Festivalminnen 7: Roskilde 2009

Efter att Roskilde 2008 blev ett bottennapp, bestämde jag mig för att inte åka nästa år. Jag hade dessutom inget jobb, som kunde ge mig pengar nog att ha råd med biljetten.

Men så var jag inne på arbetsförmedlingens hemsida och letade sommarjobb. Mitt bland alla annonser om att ta vara personlig assistent åt pensionärer i Höör, fanns ”kaffeförsäljare på Roskilde”.

Jag sitter på Malmö central. Jag mår illa och har inte sovit något under natten. Men efter en titt på dokumentären om Roskilde, kände jag mig mer peppad än någonsin förut. Cheferna för ”coffee cow” kom och gav oss band, karta  och program. Vi satte oss sedan på bussen och började åka mot Roskilde.

Väl framme på området sätter vi upp tälten på funktionärscampingen. Jag sätter upp mitt skitsnabbt och börjar hjälpa en kille vid namn Josef att sätta upp sitt tält, det är första gången han är på festival. Några av oss funktionärer bildar ett gäng den kvällen, vi dricker öl och kollar in hur alla icke-jobbare springer in på vanliga campingen för att slåss om dom bästa platserna. Folk som sätter upp skitstora pressenningar för att ”boka” plats åt kommande tält.

Jag och en kille vid namn Erik köper varsitt flak öl. Det var meningen att vi skulle ta det lugnt, eftersom vi skulle upp vid åtta nästa morgon för att jobba första passet. Vi tog det inte så lugnt.

När natten kommer besöker jag min bäste vän Ariels camp. Vi pratar med några norrmän som verkar veta allt om Sverige, om att vi inte kan någonting om Norge. Ariel vill helst att jag ska hålla käften om detta, men jag fyllesvamlar att jag vet vad nemi är, men inget annat. – och nemi suger dessutom.


Ariel

Dagen därpå jobbade jag. Jobbet var emellanåt tungt, mycket på grund av den stekande solen. Men när man kände att man inte orkade mer så kunde man gå till nästan vilket camp som helst och fråga om man får ta en paus där. Oftast blev man erbjuden på en massa grejer, både öl, mat och så vidare.  Följande saker sker under alla mina sex jobbpass:

1. Träffade en kille utan band som påstod att han var en av de högre cheferna på roskilde. Han bjöd tre olika former av berusande medel. Jag tackade ja till två av dom.
2. Träffade en äldre kvinna som faktiskt var en av de högre cheferna på roskilde och som jag kände igen från dokumentären från 2006. Hon tyckte jag var en ”daelig draeng” eller något, så hon gav mig tio kronor i dricks. Snällt!
3. Ett gäng jättesköna Stockholmare, runt 22 år, som jag återbesökte under flera jobbpass. De trodde att jag var äldre än dom och blev helförvirrade när de fick reda på att jag var 19.
4. Träffade en av de handikappade coolingarna som man ser i roskildedokumentären och som diskuterar band.
5. Fick reda på allt som den danska mediahoran ”Sidney lee” som är någon sorts realityshowkändis och som vunnit världsmästerskapet i tekken 5. Innan detta hade jag och Ariel träffat en galen dansk som påstod att han och hans kompis hade slagit ner denne Sidney Lee.

Efter jobbpassen gick jag alltid till Ariels camp, där jag ritade fina bilder med spritpenna i partytältets tak. Fick även en jättestor fitta ritad på ryggen, så att jag kunde ropa: ”Vem var det? Vem var det som knullade min rygg? Vad ska jag göra med min fucking fitta!?”

Under en natt gick jag och Ariel på en s.k ”rövarrunda” för att hitta sällskap och dricka öl. Vi sjöng väldigt mycket på ”one way or another” av blondie av någon anledning och hittade ett övergivet camp där vi både hittade gitarr och hela ölflak som hade deserterats. Mycket fint.

Under en natt försökte jag hitta folk från min gymnasieskola, men till slut satte jag mig med ett par glada norrmän istället. Vi spelade låtar och pratade om hur kasst systembolaget är. Sen tog dom mig till ett annat norskt camp där jag blev hyllad för att jag var svensk, men också retad för att jag hade trasiga skor. Det tyckte dom var skitroligt, eftersom dom vet vem Cornelis Vreeswijk är.

Sen sjöng dom Carola, Ebba grön och ace of base för mig. Det var mycket fint.

En sen natt hamnar jag och Ariel i ett danskt camp. Dom kom från det stället där akvavit görs, men bjöd oss på kahlua. En dansk i campet älskade Håkan Hellström, som vi spelade högt på deras stereo. Det var mycket underhållande att höra en dansk sjunga Håkan, vill jag påstå.


Livet

Jag var så jävla avslappnad. Jag hade äntligen lärt mig hur man hanterar danskarna, dessutom. Genom att använda svåra, svenska ord, så frågar dom ungefär lika ofta som man själv gör, vad fan den andre säger. Frågar man efter öl tex, ska man säga ”Har du lite öl till övers?” (säg inte klunk, det betyder pung) Till övers är något danskar inte fattar alls. Sen får man gärna inflika svåra ord som ”successivt” och ”kontroversiellt” för att öka takten till det stadiet då båda ger upp och pratar engelska istället. Jag kunde verkligen prata med alla på Roskilde utan problem och utan varken språkliga eller sociala barriärer. Man skulle kunna säga att jag nådde the orange feeling.

Oranga scenen sedan, som jag hade saknat den. Det enda som var bra med förra årets Roskilde och att se Per Sinding-Larsen och den där danska medieprofilen gå ut och ropa ”Hello Roskilde”!


Kolla! Det är Björn, Henrik och Ragnar.

Det var ett ganska ovanligt år, oranga scenen skulle för första gången inte inledas av en dansk artist. Det var Petter som spelade först av alla och det var rätt schysst. Danskarna jublade när den danska hiphopartisten L.O.C. kom ut och gästade under en låt.

Efter spelningen gick vi tillbaka till campet och hängde med våra norska grannar. Dom hade en liten högtalare som vi lånade av dom hela tiden för att peppa med. Alla i campet skulle se Kanye West, men jag ville se mew. Ångrar mig inte, dom var fantastiska.

Fredagen var helt okej. Såg Oasis och Glasvegas.

Lördagen började ganska fruktansvärt. Kaffeslangen fastnade och brände ner hela mitt ben. Satte mig och vilade i ett camp där en 30-årig man och hans fru bjöd på burritos och vin. Han skröt om sina flipflops som kunde öppna flaskor och tipsade om en massa märklig dansk mat jag aldrig tidigare hade hört talats om.

Fick sluta tidigt från jobbet och la is på benet efter detta. Skönt! Lördagen var sedan i överlag bra. Såg Håkan Hellström och peppade med lundavänner. Sedan såg jag dungen, som var helt okej live. Men det var mot natten som jag fick vittna något av det sjukaste någonsin.

Jag tittade in i ett stort konserttält. Jag ser en hord av människor, alla med glowsticks och alla hoppade runt. Det blinkar och lyser överallt. På skärmarna ser man animationer med den här maskoten:

Deadmau5, så jävla sjukt. Låten FML gick igång och mannen bakom dj-båset viftade med händerna med sina stor musöron. Just då hatade jag att jag jobbade, eftersom jag var så jävla trött.

På söndagen ser vi Peter Doherty som var förvånansvärt bra. Jag går halvt berusad till jobbet, ska ha mitt kvällspass. Men min berusning omvandlas till enorm huvudvärk och jag behöver bara jobba en timme.

Drar sedan och ser på Yeah yeah yeah’s med Ariel och Signe. Natten kommer och gula ballonger flyger fram på oranga scenen under låten ”Yellow” som Coldplay spelar. Det är sedan dags att åka hem.

På vägen hem bestämmer jag att jag ska till Roskilde 2010. Utan ångest och utan jobb. Roskilde 2010 kommer bli det bästa någonsin. Ses vi där?

Annonser

Ett svar to “Festivalminnen 7: Roskilde 2009”

  1. Amalia Says:

    Jag måste bara säga att jag är lite stolt över att nästan alla bilderna är tagna av mig! Så himla tuff jag är!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: