Stereotyp 18: Den 17-åriga whiskeykännaren (Gästinlägg av Charles)

Hade jag varit 75, med ett ulligt skägg och kalt huvud hade jag velat kunna sitta framför en stor brasa och smutta fin whiskey ur ett bra glas. Sitta och tänka tillbaka som en sparsam vardagsalkoholist, på allt det som jag förhoppningsvis hade upplevt i mitt liv. Jag hade klappat en hund som skulle komplettera mitt ulliga skägg, och skrocka lite förnöjt om gången ”Joseph han bad mig blogga på hans jävla uppmärksamhetskåteri!”, och sedan förnöjt klappa hunden på huvudet, lite för hårt, då jag är halvt senil. Härmed skulle jag inte se några problem alls, och trivas ypperligt i min livssituation. En fin GlenMcManusCormackianus 175årig octable malt från Isle of Wight hade bara förhöjt stämningen så att säga.
Vad jag nu etablerat är att till och med en sådan fördömd själ som min egen uppskattar trots allt den fint samlade status som finns kring den sköna och nednötta gamlingen med lite dyr sprit i kroppen. Jag uppskattar det, och jag kan tycka att hans vitrinskåp är läckert, och lite småsnuskigt på ett bra sätt. Vad den här bloggen handlar om är dock långt ifrån mysiga skäggiga gamlingar, utan snarare Jonas 17 bast, vars farsa bjöd honom på en whiskey när han var 15, och som därefter sitter och smuttar jävla trippeldistillerad single malt-whiskey i en billig chesterfieldkopia i sitt rum. Han njuter av Melody Gardot och dyra vulvarullade kubanska cigarrer. Låt er inte gäckas att denna pojke (tjejers motsvarighet är annorlunda) skulle vara någon slags överklassmänniska, utan han är snarare en rätt genomsnittlig medelklassvensson. Faktiskt så är det enda som skiljer honom från de andra fyllesvinen som spyr på gatan hans whiskey. Han odlar kanske skägg, och köper en myströja, och framhärdar inbitet med sin övertygelse om att även du kommer uppskatta hans dyra cigarrer och fina whiskey.
Frågan är såklart vad som driver fram ett sådant absurt behov hos en pojkvasker. Trots att jag besökt flertalet universitet har jag ännu inte funnit någon övergripande forskning i området, och anser därför rent akademiskt att denna blogg är ett storslaget framsteg. Jag har nämligen konstaterat att den generella orsaken som driver whiskeykännaren är att han ska kännas stilren i ett utvalt område. När man kommer närmare whiskeykännaren upptäcker man nämligen att han faktiskt är lite för alldaglig, och hans whiskeyfetischism egentligen inte har ett dugg med hans skotska rävsprit att göra, utan ett underligt behov att känna sig speciell, utan backslick. I den bärnstensfärgade flaskan döljs en idé om att han faktiskt har ett sinne för smak, vilket självfallet är en lögn då vi mycket väl vet att en normalsvensk ungdom under 40 ser sprit som ett nödvändigt ont för att umgås med andra människor. I slutändan står alltså fast att whiskeykännaren är en typisk bedragare, som får dig att tro att han faktiskt bryr sig.
Min slutsats blir följaktligen att pojken ska behandlas som ett hot mot ungdomen, och snarast spärras in eller konverteras. Människor som dricker sprit för smakens skull är trots allt allmänt sett som ett samhällshot i Sverige.

Ett svar to “Stereotyp 18: Den 17-åriga whiskeykännaren (Gästinlägg av Charles)”

  1. Max Says:

    Den här artikeln gjorde mig sugen på 16-årig The Glenlivet i fatstyrka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: