensam för att se märkliga instrumentala artister som aldrig kommer till Skandinavien. Tittar på discovery channel. Röker cigg ur munstycke. Ni vet.

Fast det här kanske sammanfattar alla som är så pass inne i en kulturform att dom älskar allt som har med det att göra och går på alla evenemang som anknyter till det. Jag förstår till exempel inte hur bra stand up-komiker står ut med att ständigt tvingas vara i närheten av skitdåliga komiker. Jag förstår inte hur man som musiker kan lyssna på fruktansvärda band hela kvällar.

Det kan mycket möjligt vara så att anledningen till att jag vill vara filmmakare, är att jag faktiskt kan stå ut med dålig film. Inte tråkig film kanske, men dåliga filmer har ändå alltid fungerat för mig. Men jag kan inte lyssna igenom en hel skiva av Shirley Clamp och jag kan inte se igenom en hel dvd med Shan the man. Det är nog därför jag vill göra film och jag tänker inte låta några röda trådar hindra mig.

Advertisements

2 svar to “Ett långt inlägg om kreativitet”

  1. 365 Bloggar Says:

    Fyfan för den röda tråden. Jag hatar det där. ”Filmen var bra, men där fanns ingen röd tråd”. Jaha, men filmen var bra, vad är problemet?

  2. simon Says:

    ”Tittar på discovery channel” va? småbarn tittar på discovery channel. haha

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: